Han hade lagt på sig några kilon men var fortfarande kusligt lik Alfred Molina. Han kände igen mig och Lasselito redan när vi stapplade in på kontoret.
”Svenska maffian är tillbaka. Bienvenido”, flinade han och kliade sig på den korpsvarta hjässan.
Förra gången vi anlitade lägenhetsförmedlaren drog vi på oss en vräkningsvarning. ”För hög musik på vardagar”, protesterade någon granne. Nu var vi här igen – denna gång tillsammans med tre norrköpingspolare – och ville gärna hyra en lägenhet på Avenida de Ramon y Cajal, vårt favoritstråk lika nära stranden som i fjol.
Vår Molina-lookalike lotsade oss genom grinden, talade ospanskt om vädret och att vattnet i poolen ute på gårdsplanet inte skulle fyllas på förrän i maj. Jag och Lasselito var mer än bekanta med det, och med omgivningarna.
Lägenhetsaffären gick snabbt. Vi flyttade in på fjärde våningen i samma uppgång som förra året. När vi släpade in packningen mötte vi en av grannfarsorna från 2001. Han blev ungefär tio år äldre i samma ögonblick som han fick syn på oss.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Hahhahahahah stackarn!
Skicka en kommentar