XVII: Enda utvägen

Samtalet var över på 47 minuter. Jag vecklade upp en röd Euro-sedel och lämnade Internetcaféet utan att invänta växeln.
Ekot från hennes skälvande röst gungade mellan båsens väggar.
En tsunami av känslor strömmade över mig när jag vimmelkantig öppnade dörren. På gatan hånlog solen mig rakt i ansiktet. Jag mötte dess skinande blick med ny civilstatus.
Som en kisande singel.
I örat dundrade den igenslängda luren. Det var så X2 satte punkt för samtalet. Det lät inte klick. Mer som ett jordskalv. Men jag klandrade henne inte, inte alls. Av alla dåliga sätt att göra slut på var min metod den näst sämsta. Men fegt? Jag tyckte inte det. Vad var alternativet? Att invänta tiden, vara kylig när X2 mötte upp mig på Kungsängens flygplats och sedan bryta förhållandet i två bitar samma kväll?
Jag var inte stolt över stigen jag valt, men jag ångrade mig inte. Den mentala "otroheten" hade redan pågått alldeles för länge. Några genvägar existerade inte, de var igentäckta med ingenting och allt.
Samtidigt vilade samvetet som en plågoande över mina smala axlar. Hon hade dykt upp i en period när jag haft som sämst självförtroende och strött kärlek och omtanke omkring sig. Ingen – förutom min familj – hade på samma sätt fått mig att känna att jag dög.
Nu var allt över. Och det enda vi hade gemensamt var svunna tider.