Tillbaka på NT

Min laserskrivare är en lama. Den spottar ut papper och skickar omedvetet ut en intuitiv signal. Fredag och korrläsning. Nu ska en text om Sveriges äldsta dagstidning tvättas och föga oväntat åker jag i första kupé på minnenas tåg.
Det var på NT det började. Skrivandet. Extraknäckandet. Viket. Grundbulten i det som ledde vidare till att jag vågade starta företag och sponsra Skatteverket.
Mitt första ”större” jobb blev att bevaka en division IV-match i fotboll. Det var kallt och fuktigt så jag antecknade med vinterhandskar på, hade pappa som sidekick och moraliskt stöd och tvingades i en kort mening berömma min bilskolelärare för resoluta ingripanden i defensiven. Trots att den jäveln gjorde mitt liv surt med avhyvlingar, gläfsanden och gallskrik när jag råkade göra fel bakom ratten.
Men det var det värt när jag såg min byline i tidningen dagen därpå. Det var en mäktig känsla.
I går var jag tillbaka i NT:s korridorer för att intervjua chefredaktören. Det var som att kliva över gaveln till 2000. Jag nickade till redigeraren, vinkade till sportchefen, hälsade glatt på min förra chef och såg nyhetsmurvlarna med 80 ton papper framför sig på skrivborden.
Tiden har sin rätt att göra vad den vill, och jag är glad att tiden förändrat mig. För åtta år sedan var jag försynt, på gränsen till patologisk blyg, och mötte världen med nedsänkt huvud och axlar uppskjutna mot öronen.
Rörde det sig om en besvärlig telefonintervju tog jag med mig matlådan som vittne och ringde upp från en toalett, en trappuppgång eller i gröngräset utanför.
Att bemöta en härskande tystnad med att höra sin egen röst var öken.
Gränslöst fånig, javisst. Men ändå jag. Och starten på ett kapitel i det som skulle bli mitt yrkesliv.