torsdag, december 07, 2006
Jag dementerar
Jag har inte genomfört en könsoperation. Jag heter inte Sandra. Jag råkade bara vidarebefordra ett advents-SMS utan att läsa så noga.
I´m a klantarsel, yes I am.
Sagan om en fantasi
Jag visste inte vart jag skulle ta vägen.
Efter någon vecka stampade syrran foten i marken och sa att ”nu får du fan skärpa dig!”. Eller, okej, hon uttryckte sig inte riktigt så – men jag kunde skumläsa mellan raderna.
”Gå vidare, hon var faktiskt inte rätt för dig, du hittar någon bättre”, sa syrran och jag tittade på henne som om hon var ett ufo.
”Det är inte henne du saknar, det är någon du saknar”, fortsatte syrran.
Jag blängde på henne som om hon precis gjort mål på IFK Norrköping. Jag knep igen munnen, men sorterade omedvetet in alla hennes ord i arkivet.
Jag visste inte hur rätt syrran hade. Men det vet jag nu.
Efter det där samtalet, eller snarare monologen, har jag lärt mig att tackla och acceptera det som kom att bli mitt nya liv. Jag har blivit tryggare i mig själv, mognat som person, genomgått en 25-årskris och dejtat karaktärer som skulle kunna passa in i allt från Seinfeld och Scrubs till Sex and the city och One tree hill. Två gånger, en vecka, två månader… tillfälligt, aldrig permanent. Halvseriöst men inte presentera-för-föräldrarna-seriöst.
Ständigt blev jag påmind om min bakgrund. Shakira sjöng ”You´re a song, written by the hands of God”, ett vykort från Gibraltar, en Oboy i Tandådalens värdshus, ett blont yrväder bakom husknuten på golfbanan.
När allt kom omkring, när minnena yrde verkade ingenting verkade riktigt ”duga”. Ingen. Jag var fångad av mitt bagage. Syrran har flera gånger påpekat att jag inte ”får” vara så kräsen. Kanske har hon haft rätt. Om jag uppskattningsvis dejtat ett dussin tjejer så har ingen känts helt rätt. 75 procent om det har fallit väl ut.
När jag nu tittar ut genom fönstret gör jag det mot en annan gata. Jag ser ingen snö. Det är inte mars, det är inte 2005 och jag fryser inte.
Men jag har hittat något att tro på, någon att tro på, något att hoppats på, någon att hoppats på. ”Det är inte henne du saknar, det är någon du saknar.”
- Syrran, det är alldeles för tidigt, men Hon kan vara någon. Du skulle gilla Henne. Å andra sidan är det omöjligt att göra någonting annat.
Det är ännu färskt som bageriets morgonlimpa, så det vore korkat att göra allt för utförliga utsvävningar.
På lunchen räknade jag ut att jag tänkte på henne 96,3 procent av tiden – trots att senaste numret av Offside låg på köksbordet. Jag hade i och för sig G i matte på gymnasiet, men höjde upp till MVG på Komvux, så siffran är relativt tillförlitlig.
När jag skriver detta sitter hon 31,9 mil härifrån och jag klagar högljutt över att jag inte kan träffa henne omgående. Omoraliskt av mig, eftersom det finns folk som har det bra mycket värre. Fråga Lisa Fuglesang. Hon har en distansrelation i dess sanna bemärkelse. ”Jorden anropar Rymden! Älskling, hör du mig…?”
Vem är då Den Där Mary? Om jag säger: ”säg nåt begåvat” så gör hon det. Om mobilen piper till och hon står som avsändare så får textraden mig ofta att dra på munnen. Hon har en röst som konkurrerar med Scarletts. Hon är typ smartast i Sverige (påminn mig om att aldrig göra Mensa-testet bredvid henne). Och hon har ett leende som skulle kunna smälta hela Uummannaq och förpassa all Grönlands pingviner till Ishavet.
I måndags skickade hon Labello till mig via posten. Bara en sådan sak!
Hittills är Mary Sagan om en fantasi. En dag hoppas jag att den blir verklig.
tisdag, december 05, 2006
Uppföljning
F: ”Jag kommer sakna klass 9E, med ett par undantag. Ett av de undantagen är Sofia som hällde ett glas med mjölk över mig, mjölken är faktiskt till för att dricka!!”
J: ”Nu går jag ut nian snart börjar tian. Neda vet att hennes dialekt låter som get.”
J2: ”Nu har jag inte tid att skriva meraför jag ska hjälpa Pelle skjuta Sivan.”
O: ”Annas pattar är det finaste jag vet och Ing-Maries böcker är en barna lek.”
F är säkert rymdforskare i dag. J såg jag senast i fredags; han dejtar en 37-åring just nu. J2 har barn. O har vuxit upp.
Det händer saker på tio år...
Nähe. Back to work.
Tss
"Jag är en lugn 15-årig kille som bor i Norrköping. Min längd är på ett ungefär 174 cm och mitt hem befinner sig i Lindö. Mina intressen är till det mesta inom sportväg. Jag är ganska positiv till det mesta men har vissa perioder då jag inte är så kul. Skolan är inte så rolig, med undantag för gympa och bild, trots att jag är väldigt dålig i det estetiska ämnet.
Till hösten har jag inlett en 3-årig samhällsvetenskaplig linje på Kungsgård där jag efter det första året väljer en ekonomisk inriktning i kursprogrammet.
Det blir mer pluggande på gymnasiet men tiden till min golf ska inte påverkas nämnvärt.
Min framtid ligger förhoppningsvis inom journalistiken, helst som en sportjournalist."
DIKT AV ING-MARIE
"Om jag tar ordboken och tar alla ord som låter knepiga, då blir det nog höga betyg."
Helge
1) Åka till Stockholm.
- Det kommer sluta i shoppingkassar och utgång. Inte bra. Jag borde spara pengar.
2) Åka gokart.
- Det kommer sluta i skadeglada gapflapp. Inte bra. I Spanien kunde jag inte ens träffa körbanan med hjulen.
3) Bada jacuzzi och spela poker.
- Det kommer sluta i torr hud och förnedrande syner i all in-situationer. Inte bra. Får jag fyrtal i nior sitter alltid nån jävel med fyrtal i tior.
Kontentan: kanske ska ta det platanos tranquilos på hemmaplan istället. En stillsam helg – det var länge sen. Men kvalitetstid med mig själv låter nästan som en yrkesskada.
måndag, december 04, 2006
Flexa lite?
Jag borde ta en promenad och rensa i arkivet. Hoppas inte chefen misstycker.
Tankad hjärna
Bäst att återvända till köket. Inget sugen på bränt fullkornsris just nu.
onsdag, november 29, 2006
Peppdag
"Åhhhhhhhhhhhhh fan vad du är bäst!
Jag blir så glad att du fixat det här så jag kan inte tänka riktigt klart just nu."
(Angående att jag styrt upp en intervju med en svåråtkomlig kvinna)
Men dagens röda rosor går inte till mig, utan tveklöst till Den Där Mary, som fått jobb på byrån som alla vill jobba på. Jag är så imponerad att jag blev mållös när hon ringde och berättade.
måndag, november 27, 2006
Dementi
(även om det finns tendenser på det om man googlar "karatefull")
Apropå Doughes göra bort sig-lista
En gång, på ett ställe som vi kan kalla Palace, försökte en kille mucka med mig. Det var sent på kvällen och jag var en smula irriterad (förmodligen eftersom IFK tappat poäng, som vanligt).
Han närmade sig mig med hotfulla ögon. Våra rörelser var synkroniserade. Jag kände mig minst lika farlig. Han bad om stryk. Varför?
Två decimeter och en tiondels sekund från mitt vulkanutbrott såg jag vem killen var.
Det var – jag.
I spegeln.
Och jag fick inte uppleva ett slagsmål för första gången i mitt liv den här gången heller.
Sparka mig
När jag lite senare lämnade bädden haltade jag i bästa Kevin Spacey-stil. Jag undrar hur fan jag kunde fått skavsår på hälarna – det var trots allt ett decennium sedan sist – och presenterade ett gäng tänkbara scenarion.
Den huvudsakliga teorin gick ut på att mina fötter växt abnormt mycket på grund av lagstridig fuldans.
När jag vid elvasnåret snedfotat promenerade in mot stan ringde mobilen. Det var Bäret. Han undrade om jag fått med mig fel par skor från festen kvällen före. Hans kompis hade tydligen inte hittat sina när de också var redo för utgång. Jag garvade och sa: ”vad tror du om mig egentligen?”. I ren reflex slängde jag en snabb blick nedåt och tystnade för ett ögonblick.
”Hallåå” hördes det på andra sidan luren.
”Eh, jag känner inte riktigt igen de här skorna”, svarade jag lågmält och svalde någon sekund.
Långsamt vevades bilden upp i min arma hjärna. Jag insåg vad jag hade ställt till med. Jag hade tagit på mig fel skor på vägen ut i vimlet.
Okej om dojorna haft samma färg, märke, storlek och passform. Men, nej, de här skorna var ljusare, av annat fabrikat, 1,5 storlek mindre och utan snören.
Plötsligt kändes skoskav som ett billigt straff.
Sitting Bull, hela mig
Och jag som har tummen mitt i handen. Damn it.
Jag får verkligen inte bli sjuk lagom till helgen. Det skulle vara höjden av dålig timing.
Jag tänker inte ta risken att skrämma iväg Numret på grund av krasslighet.
En svensk Sitting Bull – det är vad jag är i behov av just nu.
torsdag, november 23, 2006
Tre dagar som arbetslös
DJ:n tyckte säkert att han var väldigt produktiv när han växlade från ”Rosa helikopter” till ”Hold me now”, men jag tyckte övergången kändes symbolisk för hela kvällen. Lilla dansgrottan brukar vara ett enda långt virrvarr av en besynnerlig musikblandning, men den här DJ:n tog priset.
Duggregnet utanför kändes befriande och uppfriskande. Med kvicka steg beslutade jag mig för att genväga hem mot promenaderna. Styrkt av Karl XIV Johans uppenbarelse i parken greppade jag tag i mobilen och ringde Numret.
Fyra timmar senare lade jag på – med ett fånigt leende på läpparna och med ett virus på datorn. (OBS! Klicka aldrig på länkar som ser ”roliga” ut)
Dagen därpå vaknade jag av ett SMS från en förbannad kompis. Han lyckades trycka in tre svordomar i en kort mening. Jag förstod rätt snart att viruset spridits vidare – via MSN – som en rosa helikopter. Den här förmiddagen behövde jag ingen treo för att dämpa bakfyllan – jag hade fullt upp med att varna vänner att inte klicka på "roliga" länkar som jag uppenbarligen skickat helt ofrivilligt.
Min dator var fullständigt paj och jag kunde inte göra någonting. Inte ens använda Word. Efter tre dagars service fick jag tillbaka den igår. Den hackar, men funkar. Har varit fullständigt handlingsförlamad i veckan och bara kunnat jobba fem procent – från föräldrarnas dator. Det har varit de tre längsta dagarna i mitt liv.
Jag har bestämt mig för vad jag ska bli när jag blir stor – och det är inte arbetslös.
onsdag, november 15, 2006
Citat, del 10
(Möte med en smått överambitiös svartabörshaj i samband med VM-kåseri)
Dagens dravel
I Lost är jag, klichéartat, lika lost som alltid. Blir väl nån märklig Dallas-twist i sista avsnittet. ”Men, oj, har jag drömt i fem år? Det som kändes så verkligt!” Bobby Ewing – där har ni en man som kunde drömma med inlevelse. Och apropå drömmar har Gud inte hört av sig sedan sist. "Det är inte lika lätt att vara såld på nån som inte går att nå. Det är snart två dagar sen Du mejlade, så jag börjar nog förstå."
Egentligen borde jag ha jobbat över ikväll, har en del research som ligger och skräpar och som jag dragit mig för att ta itu med. Men för tillfället är min inspirationsnivå på ungefär samma nivå som Skåne-bondens karisma. Jag vägrar skylla på vädret. Jag skyllar på... eh...
Har precis avslutat en liten runda nätpoker. Ett kul replikskifte särade munblixtlåset. Jag satt i en tiomannasalong och spelade turnering med 30 spänn i insats. En kille (vi kan kalla honom Glenn) satade hejvilt med sina marker varpå en annan (vi kan kalla honom Nöten) ballade ur:
"Slagit upp överbetting i ordboken?”, frågade Nöten och försökte låta syrlig.
Svaret kom snabbt:
"Slagit upp 30 kronor i plånboken?"
Glenn åkte i och för sig ut i nästa giv, men hans humor är värd en re-raise här och nu.
Text-tv förtjänar också en eloge. Jag älskar den här typen av gliringar:
”Lars Lagerbäck var, som vanligt, nöjd med det svenska spelet.”
Rätt simpelt egentligen – ”som vanligt” – men klockrent på ett skojsträvt sätt.
Jag håller med journalisten i detta fall. Det skulle kännas befriande om Lagerbäck någon gång kunde erkänna att landslaget stått för en mindre lovvärd insats. I somras, när vi åkte 320 mil, för att se Sverige spela 0-0 mot en blåbärsnation gjorde vi det inte för att höra hyllningar efteråt. Vi passerade spelarbussen på Autobahn på hemvägen, och om jag bara hade haft kvar äggmackan från rastplatsen hade jag vevat ned rutan och mulat Lasse med den. Förutsatt att bussen var sidocabbad…
Ljungberg är också för härlig. Den här gången slapp han undan för blixtmigrän. Jag tror han har en urna på hotellrummet där han inför träningsmatcher lottar fram vilken åkomma som kan komma att bli aktuell under dagen.
Nästa gång tar han nog ledigt från blågult för lilltåkatarr. Eller kanske smalbensfeber.
måndag, november 13, 2006
Citat, del 9
(Ex1, lite lagom kartigt, om Norrköping i intervjun som gjorde att vi lärde känna varandra)
The dreams are coming through
SW och jag träffades på Palace för två månader sen. Genom gemensamma vänner var vi bekanta sedan tidigare, men jag hade inte träffat henne på säkert fem år. Två dagar senare när vardagslunken slagit an lade hon till mig på MSN. Detektiv SW googlade mitt namn, hittade min lilla hemsida och testade e-postadressen. Den funkade. Sen har vi börjat prata, lite då och då. Inte mer med det.
Men de senaste två gångerna på krogen har det oskyldiga snacket övergått till någonting annat; ännu inte säker på vad - men nåt mer än bara "vänskapligt". Vi hade en lång diskussion igår kväll om detta, för en gångs skull utan ironi, sarkasmer eller ytliga dialoger. Det var… intressant. Hon släppte en oväntad bomb och sa att hon ”alltid varit lite förtjust" i mig, och att hon tänkt allt mer på mig efter det att vi träffats ute. Sedan frågade hon om jag blev skrämd av det faktumet.
Jag sa nej, men det var en sanning med viss modifikation.
Ett: hon har dejtat en annan kille ett tag och även om deras relation börjat bli frostig de senaste veckorna, är jag inte den som vill lägga händerna i andras syltburkar.
Två: hon har en liten son. (jag vet, det ska inte spela någon roll – men… min hjärna är underkvalificerad)
Jag gillar hennes verbala utvikningar, diggar hennes humor och är – åtminstone i krogvimlet – attraherad av henne. Det sa jag (kanske inte i de ordalagen, men underförstått) igår, och hon sade sig bli förvånad.
”Du är svårläst”, sa hon och det blev tyst ett slag.
”Jag kände mig dissad i lördags, när du bara gick utan att säga hej utanför Palace”, fortsatte hon.
”Jag ville inte störa er i samtalet”, sa jag och åsyftade att hon intensivt samspråkade med några polare.
”Vi försökte stå och se upptagna ut. Vi pratade ju om dig och han i randig skjorta”, garvade hon.
Mm, det
låter ju väldigt moget. Tillbaka på mellanstadiet. Var bara 50-gramspåsarna med grillchips och Sega som saknades i rummet bredvid. Och en fråga chans-lapp.Jag är inte mycket för den där katt- och råttaleken, att försöka spela svåråtkomlig bara för sakens skull. Sådant intresserar mig inte. Kalla mig konservativ. Men jag är mer för raka rör. Långa bollar. Genomskärande puckar (lite sportmetaforer måste jag få trycka in i varje inlägg).
Eller fan, ska jag säga det? Nej. Jag tar ju nästan alltid bara det andra steget. Shame on me. Jag är ju tydligen lika svårläst själv. Tar tillbaka det ovanstående.
I slutet av samtalet igår frågade SW om hon hade gjort bort sig. Det har hon naturligtvis inte. Men jag vet jag inte om vi är intresserade av varandra ”på riktigt” eller inte. Det var trots allt en sån där kväll när jag var så där lagom slirig att jag sjöng through istället för true i Singstar-spelet…
The dreeeeeams are coming throoooough.
Ingen Singstar för mig ikväll.
Herregud
Gud mejlade till mig och bifogade en kravprofil i ett Word-dokument. Han ville nyanställa och frågade om jag uppfyllde punkterna på kravprofilen och sedermera kunde skicka in ett CV till pärleporten.
Ärligt talat...?
söndag, november 12, 2006
Ich bin getrunken, aber ja...
Hej på er. Jag är full när jag skriver det här. Jag har mer promille i kroppen än sist jag helgbloggade, så ha överseende.
Först och främst är jag bitter över att all Labello Sun är slut i stan. Enbart i krissituationer är det okej att anlita linköpingsbor i sökande, och detta är naturligtvis en kris. Mina läppar självdör. Det är ett taskigt öde. På onsdag tar jag bilen till staden med hållplatserna av minnen för att köpa med mig ett par exemplar hem. Både X1 och K2 har deklarerat att produkten finns i Limpan.
Kvällen har jag spenderat hos Bondsonen och på Palace. Hos Bondsonen körde vi karaoketävlling, och efter sju års uppehåll och efter fem stora starka vågade jag ta mig ton. Det lät "smurfigt", enligt Macke, men det var kul. Jag trallade allt från blöjpop till hiphop. Det gick... så där. Men kul var det. Faktiskt.
När detta skrivs har två vänner kommit in i 25-talet. Bägge fanns på plats på Palace i natt. SW var också där. Vi har nåt på gång men jag vet inte vad. Jag vet som vanligt ingenting. Jag tror inte att jag kan känna så som jag en gång gjorde för X1 någon gång igen. Men men.
Natti/Doughe
PS Anja Gatu är påtänkt som Åke Stolts ersättare på Sydsvenskan. Kommentarerna på Resumé är som vanligt bitska och bittra. Någon anser att hon borde bli gatuborgarråd istället, en annan frågar om Resumé driver med sina läsare och signaturen Birger Buhre kallar henne genussubba. Jag kanske borde tillägga att Anja är 24 år. Jag börjar känna mig gammal...