XV: Ekvation utan given lösning

Vårt förhållande var en såpa av tre skäl. Vi gled längre och längre ifrån varandra. Bubblan var nära att spricka. Och det ständiga tjabblet var av karaktären som skulle lämpa sig i vilket B-manus som helst.
Vi höll kontakten via mejl och telefonsamtal, men lidelsen hade gett vika för pliktskyldigheten. Även om vi inte tänkte högt hade X2 och jag bokat en gemensam resa i tidsmaskinen till ogästvänliga Single Island.
Men ännu var datumet för avgång inte fastställt.
På Alla Hjärtans Dag mejlade jag till Radio Match i Norrköping och bad dem läsa upp en hälsning. Varje månad, i 33 totalt, hade vi vördat varandra med ord, gester och presenter. Denna gång kändes gesten som en tvungen vana.
En kväll, när syrsorna sjöng klagosånger och trafiken lekte bulldozer på gatan, släppte jag taget om munkaveln, spräckte tystnadens blixtlås och yppade mina tankar för CG.
Han satt tyst en stund, verkade fundera på hur han skulle placera sina ord. Sedan sa han, helt kort:
”Det kände jag på mig.”
”Jaha?”
”Ja.”
”Så det har märkts på mig?”
”Jag tror inte att hon vet, men jag har sett hur du tittar på henne.”
”Hm.”
”Känner du för Blondie på det sätt jag tror, då borde du satsa. Livet är för kort.”
CG hade rätt. Jag var redo att slänga mig rätt in i ovisshetens vassa gap. Frågan var bara hur jag skulle gå tillväga. Ville det sig illa kunde två ekvationer gå käpprätt åt helvete i ett och samma nafs.