En vilsen tärning

Det andra trappsteget spelar tärning med mitt medvetande. Nonchalant ställer den sig villrådigt på högkant, liksom för att låta mig avgöra om det som skedde var en sexa eller en etta.
Just nu väger ettan över. De senaste dagarna har hjärnan värkt, magen varit bekymrad och hjärtat kluvet i flera delar. Olustkänslorna har ätit upp mig inifrån och gjort mig till en själslig anorektiker.
Men då – för en månad sedan – rullade tärningen tveklöst fram en sexa. Solen hade vandrat sin väg från hög till låg himmel och kvarlämnat oss med mörker, mygg och mys där på altanens svalnande träplankor.
När våra läppar hälsade på varandra spelade trubaduren ”Nästan perfekt” alldeles bredvid. Hon viskade i mitt öra att ”detta är ju nästan perfekt” och jag nickade fånigt.
Nu är jag tillbaka på platsen och på Doughpleaserskt vis spelar jag upp nostalgiska tillbakablickar trots att det bara gått några veckor. Jag höjer dåtiden i skyarna och glömmer att leva i nutiden, jag fungerar så.
Men kvällen var en fullträff, sommarfesten en succé. Tjejen jag spanat på i flera månader blev min för en kväll och vi kysstes till klangerna av Winnerbäck. Det kunde inte bli bättre.
E:s vän hade försökt para ihop ett tag och nu när vi äntligen träffades öga mot öga – och inte enbart utanför nattklubbssuddet – så kändes allting så enkelt.
Men en tärning är precis som livet nyckfullt.
Vad vill hon?
Vad vill jag?
Sexa eller etta - jag har ingen aning.