Om 36 veckor: gyllene munk

Mobilen vibrerade ostadigt mot träpanelen och den välkända trudelutten gick snart igång.
Härliga IFK, klubben med go.
Jag tryckte snabbt på snoozeknappen och stirrade förvirrat upp mot taket. För ovanlighetens skull kunde jag fokusera på en punkt. Världen snurrade inte i många hundra grader, trots att det var söndag, morgon och dagen efter.
Men jag var omtumlad ändå. När man efter en lördagsutgång drömmer om en helvetisk löptur i skidbacke vet man att man varit munk för länge.
Mentalt dubbelkollade jag det hela direkt. 16 veckor. Inte sedan jag enligt en definition gick från pojke till man har jag repriserat denna långa avhållsamhet.
Och nu drömde jag alltså om löppass på natten. Oroväckande!
Några timmar senare och med lite mer distans till mardrömmen fick jag för mig att synbilden var ett tecken. En vision. Att jag borde ta tag i träningen.
Så i går tog jag bilen till Yxbacken i avsikt att springa uppför den svarta backen. Jag besteg henne efter fem minuter och 59 sekunder efter att ha trängts med 40 centimeter frodigt gräs, lera, väta och stenar.
Utmattad satte jag mig på betongklumpen intill skylten: ”Släpp bygeln här! Åk snabbt åt sidan!” och frustade med ett eko som sökte sig mot Jursla och ut över Bråviken.
En elitcyklist i 40-årsåldern som attackerade backen som om det vore plan mark slängde iväg ett par kommentarer:
”Nästa gång kanske du ska testa liftspåret istället. Och glöm inte stavarna.”
Sen fortsatte han lubba som om det inte fanns någon värk i morgon bitti.
För att stilla mitt dåliga konditionssamvete gjorde jag 200 armhävningar innan jag moloket sökte mig nedåt igen. En livsfarlig tur där fötterna inte samarbetade med det hala underlaget och jag landade på nästippen två gånger.
För att överhuvudtaget kunna komma ner helskinnad tvingades jag lägga kroppsvikten på höga kvistar och tjocka strån.
Efteråt sade jag förlåt till allemansrätten.
Jag tänker alldeles för mycket på mitt karma.
Och uppenbarligen för lite på det andra könet.

5000 skäl att fullfölja Vasan?

Februari 2008: Snöflingor nedsända från helsefyr fyllde igen spåren med ett kompakt täcke. Varje stavtag fick armarna att skrika av värk. Vinden piskade från nord och hudflängde mitt ansikte.
Naturens krafter verkade ha gått in i opposition mot mig och försökte effektivt utnyttja sina mandat för att få mig att omvärdera Vasaloppsbeslutet.
När jag såg min mentors ryggtavla glida iväg i första stigningen borde jag ha känt uppgivenhet. Resignation. Litenhet.
Men när jag skrynklade ögonen och bet i underläppen gjorde jag det med ett inspirerat jävlaranamma-bett. Tänkte att visst kunde jag bygga en verbal klagomur i 14 månader – men till vilken nytta? Att konditionen precis som elljusen utmed spåret lyste med sin frånvaro gjorde mig bara mer sporrad.
I en uppförsbacke brant som en röd pist fick jag ett par tusen nya skäl att kämpa vidare. SMS:et från Skalman seglade in i sinnet: ”Den som bangar, eller bryter, Vasaloppet 2009 måste sätta in 5 000 spänn till valfritt välgörande ändamål, som väljs och administreras av den andre.”
Efter fyra kilometer nådde jag målet – vallaboden mitt emot ICA vid Snötorget i Sälen. Micke Mentor pekade på klockan – drygt 23 minuter. Jag frågade inte hur länge han stått och väntat på mig, men antog att han hunnit göra blåbärssoppa för ett helt lumparkompani under tiden.
”Nu är du igång i alla fall. Det gick väl inte så tokigt”, sa han om min comeback, med betoning på back och inte come, när vi packade in skidorna i boxen.

Augusti 2008: Om åtta månader är jag en död man. Jag kommer falla ihop som en säck mellan Smågan och Mångsbodarna. Och om jag inte dör så kommer jag åtminstone vara en knäckt man.
Sedan februari har jag inte åkt ett stavtag på längden och under sommaren har konditionspassen begränsat sig till ett par slags märkliga rörelser på suddiga dansgolv.
Åtta månader till döden.
Allt på grund av ett pundigt vad. Säg hej till Norrköpings dummaste man.

Sommar i en sekund

Ett rödbrunt lager tar farväl av min underarm. Det är tecknet som vinkar av sommaren. Ajöss, vi kan väl ses om ett år igen.
En avkyld vind med en arom av höst klappade kinden under nattens promenad hem från nattklubben. Jag har trampat de gatustenarna förr. Eventuellt är det en tidsfråga innan Palace ägare skriver av mig på listan över inventarier i bokföringen.
Kvällen var trevlig, natten kul. Ingen tequila, inget avgrundsdjupt fyllesnack – inte ens ett missriktat SMS eller en otajmad busringning.
Med en av öl driven övertalningsförmåga lyckades jag få med mig Roxy, SW och Lalla till Donken. Konversationen var, well, ledig. Första gången jag träffade Lalla berättade hon frigjort om en amorös eskapad i anslutning till en tvättmaskin. Med illa dold förtjusning berättade jag om detta det första minnet, som av någon anledning fastnat där uppe.
Hon kontrade med att påstå att jag haft en ”crush” på henne i två år.
Och så bytte jag ämne.
Hela tiden fick jag ta trottoaren i besittning eftersom hon är världens längsta sjuksköterska. Annars kände jag mig som den där snabbknatande dvärgen i Fångarna på Fortet.
Hon kallade mig kort.
Jag beskyllde henne för att vara toffel.
Och så bytte hon ämne.
Innan flickorna tog taxi hem och jag följde gatustenarna till mitt slog jag och Roxy vad om vem som skulle skriva den snabbaste fyllebloggen under natten.
Hon vann med tolv timmar…
Nu byter vi ämne!

En ledig landsortsväg

Ett stilla regn vattnade rutan fri från insekter och hyssjade de morgonpigga programledarna på P3. Lördagen var oskuldsfull och väntade avslappnat på att få lämna sitt sigill i det som var framtiden för ögonblicket men dåtiden tätt därpå.
Bakom vindrutetorkarens pendel passerades charmiga små samhällen som ännu inte vaknat.
Frånsett en upprorisk himmel var jag utan sällskap på landsortsvägen. Gnagande trötthet och bitande hunger tog ledigt och avlöstes av en intrycksbenägenhet som man bara får när man rattar vägar man aldrig tidigare sett.
Utanför Slaka skickade en fabrikspipa ut en bolmande båge av rök som snart antog molnets färger. I Hultsfred hade musiken tystnat, vännerna gått hem och den förlängda armen av Stångån flöt bekvämt i maklig takt. I Virseryd hade livsmedelsbutiken lördagsöppet och det firades med ett korpulent utropstecken.
Med ett leende knäppte jag på farthållarens minustecken. Förnimmelsernas notiser skrevs i huvudet. Inga omkörningar behövde göras, inga ben behövde sträckas, inget vatten behövde spillas.
Det var jag och vägen och regnet och småhålorna som passerade i ett givet mönster.
En resa av ljudlöshet och intryck.
I Broakulla kryssade jag mellan vattenpölar till idrottsplatsen och gjorde jobbet som skulle göras. Vi talade om fotboll, och om tabeller och om bröderna Elm såklart, men det var Emmaboda som tände en fackla av glöd i deras ögon.
Stora, högfärdiga Emmaboda med attityden.
Emmaboda med 4 968 invånare.

Tillbaka på NT

Min laserskrivare är en lama. Den spottar ut papper och skickar omedvetet ut en intuitiv signal. Fredag och korrläsning. Nu ska en text om Sveriges äldsta dagstidning tvättas och föga oväntat åker jag i första kupé på minnenas tåg.
Det var på NT det började. Skrivandet. Extraknäckandet. Viket. Grundbulten i det som ledde vidare till att jag vågade starta företag och sponsra Skatteverket.
Mitt första ”större” jobb blev att bevaka en division IV-match i fotboll. Det var kallt och fuktigt så jag antecknade med vinterhandskar på, hade pappa som sidekick och moraliskt stöd och tvingades i en kort mening berömma min bilskolelärare för resoluta ingripanden i defensiven. Trots att den jäveln gjorde mitt liv surt med avhyvlingar, gläfsanden och gallskrik när jag råkade göra fel bakom ratten.
Men det var det värt när jag såg min byline i tidningen dagen därpå. Det var en mäktig känsla.
I går var jag tillbaka i NT:s korridorer för att intervjua chefredaktören. Det var som att kliva över gaveln till 2000. Jag nickade till redigeraren, vinkade till sportchefen, hälsade glatt på min förra chef och såg nyhetsmurvlarna med 80 ton papper framför sig på skrivborden.
Tiden har sin rätt att göra vad den vill, och jag är glad att tiden förändrat mig. För åtta år sedan var jag försynt, på gränsen till patologisk blyg, och mötte världen med nedsänkt huvud och axlar uppskjutna mot öronen.
Rörde det sig om en besvärlig telefonintervju tog jag med mig matlådan som vittne och ringde upp från en toalett, en trappuppgång eller i gröngräset utanför.
Att bemöta en härskande tystnad med att höra sin egen röst var öken.
Gränslöst fånig, javisst. Men ändå jag. Och starten på ett kapitel i det som skulle bli mitt yrkesliv.

Sång om studentens lyckliga dar

Det var höst och det var 1900-tal och jag gick i väntans kval. Bläcket från hälsningarna i studentmössan hade knappt torkat. Som jag hatade att bära den där mössan. Jag såg missbildad ut. Som om två av mina smalt layoutade huvuden borde ha fått plats i den.
Precis innan vi sprungit ut på skolgården och sjungit om att det var vår lyckliga dag hade Fredriks penna galant jazzat över mitt gulblåa mösstyg: ”Lycka till på livets nästa 18-hålare”.
Så oerhört jävla begåvat, tänkte jag när jag mimade till studentsången och stod med mössan i armvecket – jag ville trots allt varken synas eller höras på den här tiden.
Att utmärka sig vore att tigga om att få en käftsmäll av mitt eget självförtroende.
På kvällarna drack vi cider och öl och jag avskydde smaken av alkohol. Centiliterna rann ner med latenta grimaser.
En natt vaknade jag upp i ett dike i hamnen med smutsiga finbyxor och kavajen på sned. En annan natt stupade jag intill ett träd i parken med stjärnor i alla väderstreck.
En tredje natt blev jag hämtad på Lindövägen av mina föräldrar som trodde att jag hade dött. De var inte särskilt vana att jag rände ute på nätterna på den tiden, utan snarare av idrottande, tråkmånseri och 18 års frånvaro av alkohol.
I går kväll rensade jag bokhyllorna och upptäckte ett studentkort. Skjortan är vit, slipsen är svart, leendet är spelat. Det vilar något slags självbedrägeri över blicken. Jag tänker tillbaka, minns. Under skjortan har jag iklätt mig tre lager t-shirts.
Allt för att dölja mina smala axlar.
Tonår, tonår.
Det var en annan tid då. En annan 18-hålare.

Substitute

... och plötsligt plockade Jessica Biel av sig överdragskläderna, lämnade avbytarbänken och gjorde sig redo för ett inhopp i Champions League.

Förhäxad

Senilitetens ostämda skräckfilmspiano klinkar högt och dämpar bruset från den värld som pågår utanför fönstret.
Jag grimaserar. Skakar på huvudet. Fnissar.
Långsamt iakttar jag orden i svarsmejlet på engelska som jag precis skickat. Det som borde vara en illusion är krass verklighet. Jag har skrivit witch istället för which. Häxa istället för vilka. Jag vet inte, men att bli korrelerad med Magica de Hex i en sträng mejlkorrespendens imponerar nog inte.
Och i går konstaterade jag i ett SMS till E att det bara var sex månader kvar till första advent, snö och woho-iga slalomåk.
Hon undrade om jag var senildement.
Jag replikerade med naivt fungerande retorik att i min värld består varje år av 14 månader och IFK är bättre än Manchester United.
Egentligen är det väl bara att täcka erkännandets skämskudde över ansiktet och medge sig besegrad. Förnedrad. Kuvad av seniliteten.
Det är förmodligen bara en tidsfråga innan jag använder smörkniven som fjärrkontroll.

Konsten att telefonera med okända

Försiktigt skjuter jag fram huvudet och virvlar det likt en besatt elvips ut mot balkongen. Jag har kommit på mig själv. Den senaste minuten har jag låtit som en bakfull groda, med ett slags aggressivt läte. Nu tystnar jag och utforskar om balkongen befolkats av en Skansen-föreståndare som vill skicka mig till första sämsta grodfarm i Brasilien.
Balkongen är tom, så nära som på ett magasin som skrynklat ihop av allt regn på stolen.
Ingen Jonas Wahlström.
Puh.
Jag öppnar käften igen och den går i ett, som en aldrig upphörande förmiddagssåpa på TV4. Kväk, kväk.
Det är ljudet av osäkerhet som skär genom lägenheten. Jag vankar av och an, kollar på klockan, sekundvisaren verkar ha gått ut i bojkott.
Förbannade tid som alltid går sakta när man vill att den ska springa. Förbannade tid som alltid går snabbt när IFK ligger under. Förbannade tid att ständigt mucka gräl.
Tre minuter kvar och röstuppvärmningen fortsätter. Kväk, kväk.
Jag borde vara trygg i mig själv, jag borde vara stärkt av rutinerna, dessa rutiner som är min vardag. Papper med frågeresearch prydligt framlagda på bordet, tre fungerande pennor vid sidan av, radion dovt påslagen för att skölja ner den generande tystnaden, mobilen på ljudlös, balkongdörren stängd.
Jag borde vara redo. Men inte fan är jag det. Det blir jag aldrig.
I åtta år har jag telefonintervjuat han och hon och dem, men de första sekunderna i varje nytt samtal är en leda, ett självmål, en söndagsmorgon utan Treo.
Presentationen. Ja, hej hej, det är jag på magasinet.
Artighetsfrasen. Stör jag? Inte det, så bra.
Den av vana insjungna frasen. Är allt bra, har du tid att avvara någon halvtimme? Okej. Fint.
Får jag en dålig start är den bakfulla grodans uppvärmning lönlös. Kvar står en naken man med förbrukat röstmaterial som stockar sig lite lätt på ord som initiativ och exhibitionist.
Men oftast löser det sig. Jag låter säkert som en idiot när jag kväkande tar upp kampen mot tankedemonerna som försöker övertyga mig om att första intrycket i ett samtal avgör hela intervjun. Men att fylla sin hjärna med fakta om att allt handlar om en första förnimmelse vore att frossa i resurser.
För visst har andra intrycket en större betydelse än vad klyschan säger?
Ja. Jo.
Herr Groda, jag vill bara säga att du fyller din funktion. Du är mitt kära alter ego. Du kan fakturera. Vi säger så.

Måndag

Min första organiserade semester någonsin är över. Ogint stirrar jag ut genom fönstret på alla bruna ben som fortfarande går med ledighet under fotsulorna.
Själv sitter jag framför datorn och ersätter den blinkande markören med researchinfo om komiker, modeller, författare och NHL-kontrakterade ynglingar.
Jag vet inte riktigt var jag ska börja så dokumentet fylls på med information om allt möjligt i en salig blandning. Det hade varit enklare om jag kunde samla ihop alla fyra i ett samtal om Killinggängets slitningar, märkliga plåtningar, skrivkramp och armbågstacklingar. What’s the difference?
Äh.
Istället stänger jag locken för ögonen och fantiserar om Vätterns förföriskt blänkande vatten, om syrsan som till lätet föreföll hungrig och till den magnifikt grillade fläskfirren.
Kan inte livet bara vara en ändlös solnedgång till 24,3 mjuka grader?

Nykter för kärlekens skull

Som fastspänd i en slänggunga blir jag kastad dryga året tillbaka i tiden, till en kvalmig lägenhet och ett spontant återbesök.
Vi hade inte setts på flera månader men hennes ögon var oföränderligt nyfikna, utforskande och levande. Utanför fönstret såg jag skymten av hennes hyrbil, M var på väg från Stockholm till Göteborg och tittade förbi en snabbis.
Gårdagens granna vardag skakade hand med nutidens virriga näve. Stunden var fin.
När jag drog igång igenkännande ”Fulla för kärlekens skull” i cd-spelaren i köket kunde jag skönja en tår i hennes ögonvrå.
”Jag reser klockan fyra
Maria sover än
Hösten fyllde våra hjärtan
Två älskande var vi
Och väskan är redan packad
Men jag vill inte gå
Hur lämnar man den man älskar?
Jag kommer aldrig att förstå
Det fanns en tid för länge sen
när mitt hjärta var av sten
Jag kunde lämna allt och alla
jag bara bytte roll och scen
Nu rullar tårar nerför kinden
när jag kör ut genom Söder Tull
Ikväll ska jag bli full för kärlekens skull”
M och jag var bara vi i några månader, men vi kom varandra nära under tiden. Med M var det aldrig några konstigheter. Det mesta var enkelt, kanske för att vi lade spelkorten åt sidan och inte ödslade tid på onödiga regler.
Hon hittade mig bakom fasaden och fick mig att våga vara jag. M befriade mig från Spelet i några månader och jag undrar om det åter igen kommer kännas så okonstlat med en tjej i framtiden.

En vilsen tärning

Det andra trappsteget spelar tärning med mitt medvetande. Nonchalant ställer den sig villrådigt på högkant, liksom för att låta mig avgöra om det som skedde var en sexa eller en etta.
Just nu väger ettan över. De senaste dagarna har hjärnan värkt, magen varit bekymrad och hjärtat kluvet i flera delar. Olustkänslorna har ätit upp mig inifrån och gjort mig till en själslig anorektiker.
Men då – för en månad sedan – rullade tärningen tveklöst fram en sexa. Solen hade vandrat sin väg från hög till låg himmel och kvarlämnat oss med mörker, mygg och mys där på altanens svalnande träplankor.
När våra läppar hälsade på varandra spelade trubaduren ”Nästan perfekt” alldeles bredvid. Hon viskade i mitt öra att ”detta är ju nästan perfekt” och jag nickade fånigt.
Nu är jag tillbaka på platsen och på Doughpleaserskt vis spelar jag upp nostalgiska tillbakablickar trots att det bara gått några veckor. Jag höjer dåtiden i skyarna och glömmer att leva i nutiden, jag fungerar så.
Men kvällen var en fullträff, sommarfesten en succé. Tjejen jag spanat på i flera månader blev min för en kväll och vi kysstes till klangerna av Winnerbäck. Det kunde inte bli bättre.
E:s vän hade försökt para ihop ett tag och nu när vi äntligen träffades öga mot öga – och inte enbart utanför nattklubbssuddet – så kändes allting så enkelt.
Men en tärning är precis som livet nyckfullt.
Vad vill hon?
Vad vill jag?
Sexa eller etta - jag har ingen aning.

Kan inte då bli nu

Spegelbilden avtecknar någon annan. Ögonlocken faller tungt, gömmer vitorna. Munnen ett streck, ingen anstiftan till gymnastik. Pannans fåror ger vardagsproblemen slagkraft.
Spegelbilden är trymån av en sökare som i jakten på någonting hamnat vilse och trampat snett någonstans i ingenstans.
När jag studerar mig själv ser jag en sprucken dröm.
Tystnaden skaver. Windows mediaspelare skjuter ut små bedövande pilar av melankoliska textrader som får mig att känna mig mindre ensam. Jag lyssnar på det svarta, tittar i spegeln, hamnar i backspegeln.
Dåtiden är vacker. Det gråa landar i periferin och konturen i spegeln suddas sakta ut. Jag trivs i tanken. Jag njuter av nostalgin. Jag stannar där.

Doughe vinkar av

Jag är betydligt bättre på att läsa bloggar än att skriva bloggar.
Därför säger jag nu tack och hej.

Vi ses kanske i kommentarsfälten.

Nattens låt

A, B, C

Varje julimorgon som klockan brutit min nattsömn har jag känt mig som 80 bast. Trött, såsig, kraftlös.
”För mycket kött och pasta och för lite vitaminer”, menade mamma och skrev upp en lapp med saker som jag ska äta för att tillgodose kroppens behov.
Så nu sitter jag här och knaprar solroskärnor och känner mig som en piggelin. Inte visste jag att E-vitamin smakade så gott.

Lystring!

Du som alltid googlar Doughpleaser och sedan surfar in hit (senast för tio minuter sedan) - vem är du? Jag är nyfiken. Svarar du i kommentatorsraden så kan jag förklara hur man på ett lättfattligt sätt strukturerar upp bokmärken på datorn.

Talk to my hand

Det bekanta ljudet får mig att studsa till i sängen. Jag vaknar med ett ryck. SMS. Vet inte om det är morgon eller natt. Med Lützen-dimmiga ögon knappar jag fram meddelandet, från Skalman.

"Tjena storstek. Vad är din promillehalt för tillfället? Jag och jessica har tillsammans 2,3 har vi konstaterat. Har hittat jordens skönaste bild på dig från midsommar. Det kommer kosta om den inte ska ligga på facebook :-)"

Snabbt stänger jag igen den midsomriga minnesluckan och lägger mobilen på nattduksbordet. 00.51. Vill sussa.
Det är då jag känner den.
Handen.
Som en bris smeker den min kind. Jag hajar till. Blir stel. Var är jag? Vems är handen? Drömmer jag?
Blickstill ligger jag och försöker lägga pussel med tankarna. Jag fattar ingenting. Handens rörelser blir allt mer ryckiga, inte aggressiva men okänsliga.
En lätt lavett över höger kindknota får mig att spärra upp ögonen. Vad i helvete?
Tänder lampan och stirrar förvirrat åt sidan.
Men herregud - det är min egen hand. Den är bedövad och har bestämt sig för att ge sig ut på sin egen lilla upptäcktsfärd. Som en marionett utan trådar. Som en soldat utan order. Som en hand utan min tillåtelse.
Jag blir sur och rycker upproriskt bort den avdomnande kindmisshandlaren.
Jävla mig, tänker jag och försöker somna om.
Inte ens min egen arm kan jag styra över.

Det spelades bättre boll...

Jag sitter och bläddrar förstrött i en dammig synonymordbok. Letar adjektiv. Kraftfulla adjektiv. De dyker upp hela tiden, kippar efter andan och så ger de upp.
Alla är redan förbrukade.
Visst går det att säga att IFK:s svit – sedan 30 september 2006 – är fantastisk, vidunderlig och smått svindlande, men det har gått inflation i orden.
Jag nöjer mig med att konstatera att det känns ganska okej att gå till sommaruppehåll med 15 poäng ner till strecket.

Gårdagskvällen i punkter:
- Det var mitt första besök på Stadsparksvallen. Underbart läge med utsikt över Vättern.
- Våra bänkgrannar undrade innan match om vi skulle vinna med tvåsiffrigt eller om vi skulle skona dem.
- När vi gjorde 2-0 blev utsikten än mer bedårande.
- Vi bokade biljett på sittplatsläktaren på långsidan men hamnade utanför hörnflaggan och hade 120 meters sikte till ett av målen. Only på Stadsparksvallen. Och San Siro.
- Södra-klacken skanderade ”En gris, en ko, en Huskvarna-bo” varje gång Huskvarna-fostrade Viktor Rönneklev vidrörde bollen. Hade klacken tittat uppåt skulle de ha sett den ståtliga länga bestående av 14 reklamskyltar från Husqvarna. Vadå parodoxalt?
- Varför är självmål alltid vackrast? 2-2 var ett knytnävsslag i magen.
- Bambergs Söderstadion-identiska frispark gav mig luften tillbaka.
- På vägen hem passerade vi området där det var tänkt att jag skulle börja plugga journalistik för sex år sedan. Vad hade hänt med mig om jag flyttat till Jönköping där och då?
- Tja, förmodligen hade jag firat segern med kex och pipa.

Second Life

Jag misshandlar tid genom att researcha mig fram i Second Life-djungeln. Ännu vet jag inte riktigt vad jag ska tycka.

Tills dess, en kul länk om Second Life var Real Life: http://www.youtube.com/watch?v=flkgNn50k14&eurl=http%3A%2F%2Fblog%2Egnallspik%2Enet%2Findex%2Ephp%2Fwille%2F2007%2F06%2F27%2Fsecond%5Flife%5Fpa%5Friktigt