I Norrköping går vissa saker i arv i oändlighet.
Gnällbänken är ett sådant ting.
Mina farföräldrar med tillhörande generation lade grunden till den småbuttra läktarkulturen redan på 1920-talet.
På 80 år har det inte hänt speciellt mycket. Klicken på VM-läktaren har decimerats men Idrottsparkens VM-läktare innehåller fortfarande Sveriges kanske grinigaste supporterskara.
Somliga verkar till och med alstra energi av snokarnas tillkortakommanden på planen.
Gnällbänken har haft sina outtröttliga hackkycklingar genom åren. Det senaste decenniets kanske tre främsta: Peter Fyhr, Mathias Gravem och – Alexander Östlund.
Jag ser inte mig själv som en surkart på läktaren, snarare engagerad och entusiastisk, men när ”Salle” blev klar för Hammarby kunde jag inte hålla mig för garv.
Han sa: ”om några år kommer jag spela i landslaget”
Hahaha.
Ni kan den fortsatta historien. Herenveen, landslagsdebut, toppmatch på kanten mot ettrige Arjen Robben i EM-kvarten…
Skrattet fastnade i halsgropen. Men jag har inga problem att svälja stoltheten och erkänna att hans utveckling faktiskt har glatt mig. Utåt sett kan han kanske verka stroppig men under det stekiga skalet bor en rätt anspråkslös figur; och en vild fajter.
Därför är det lite trist att se att Östlund nu trampat på en karriärmina. När Herenveen satte honom på transferlistan ryktades det ett tag om att Padova – italienskt Serie C-lag – skulle knipsa ”Salles” kontraktsignatur.
Som tur gick det inte så illa.
Det blev Southampton i stället.
Tillräckligt illa.
Och då är jag inte ett dugg gnällig.
tisdag, januari 31, 2006
Kast med liten krokett
Den vämjeliga nätpytonormen klängde sig fast runt pappas hals, och tryckte åt.
Pappa skrattade.
”Ingen fara”, väste han fram, ”den vill bara leka lite”.
Det var en bisarr syn. När äckelreptilen till slut tröttnade på att roa sig berättade pappa att ormarna tagit över Sverige. ”Det har hänt så mycket under tiden du varit iväg och rest.”
Utan att hinna invänta nästa andetag attackerade någon slags huggorm mig från sidan. Han ville väl leka. Jag var inte lika sugen. För att markera mitt missnöje och dölja mitt klenmod kände jag mig tvungen att agera. Ormar står inte högt upp på min favvolista. Men idéerna tröt.
Till slut hittade jag ett tillvägagångssätt för att framhäva mitt revir på vardagsrumsgolvet.
Jag kastade… kroketter!
Frasiga, frysta och missbildade potatisar!
Eh, okej.
Sedan vaknade jag och ägnade en stilla tanke om vad drömmen egentligen säger om mig och krishantering.
Pappa skrattade.
”Ingen fara”, väste han fram, ”den vill bara leka lite”.
Det var en bisarr syn. När äckelreptilen till slut tröttnade på att roa sig berättade pappa att ormarna tagit över Sverige. ”Det har hänt så mycket under tiden du varit iväg och rest.”
Utan att hinna invänta nästa andetag attackerade någon slags huggorm mig från sidan. Han ville väl leka. Jag var inte lika sugen. För att markera mitt missnöje och dölja mitt klenmod kände jag mig tvungen att agera. Ormar står inte högt upp på min favvolista. Men idéerna tröt.
Till slut hittade jag ett tillvägagångssätt för att framhäva mitt revir på vardagsrumsgolvet.
Jag kastade… kroketter!
Frasiga, frysta och missbildade potatisar!
Eh, okej.
Sedan vaknade jag och ägnade en stilla tanke om vad drömmen egentligen säger om mig och krishantering.
måndag, januari 30, 2006
Nya tider
I helgen fick jag höra att hon på nytt blivit erbjuden att vara omslagsmodell för den där hawaiianska golfkalendern.
Jag blir inte direkt förvånad längre. Ex1 har den där naturliga, vackra layouten. Skandinavisk. Långt blont hår, havsblåa ögon.
Hon fyller 25 i dag.
Jag skickade ett njuggt SMS och önskade henne ett fint och framgångsrikt kommande kvartssekel.
Stelt, tamt och avskalat.
Tre ord som representerar vårt nya förhållande, raka motsatsen i jämförelse med det föregående.
In i dimman
”Har du legat med henne, så får du stryk.”
Han sa det med glimten i ögat, men någonstans i bruna ögonvrån skönjde jag något slags allvar.
Jag känner honom egentligen inte alls. Det vi har gemensamt är förnamnet, en bekant och att vi växt upp till Bullen, 3D-glasögon och manchesterbyxor med hål på knäna.
Vi brukar träffas i promillerandets tjocka dimma på krogen, och konversationerna är så där ytliga som de blir med folk man bara känner på omvägar.
Men den här gången hade han tydligen hakat upp sig på att jag varit på samma förfest som hans exflickvän i Stockholm för några veckor sedan. Och eftersom han fortfarande är sjukligt svartis så tål han inte tanken att någon annan kanske lägger vantarna på tjejen som var hans andra hälft i några år.
Märkligt det där med uppoffrande kärlek. Under tiden de var tillsammans var han otrogen flera gånger. När hon väl gjorde slut - i april i fjol - gick det upp ett ljus för honom.
Det brinner fortfarande. Gräset som var så brunt förvandlades till frodigt grönt när hon stack.
Senast de träffades ute, det var på juldagen, ställde han 100 frågor och eftersom svaren inte blev som han hade hoppats på, strilade tårarna ned på dansgolvet.
”Ja, det är klart att jag träffat andra”, sa hon ärligt utan att flacka med blicken.
Det var hennes lilla revansch.
”Coola glidaren” grät.
Nu har han ingen att vara otrogen mot längre.
Han sa det med glimten i ögat, men någonstans i bruna ögonvrån skönjde jag något slags allvar.
Jag känner honom egentligen inte alls. Det vi har gemensamt är förnamnet, en bekant och att vi växt upp till Bullen, 3D-glasögon och manchesterbyxor med hål på knäna.
Vi brukar träffas i promillerandets tjocka dimma på krogen, och konversationerna är så där ytliga som de blir med folk man bara känner på omvägar.
Men den här gången hade han tydligen hakat upp sig på att jag varit på samma förfest som hans exflickvän i Stockholm för några veckor sedan. Och eftersom han fortfarande är sjukligt svartis så tål han inte tanken att någon annan kanske lägger vantarna på tjejen som var hans andra hälft i några år.
Märkligt det där med uppoffrande kärlek. Under tiden de var tillsammans var han otrogen flera gånger. När hon väl gjorde slut - i april i fjol - gick det upp ett ljus för honom.
Det brinner fortfarande. Gräset som var så brunt förvandlades till frodigt grönt när hon stack.
Senast de träffades ute, det var på juldagen, ställde han 100 frågor och eftersom svaren inte blev som han hade hoppats på, strilade tårarna ned på dansgolvet.
”Ja, det är klart att jag träffat andra”, sa hon ärligt utan att flacka med blicken.
Det var hennes lilla revansch.
”Coola glidaren” grät.
Nu har han ingen att vara otrogen mot längre.
söndag, januari 29, 2006
Söndag 29.1.06
Jag ligger och stirrar på ventilationstrumman vid takhörnet med duntäcket tätt omslingrat kring min frusna kropp.
Väggarna innehåller fler frågor än svar.
Det är ingen bra dag. Fasaden spricker och krystade leenden är allt som jag orkar producera med gipornas hjälp.
Men jag ska försöka hålla mig glad och positiv. För mammas skull. Det är hennes dag i dag. Hennes 53:e årsdag.
Väggarna innehåller fler frågor än svar.
Det är ingen bra dag. Fasaden spricker och krystade leenden är allt som jag orkar producera med gipornas hjälp.
Men jag ska försöka hålla mig glad och positiv. För mammas skull. Det är hennes dag i dag. Hennes 53:e årsdag.
lördag, januari 28, 2006
Med en känsla för feeling
“De har flyttat fram teekulorna så långt bak att man behöver ledsagas av en shejk och en kamel för att överhuvudtaget hitta fram.”
Det är tack vare sådana formuleringar jag utan tvivel bänkar mig i tv-soffan en alldeles vanlig lördagsförmi
ddag.
För Göran Zachrisson är dylika metaforer vardag. Han spottar ur sig fyndigheter som Francesco Totti loskar saliv.
Tack vare ”Zacke” spelar det ingen roll – för mig som tittare – om Henrik Stenson leder en stor tävling mitt i en qatarisk öken (som i dag), eller om bäste svensk ligger på fyrtiotredje plats. Med ”Zacke” i rutan förvandlas varje medelbeige sekund till prunkande underhållning.
I mina ögon profilerar han sig som en skildrande kåsör – en berättare som ser golf som så mycket mer än bara puttar, birdies och feta dollarsedlar. Han kommenterar den gröna världen från sitt säregna vidvinkelperspektiv.
Jag gillar det.
Han skulle kunna leva ett lugnt liv som pensionär i Djursholm men viker helgerna åt tv-studion i Värtahamnen.
Det tackar vi för.
Det är tack vare sådana formuleringar jag utan tvivel bänkar mig i tv-soffan en alldeles vanlig lördagsförmi
ddag.För Göran Zachrisson är dylika metaforer vardag. Han spottar ur sig fyndigheter som Francesco Totti loskar saliv.
Tack vare ”Zacke” spelar det ingen roll – för mig som tittare – om Henrik Stenson leder en stor tävling mitt i en qatarisk öken (som i dag), eller om bäste svensk ligger på fyrtiotredje plats. Med ”Zacke” i rutan förvandlas varje medelbeige sekund till prunkande underhållning.
I mina ögon profilerar han sig som en skildrande kåsör – en berättare som ser golf som så mycket mer än bara puttar, birdies och feta dollarsedlar. Han kommenterar den gröna världen från sitt säregna vidvinkelperspektiv.
Jag gillar det.
Han skulle kunna leva ett lugnt liv som pensionär i Djursholm men viker helgerna åt tv-studion i Värtahamnen.
Det tackar vi för.
Hemma bra men...
4 mars: Vancouver, Kanada.
17 mars: Abu Dhabi, Qatar.
10 april: Glasgow, Skottland.
13 juni: Berlin, Tyskland.
Den resruttplaneringen låter väl inte så dum?
17 mars: Abu Dhabi, Qatar.
10 april: Glasgow, Skottland.
13 juni: Berlin, Tyskland.
Den resruttplaneringen låter väl inte så dum?
Dagbok från en svunnen-EM-tid
Sverige blev i går klart för EM.
Ja, jo, men så blir det.
Danmark åker ut i kvalet. Som vanligt.
Apropå det: här är mina lååånga "dagbok" från 2004 års fotbolls-EM. Live from Portugal. Läs och sov.
19 juni, 01.17:
Ljudet av accelererande steg skär genom luften. Jag slänger en blick i döda vinkeln och ser tre gestalter. De närmar sig på bred front. Jag väser till kamraten bredvid, som går och nynnar på Markoolios ”In med bollen”, att vi är förföljda.
”Vi måste öka takten”, försöker jag.
”Eh, vi släpper fram dem”, svarar han.
Och han stannar till. Ögonblicket senare trycker två pojkar upp honom mot en vägg. Han får något vasst mot sin hals. Det är en kniv. Den andre tar ett fast grepp om ryggsäcken.
Den tredje attackerar mig och det blänkande skenet av kniven i nattljuset får mig att haja till.
Mantrat: ”gå aldrig själv, gå aldrig i mörka gränder”, flyger in i mitt undermedvetande.
Det är för sent. Jag är inte själv, men vi går i en mörk gränd – och runt omkring syns inte en människa. Det är vi mot tre pojkspolingar och deras knivar.
På andra sidan gatan står en fjärde kille med svarta ögon och dimmig blick. Han håller utkik. Han ser ut att vara påtänd. I Porto flödar knarket bland de unga. Hasch basuneras ut på öppen gata.
Killen som håller utkik går klädd i en svenskfärgad matchtröja. Säkert har han stulit den, men inte lyckats sälja den.
De tre andra går klädda i gympabrallor och med Portugals nationsemblem fastklistrade på tröjärmarna. Med stor sannolikhet bryr de sig inte det minsta om Portugals framfart i fotbolls-EM.
Vi blir av med digitalkamera, 220 euro, kreditkort, körkort, solglasögon. En av spolingarna sliter av min kamrats landslagströja. Fotsteg hörs upp från gatan. Killarna springer iväg.
Vi har just blivit knivrånade, men det enda jag tänka på är bilden på digitalkameran.
”Fan, Stefan Schwarz…!”, skriker jag.
”Där sprack det minnet.”
5 juni: 17,47:
100 euro! 180 för bägge.”
Mannen med de buskiga ögonbrynen låter bestämd. Men när vi på östgötska konfererar om summan är värd sitt pris börjar mannen rastlöst skrapa högerskon mot asfalten. Han ser att vi tvekar. Tyskland mot Holland – det är underhållning… men 850 spänn vardera?
Hans blick flackar.
”Ni får dem för 160”, säger han och viftar ihärdigt med biljetterna framför våra ögon.
Vi tackar.
Genom en haj på den svartaste av börsar startar äventyret.
Vi bänkar oss i ett hav av orange och försöker stämma in i holländarnas kvitter. Jag förstår mig på tyska, men av holländska förstår jag inte ett jota.
Av förhandssnacket att döma är det en hatmatch, men på sektionen bakom det mål som Oliver Kahn vaktar under den första halvleken råder en rå men hjärtlig stämning.
Av Tysklands nationalsång – "Einigkeit und Recht und Freiheit für das deutsche Vaterland" – hör vi dock inget. Visselorkanen blåser död på alla toner. Nere på planen står Anders Frisk med händerna knutna bakom ryggen. Han kallas för travhästen av tre tyskar, med Rudi Völler-liknande peruker, som uppenbarligen hamnat på fel läktare.
”Den där svenske domaren galopperar som en häst”, säger en av dem och pekar på vår rättskipare med utsträckt tumme.
Tummen gör det svårt att avgöra om det är kritik eller en komplimang.
Bakom oss sitter ett ungt holländskt par. Kvinnan verkar mest intresserad av lirarna på planen. Under spelarpresentationen fnissar hon när Edgar Davids namn nämns. ”Åh, han är en riktig man”, säger hon och möts snabbt av en barsk blick.
Båda tystnar.
Frisks visselpipa blåser igång matchen.
Alla holländare tystnar. De verkar tagna av stundens allvar. Tyskarna dominerar läktarkriget och när ledargestalterna på sektion 23 drar i med ”Stand auf für Deutschland” ställer sig alla vit- och svartklädda upp i bänkraderna. Det är mäktigt.
Holländarna, betydligt fler till antalet, men desto stillsammare tuggar knytnäve av ilska när Torsten Frings frispark turligt letar sig i mål efter stolpberöring.
I 81 minuter sitter de mest och klagar. Men så kvitterar Ruud van Nistelrooy och livet leker i sluttampen.
Det utlovade kriget uteblir. 1-1 är rättvist. Alla är nöjda.
Speciellt mannen bakom mig. Davids blev utbytt i halvtid. Den andra akten bestod av 45 minuters gäspningar för hans bättre hälft. Ingen svartsjuka i sikte.
Däremot har två beväpnade vakter på Dragãos högsta punkt något i sikte. Med var sin kikare blickar de ut över staden och floden Douro. Terrorister?
Nä, inte nu, inte här.
Hoppas vi.
Och går hem.
16 juni, 19.52
På torget framför storbildsskärmen står Nuno. Han har inga tänder. Inte så att de syns, i alla fall. Hans mun gapar öppet, huvudet är vinklat upp mot den mörknade sommarhimlen, händerna bedjande i en tacksam gest. Han jublar. Skriket försvinner snabbt bort i sorlet, som en ljuddämpande pistol.
Portugal har precis gjort 1-0 på Ryssland. Jag står på torget mitt i Porto och Nuno är bara en av alla de tusentals portugiser som samlats för att åtnjuta kvällens fest.
I 33 minuter är det begravning. När Figo spräcker bortanollan återuppstår de döda.
På det andra trappsteget, på den spruckna asfalten, inte långt från korsningen sitter en ryss med tomma ögon. Det är för övrigt den enda ryssen jag ser under sju dagar i Porto.
Han är ensam.
Ryssland är ensamma med sitt öde.
Snart är de utslagna.
Det enda som är utslaget på Nuno är hans tänder.
17 juni, 17.21:
David bor i Liverpool och håller på Liverpool. Hans mage är formad av billig öl, bacon och friterad potatis. Han är faktiskt lite lik Wayne Rooneys pappa.
Efter 21 minuter slarvar just Rooney, sonen och underbarnet alltså, bort bollen och Englands möjlighet att spräcka Schweiz-målvakten Jörg Stiels nolla.
”You fucking bastard! You´d better go home!”, fräser han fram och blir alldeles röd i ansiktet.
Rooney bor också i Liverpool, men spelar för Everton. Han är, så klart, avskydd av Liverpool-fansen. Även när han spelar i landslaget, som synes.
Fyra minuter senare nickar Rooney bollen i mål.
David skuttar upp som i slow-motion men lyckas skänka tio centiliter öl över sin vänstra kamrats ljusa byxor. Ingen märker något av det. De är fullt upptagna med att jubla.
”Rooney is a genius…”, kommer de fram till knappa timmen senare, då Rooney tryckt in tvånollan.
”Welcome to Wayne´s world” säger kommentatorn på Sky Sports efter matchen.
Själv kan jag bara konstatera en sak: för de engelska fotbollsfansen gäller syndernas reptilsnabba förlåtelse.
18 juni, 17.43:
Calle från Göteborg ger sig inte. Han hävdar övertygat att ”ni måste ju vara från Borås, ni är ju goa gubbar”. Men det är vi inte. Vi är från Norrköping. Vi är från staden där man säger döbra i stället för strålande och kartig i stället för stroppig.
Men Calle tror inte på oss. Eller så är det bara att han vill skrodera över sina okyska bravader i Borås, där han aldrig misslyckats med sina krogragg. Aldrig. Dessutom förklarar han att alla i Göteborg heter Glenn. Och att alla rensar fisk.
Plötsligt blir han mållös. På andra sidan gatan dyker ett bekant ansikte upp bakom en igenstängd bildörr, med portugisisk registreringsskylt.
”Men, vafan, det är ju… ju… Schwarz! Stefan Schwarz!”
Ett par öl har förstärkt mitt tonläge – men jag är tillräckligt sansad för att se storheten i situationen. Det är verkligen Schwarz, denna ärkehjälte som gav glidtacklingar på blöta gräsmattor ett alldeles eget fejs. Utan att titta varken vänster eller höger rushar jag över gatan och fram till mitt objekt. Jag vräker upp digitalkameran och tvingar Calle att sansa sig och ta kort på mig, min vän… och givetvis Schwarz i mitten. Schwarz ler. Han verkar van vid uppmärksamheten.
Schwarz lägger armarna om våra axlar, som är täckta av två gula landslagströjor. Det är den ultimata bilden. Kortet knäpps. När jag ser bilden på displayen känns det som julafton.
För en fotbollstok är detta stort. Nästan lika stort som Brolins frisparksmål mot rumänerna 1994. Eller lika känslosamt som Schwarz kapning som föranledde Medfords 1-1-mål mot Costa Rica 1990.
”Ett minne för livet”, säger vi och skålar på nytt i öl.
Den har nog aldrig smakat så gott som nu.
18 juni, 21.41:
Vi förenas i en kram. Jag vet egentligen inte vem det är jag kramar, bara att denne person bär en svensk matchtröja och är precis lika glad som jag. Denne person står och skriker ut sin glädje raden ovanför mig. Zlatan har klackat in 1-1 och det har just svartnat för mina ögon. Sedan ett par minuter har rösten försvunnit, däremot inte hoppet. Den i veckan så starkt skinande solen har bränt mina vader, mina ögonlock, mina fötter, min mage… hela jag är ett värkande fenomen – men för stunden är jag en helad man. 1-1 mot Italien i 85:e. Det finns bara inte. Zlatan finns inte. Det måste vara en dröm.
I tre timmar har vi våndats, sjungit, våndats, skrikit, våndats, suckat, våndats, applåderat åt våra influgna vikingar. Och så kommer nummer nio och vänder ryggen till och gör mål med hjälp av en båge som inte ens en optiker kan kopiera.
10, 20, 30… 40… sekunder senare, jag har inget tidsbegrepp, öppnar jag ögonen. Det blågula havet gungar över Dragão. Personen ovanför mig är en man på de dryga sextio. Vi har aldrig setts förut.
Fotbollen förenar.
Några minuter senare är matchen slut – men vi på läktarna firar som om vi tagit EM-guld. Stämningen är magisk.
”Jag har aldrig varit med om något liknande”, säger mannen som jag nyss omfamnat.
Min mobil ringer i ett. Jag har svårt att samla intrycken. ”Var stämningen lika bra som det lät i tv”, säger de en efter en, på andra sidan änden, i norra Europa.
Det finns inga ord, säger jag. ”Fotboll är det bästa som finns”, får jag fram.
Sen lägger jag på luren och njuter så att gåshuden spelar banjo över min rödblottade hud.
19 juni, 11.23:
”Var är SVT? De borde vara här och göra reportage. Vi är godtrogna, vi svenskar!”
En ocean av blågula dialekter beblandar sig med varandra. Vi som är ”godtrogna” är från Östergötland, Västerbotten, Småland, Stockholm och Göteborg. Vi har alla blivit bestulna och rånade.
Kön in till den lokala polisstationen, där man handlägger rån och stölder, är 15 meter lång. Vi är svenska fans, allihopa.
Smålänningen har förlorat sitt kreditkort med pengar sparade för dotterns bröllop. Det är kris.
Göteborgaren bor i Tyskland och kan inte spärra sitt tyska kreditkort från Portugal. Det är kris.
Västerbottningen ska med bussen till flygplatsen om 30 minuter. Det är kris.
Men innanför den glasförsedda dörren råder lugnet. Vi är inte i Spanien, men det är mañana mañana över det hela. Konstapel José talar åtta språk flytande men kör den långsamma pekfingervalsen när han plitar ordning den förinstallerade anmälningsblanketten på datorn. ”Jaha, ni är från Sverige, antar jag…” säger han på engelska, utan att invänta vårt svar.
Det är kallt i lokalen. Säkert 18 grader. Jag huttrar.
På datorns hänglås har någon fäst fast en liten svensk flagga.
En timme senare får jag det utskrivna pappret i min hand. Jag heter visst Haakan, inte Henrik. Jag orkar inte bry mig.
Till och med fotboll känns trivialt för stunden.
Och var håller SVT hus?
22 juni, 00.00
Äntligen!” Jag känner mig som Gert Fylking. Men det finns inget bättre ord. Klockan har ändrat skepnad – fyra nya siffror dyker upp på displayen i min Nissan Almera. 23.59 blir till 00.00. Äntligen! En ny dag nalkas. Gårdagen var ett praktexempel på att allt kan gå fel.
Okej, ingen rånade oss på vägen till flygplatsen i Porto. Men vi fick mellanlanda i Madrid, i Köpenhamn, i Västerås, ta taxi till Arlanda och bilen till Norrköping. 21 timmars resande i stället för sex. Det var inte vår dag. Dessutom kom inte bagaget fram.
Men i morgon spelar vi mot Danmark.
Då är allt glömt. Och då jäklar!
Fotboll – trivialt? Eh, kom igen. Bara en obegåvad livsanalfabet kan säga så.
Ja, jo, men så blir det.
Danmark åker ut i kvalet. Som vanligt.
Apropå det: här är mina lååånga "dagbok" från 2004 års fotbolls-EM. Live from Portugal. Läs och sov.
19 juni, 01.17:
Ljudet av accelererande steg skär genom luften. Jag slänger en blick i döda vinkeln och ser tre gestalter. De närmar sig på bred front. Jag väser till kamraten bredvid, som går och nynnar på Markoolios ”In med bollen”, att vi är förföljda.
”Vi måste öka takten”, försöker jag.
”Eh, vi släpper fram dem”, svarar han.
Och han stannar till. Ögonblicket senare trycker två pojkar upp honom mot en vägg. Han får något vasst mot sin hals. Det är en kniv. Den andre tar ett fast grepp om ryggsäcken.
Den tredje attackerar mig och det blänkande skenet av kniven i nattljuset får mig att haja till.
Mantrat: ”gå aldrig själv, gå aldrig i mörka gränder”, flyger in i mitt undermedvetande.
Det är för sent. Jag är inte själv, men vi går i en mörk gränd – och runt omkring syns inte en människa. Det är vi mot tre pojkspolingar och deras knivar.
På andra sidan gatan står en fjärde kille med svarta ögon och dimmig blick. Han håller utkik. Han ser ut att vara påtänd. I Porto flödar knarket bland de unga. Hasch basuneras ut på öppen gata.
Killen som håller utkik går klädd i en svenskfärgad matchtröja. Säkert har han stulit den, men inte lyckats sälja den.
De tre andra går klädda i gympabrallor och med Portugals nationsemblem fastklistrade på tröjärmarna. Med stor sannolikhet bryr de sig inte det minsta om Portugals framfart i fotbolls-EM.
Vi blir av med digitalkamera, 220 euro, kreditkort, körkort, solglasögon. En av spolingarna sliter av min kamrats landslagströja. Fotsteg hörs upp från gatan. Killarna springer iväg.
Vi har just blivit knivrånade, men det enda jag tänka på är bilden på digitalkameran.
”Fan, Stefan Schwarz…!”, skriker jag.
”Där sprack det minnet.”
5 juni: 17,47:
100 euro! 180 för bägge.”
Mannen med de buskiga ögonbrynen låter bestämd. Men när vi på östgötska konfererar om summan är värd sitt pris börjar mannen rastlöst skrapa högerskon mot asfalten. Han ser att vi tvekar. Tyskland mot Holland – det är underhållning… men 850 spänn vardera?
Hans blick flackar.
”Ni får dem för 160”, säger han och viftar ihärdigt med biljetterna framför våra ögon.
Vi tackar.
Genom en haj på den svartaste av börsar startar äventyret.
Vi bänkar oss i ett hav av orange och försöker stämma in i holländarnas kvitter. Jag förstår mig på tyska, men av holländska förstår jag inte ett jota.
Av förhandssnacket att döma är det en hatmatch, men på sektionen bakom det mål som Oliver Kahn vaktar under den första halvleken råder en rå men hjärtlig stämning.
Av Tysklands nationalsång – "Einigkeit und Recht und Freiheit für das deutsche Vaterland" – hör vi dock inget. Visselorkanen blåser död på alla toner. Nere på planen står Anders Frisk med händerna knutna bakom ryggen. Han kallas för travhästen av tre tyskar, med Rudi Völler-liknande peruker, som uppenbarligen hamnat på fel läktare.
”Den där svenske domaren galopperar som en häst”, säger en av dem och pekar på vår rättskipare med utsträckt tumme.
Tummen gör det svårt att avgöra om det är kritik eller en komplimang.
Bakom oss sitter ett ungt holländskt par. Kvinnan verkar mest intresserad av lirarna på planen. Under spelarpresentationen fnissar hon när Edgar Davids namn nämns. ”Åh, han är en riktig man”, säger hon och möts snabbt av en barsk blick.
Båda tystnar.
Frisks visselpipa blåser igång matchen.
Alla holländare tystnar. De verkar tagna av stundens allvar. Tyskarna dominerar läktarkriget och när ledargestalterna på sektion 23 drar i med ”Stand auf für Deutschland” ställer sig alla vit- och svartklädda upp i bänkraderna. Det är mäktigt.
Holländarna, betydligt fler till antalet, men desto stillsammare tuggar knytnäve av ilska när Torsten Frings frispark turligt letar sig i mål efter stolpberöring.
I 81 minuter sitter de mest och klagar. Men så kvitterar Ruud van Nistelrooy och livet leker i sluttampen.
Det utlovade kriget uteblir. 1-1 är rättvist. Alla är nöjda.
Speciellt mannen bakom mig. Davids blev utbytt i halvtid. Den andra akten bestod av 45 minuters gäspningar för hans bättre hälft. Ingen svartsjuka i sikte.
Däremot har två beväpnade vakter på Dragãos högsta punkt något i sikte. Med var sin kikare blickar de ut över staden och floden Douro. Terrorister?
Nä, inte nu, inte här.
Hoppas vi.
Och går hem.
16 juni, 19.52
På torget framför storbildsskärmen står Nuno. Han har inga tänder. Inte så att de syns, i alla fall. Hans mun gapar öppet, huvudet är vinklat upp mot den mörknade sommarhimlen, händerna bedjande i en tacksam gest. Han jublar. Skriket försvinner snabbt bort i sorlet, som en ljuddämpande pistol.
Portugal har precis gjort 1-0 på Ryssland. Jag står på torget mitt i Porto och Nuno är bara en av alla de tusentals portugiser som samlats för att åtnjuta kvällens fest.
I 33 minuter är det begravning. När Figo spräcker bortanollan återuppstår de döda.
På det andra trappsteget, på den spruckna asfalten, inte långt från korsningen sitter en ryss med tomma ögon. Det är för övrigt den enda ryssen jag ser under sju dagar i Porto.
Han är ensam.
Ryssland är ensamma med sitt öde.
Snart är de utslagna.
Det enda som är utslaget på Nuno är hans tänder.
17 juni, 17.21:
David bor i Liverpool och håller på Liverpool. Hans mage är formad av billig öl, bacon och friterad potatis. Han är faktiskt lite lik Wayne Rooneys pappa.
Efter 21 minuter slarvar just Rooney, sonen och underbarnet alltså, bort bollen och Englands möjlighet att spräcka Schweiz-målvakten Jörg Stiels nolla.
”You fucking bastard! You´d better go home!”, fräser han fram och blir alldeles röd i ansiktet.
Rooney bor också i Liverpool, men spelar för Everton. Han är, så klart, avskydd av Liverpool-fansen. Även när han spelar i landslaget, som synes.
Fyra minuter senare nickar Rooney bollen i mål.
David skuttar upp som i slow-motion men lyckas skänka tio centiliter öl över sin vänstra kamrats ljusa byxor. Ingen märker något av det. De är fullt upptagna med att jubla.
”Rooney is a genius…”, kommer de fram till knappa timmen senare, då Rooney tryckt in tvånollan.
”Welcome to Wayne´s world” säger kommentatorn på Sky Sports efter matchen.
Själv kan jag bara konstatera en sak: för de engelska fotbollsfansen gäller syndernas reptilsnabba förlåtelse.
18 juni, 17.43:
Calle från Göteborg ger sig inte. Han hävdar övertygat att ”ni måste ju vara från Borås, ni är ju goa gubbar”. Men det är vi inte. Vi är från Norrköping. Vi är från staden där man säger döbra i stället för strålande och kartig i stället för stroppig.
Men Calle tror inte på oss. Eller så är det bara att han vill skrodera över sina okyska bravader i Borås, där han aldrig misslyckats med sina krogragg. Aldrig. Dessutom förklarar han att alla i Göteborg heter Glenn. Och att alla rensar fisk.
Plötsligt blir han mållös. På andra sidan gatan dyker ett bekant ansikte upp bakom en igenstängd bildörr, med portugisisk registreringsskylt.
”Men, vafan, det är ju… ju… Schwarz! Stefan Schwarz!”
Ett par öl har förstärkt mitt tonläge – men jag är tillräckligt sansad för att se storheten i situationen. Det är verkligen Schwarz, denna ärkehjälte som gav glidtacklingar på blöta gräsmattor ett alldeles eget fejs. Utan att titta varken vänster eller höger rushar jag över gatan och fram till mitt objekt. Jag vräker upp digitalkameran och tvingar Calle att sansa sig och ta kort på mig, min vän… och givetvis Schwarz i mitten. Schwarz ler. Han verkar van vid uppmärksamheten.
Schwarz lägger armarna om våra axlar, som är täckta av två gula landslagströjor. Det är den ultimata bilden. Kortet knäpps. När jag ser bilden på displayen känns det som julafton.
För en fotbollstok är detta stort. Nästan lika stort som Brolins frisparksmål mot rumänerna 1994. Eller lika känslosamt som Schwarz kapning som föranledde Medfords 1-1-mål mot Costa Rica 1990.
”Ett minne för livet”, säger vi och skålar på nytt i öl.
Den har nog aldrig smakat så gott som nu.
18 juni, 21.41:
Vi förenas i en kram. Jag vet egentligen inte vem det är jag kramar, bara att denne person bär en svensk matchtröja och är precis lika glad som jag. Denne person står och skriker ut sin glädje raden ovanför mig. Zlatan har klackat in 1-1 och det har just svartnat för mina ögon. Sedan ett par minuter har rösten försvunnit, däremot inte hoppet. Den i veckan så starkt skinande solen har bränt mina vader, mina ögonlock, mina fötter, min mage… hela jag är ett värkande fenomen – men för stunden är jag en helad man. 1-1 mot Italien i 85:e. Det finns bara inte. Zlatan finns inte. Det måste vara en dröm.
I tre timmar har vi våndats, sjungit, våndats, skrikit, våndats, suckat, våndats, applåderat åt våra influgna vikingar. Och så kommer nummer nio och vänder ryggen till och gör mål med hjälp av en båge som inte ens en optiker kan kopiera.
10, 20, 30… 40… sekunder senare, jag har inget tidsbegrepp, öppnar jag ögonen. Det blågula havet gungar över Dragão. Personen ovanför mig är en man på de dryga sextio. Vi har aldrig setts förut.
Fotbollen förenar.
Några minuter senare är matchen slut – men vi på läktarna firar som om vi tagit EM-guld. Stämningen är magisk.
”Jag har aldrig varit med om något liknande”, säger mannen som jag nyss omfamnat.
Min mobil ringer i ett. Jag har svårt att samla intrycken. ”Var stämningen lika bra som det lät i tv”, säger de en efter en, på andra sidan änden, i norra Europa.
Det finns inga ord, säger jag. ”Fotboll är det bästa som finns”, får jag fram.
Sen lägger jag på luren och njuter så att gåshuden spelar banjo över min rödblottade hud.
19 juni, 11.23:
”Var är SVT? De borde vara här och göra reportage. Vi är godtrogna, vi svenskar!”
En ocean av blågula dialekter beblandar sig med varandra. Vi som är ”godtrogna” är från Östergötland, Västerbotten, Småland, Stockholm och Göteborg. Vi har alla blivit bestulna och rånade.
Kön in till den lokala polisstationen, där man handlägger rån och stölder, är 15 meter lång. Vi är svenska fans, allihopa.
Smålänningen har förlorat sitt kreditkort med pengar sparade för dotterns bröllop. Det är kris.
Göteborgaren bor i Tyskland och kan inte spärra sitt tyska kreditkort från Portugal. Det är kris.
Västerbottningen ska med bussen till flygplatsen om 30 minuter. Det är kris.
Men innanför den glasförsedda dörren råder lugnet. Vi är inte i Spanien, men det är mañana mañana över det hela. Konstapel José talar åtta språk flytande men kör den långsamma pekfingervalsen när han plitar ordning den förinstallerade anmälningsblanketten på datorn. ”Jaha, ni är från Sverige, antar jag…” säger han på engelska, utan att invänta vårt svar.
Det är kallt i lokalen. Säkert 18 grader. Jag huttrar.
På datorns hänglås har någon fäst fast en liten svensk flagga.
En timme senare får jag det utskrivna pappret i min hand. Jag heter visst Haakan, inte Henrik. Jag orkar inte bry mig.
Till och med fotboll känns trivialt för stunden.
Och var håller SVT hus?
22 juni, 00.00
Äntligen!” Jag känner mig som Gert Fylking. Men det finns inget bättre ord. Klockan har ändrat skepnad – fyra nya siffror dyker upp på displayen i min Nissan Almera. 23.59 blir till 00.00. Äntligen! En ny dag nalkas. Gårdagen var ett praktexempel på att allt kan gå fel.
Okej, ingen rånade oss på vägen till flygplatsen i Porto. Men vi fick mellanlanda i Madrid, i Köpenhamn, i Västerås, ta taxi till Arlanda och bilen till Norrköping. 21 timmars resande i stället för sex. Det var inte vår dag. Dessutom kom inte bagaget fram.
Men i morgon spelar vi mot Danmark.
Då är allt glömt. Och då jäklar!
Fotboll – trivialt? Eh, kom igen. Bara en obegåvad livsanalfabet kan säga så.
fredag, januari 27, 2006
Listtoppen
1 film jag gärna ser (igen):
Lost and Delirious
2 drinkar på krogen
Fidel Castro
Long Island Ice Tea
3 städer jag bott i:
Norrköping
Fuengirola
Solna
4 lugna svenska favoriter:
Timglas (Lars Winnerbäck)
I say no (Anna Ternheim)
Flickan i en Cole Porter-sång (Gyllene Tider)
Härliga IFK
5 städer jag besökt det senaste året:
Moskva, Ryssland
Ayrshire, Skottland
Milano, Italien
Barcelona, Spanien.
Österlen, Skåneland
6 vackra kvinnor
Kristin Kreuk
Madeleine Bernadotte
Scarlett Johansson
Anna Sahlin
Josephine Bornebusch
Maria Lindström
7 tidningar jag läser regelbundet:
Offside
Golf Digest
Sportmagasinet
Café
King
Vagabond
Norrköpings Tidningar
Lost and Delirious
2 drinkar på krogen
Fidel Castro
Long Island Ice Tea
3 städer jag bott i:
Norrköping
Fuengirola
Solna
4 lugna svenska favoriter:
Timglas (Lars Winnerbäck)
I say no (Anna Ternheim)
Flickan i en Cole Porter-sång (Gyllene Tider)
Härliga IFK
5 städer jag besökt det senaste året:
Moskva, Ryssland
Ayrshire, Skottland
Milano, Italien
Barcelona, Spanien.
Österlen, Skåneland
6 vackra kvinnor
Kristin Kreuk
Madeleine Bernadotte
Scarlett Johansson
Anna Sahlin
Josephine Bornebusch
Maria Lindström
7 tidningar jag läser regelbundet:
Offside
Golf Digest
Sportmagasinet
Café
King
Vagabond
Norrköpings Tidningar
Under ytan
Otäckt regisserade bilder i bakhuvudet flimrar förbi i slowmotion.
Jag vill upp till ytan.
Bort från den vanskliga klorvärlden.
Till tryggheten.
Ingen vänsterpil på ett tangentbord, inget suddgummi i världen kan få mig att radera minnesbilderna.
Förträngningsprocessen har pågått i nästan 15 år.
Han var som vilken femteklassare som helst. Bättre på träslöjd än fotboll, mer clown än fåordig i vårt mellanstadieklassrum. Sprallig, stark och rolig.
När juni månad fäktade bort vårens svala vindar tog han som vanligt varje chans att svalka sig i deras åttameterspool. Inte sällan hade han sällskap av några av oss andra.
Jag plaskade inte i poolen just Den Här Dagen eftersom vårt svartgula LFF-lag lirade fotbollscup på Himmelstalundsfältet. Jag hade precis tryckt in ett hattrick mot Haga och var så där barnsligt euforisk när jag satte mig tillrätta i pappas bil. Inväntade reaktioner, applåder, hyllningar.
Men…
”Det har hänt en sak”, sa han försiktigt.
Jag hörde på hans tonfall att allt inte var som det skulle.
Mattias hade aldrig kommit upp från poolen. Inte av egen kraft. De hade tävlat om vem som kunde hålla andan längst under vattnet. När en dryg minut hade gått förstod kompisarna att något gått snett. Just i det ögonblicket - bara en halvannan meter från poolkanten - svävade Mattias i medvetslöst tillstånd.
Dagen därpå låg han i respirator och några månader senare ägde den ofrånkomliga begravningen rum.
”Att ta sig vatten över huvudet” är förmodligen en klyscha för många av er.
Inte för mig.
Det händer fortfarande att jag drabbas av lätt panik när jag själv befinner mig under ytan.
Jag vill upp till ytan.
Bort från den vanskliga klorvärlden.
Till tryggheten.
Ingen vänsterpil på ett tangentbord, inget suddgummi i världen kan få mig att radera minnesbilderna.
Förträngningsprocessen har pågått i nästan 15 år.
Han var som vilken femteklassare som helst. Bättre på träslöjd än fotboll, mer clown än fåordig i vårt mellanstadieklassrum. Sprallig, stark och rolig.
När juni månad fäktade bort vårens svala vindar tog han som vanligt varje chans att svalka sig i deras åttameterspool. Inte sällan hade han sällskap av några av oss andra.
Jag plaskade inte i poolen just Den Här Dagen eftersom vårt svartgula LFF-lag lirade fotbollscup på Himmelstalundsfältet. Jag hade precis tryckt in ett hattrick mot Haga och var så där barnsligt euforisk när jag satte mig tillrätta i pappas bil. Inväntade reaktioner, applåder, hyllningar.
Men…
”Det har hänt en sak”, sa han försiktigt.
Jag hörde på hans tonfall att allt inte var som det skulle.
Mattias hade aldrig kommit upp från poolen. Inte av egen kraft. De hade tävlat om vem som kunde hålla andan längst under vattnet. När en dryg minut hade gått förstod kompisarna att något gått snett. Just i det ögonblicket - bara en halvannan meter från poolkanten - svävade Mattias i medvetslöst tillstånd.
Dagen därpå låg han i respirator och några månader senare ägde den ofrånkomliga begravningen rum.
”Att ta sig vatten över huvudet” är förmodligen en klyscha för många av er.
Inte för mig.
Det händer fortfarande att jag drabbas av lätt panik när jag själv befinner mig under ytan.
torsdag, januari 26, 2006
Högt i det blå
I år ska det ske. Det är ingen chockbulletin. Vi har med högljudda stämmor resonerat så sedan Giffarna skickade ner oss i avgrunden 2002.
I år ska IFK tillbaka till allsvenskan.
Ni har hört det förr? Jaja. Ni känner väl till återtågen som spårat ur. Vi pekingeser får helt enkelt leva med att gnagare, gårdare och ICA-handlande fiskrensare gör narr av oss stackars trogna supportrar i Norpan.
Men – jag är lugn. Vi spelar i svenska VIP-ligan 2007.
Om våra elva konduktörer på planen, mot all förmodan, spårar ur igen får jag ett psykbryt och lägger in mig själv på en institution som behandlar miljöskadade fotbollsfans som överdoserat Vilundavallar, Skarsjövallar och Grimsta-skråer.
När kulturreportrar ger sig in i sportens sfär får man ibland höra ord som ”pittoreskt”, ”fridfullt” och ”idylliskt” i samma skildrande mening som Superettans (så kallade) arenor.
När jag själv åker på bortamatcher ser jag inget av de vackra attributen. Allt jag ser är mörker. Vi hör inte hemma på de här skruttarenorna bland alla de här skitlagen, tänker jag – på ett tankesätt som förmodligen skulle få till och med Salvador Dalí att rodna.
När IFK förlorar läser jag hellre en Nick Hornby-roman än skumläser tabellen. Och om någon skadeglad lustigkurre slänger fram tidningen framför nyllet på mig, vänder jag helt sonika på den och studerar tabellen. Då knäpper jag upp mungylfen och avlossar ett snett leende.
Drygt två veckor kvar till träningsspremiär mot Vilda Väsby.
Jag kan se mig själv stå där igen, på konstgräset, med stelfrusna stortår och skyhöga förväntningar.
Och så går allt åt…
0-1 i tredje minuten, 0-2 i sjunde…
Äh, den där visionen är surrealistisk – om något!
Det är ju i år det ska ske.
Igen.
I år ska IFK tillbaka till allsvenskan.
Ni har hört det förr? Jaja. Ni känner väl till återtågen som spårat ur. Vi pekingeser får helt enkelt leva med att gnagare, gårdare och ICA-handlande fiskrensare gör narr av oss stackars trogna supportrar i Norpan.
Men – jag är lugn. Vi spelar i svenska VIP-ligan 2007.
Om våra elva konduktörer på planen, mot all förmodan, spårar ur igen får jag ett psykbryt och lägger in mig själv på en institution som behandlar miljöskadade fotbollsfans som överdoserat Vilundavallar, Skarsjövallar och Grimsta-skråer.
När kulturreportrar ger sig in i sportens sfär får man ibland höra ord som ”pittoreskt”, ”fridfullt” och ”idylliskt” i samma skildrande mening som Superettans (så kallade) arenor.
När jag själv åker på bortamatcher ser jag inget av de vackra attributen. Allt jag ser är mörker. Vi hör inte hemma på de här skruttarenorna bland alla de här skitlagen, tänker jag – på ett tankesätt som förmodligen skulle få till och med Salvador Dalí att rodna.
När IFK förlorar läser jag hellre en Nick Hornby-roman än skumläser tabellen. Och om någon skadeglad lustigkurre slänger fram tidningen framför nyllet på mig, vänder jag helt sonika på den och studerar tabellen. Då knäpper jag upp mungylfen och avlossar ett snett leende.
Drygt två veckor kvar till träningsspremiär mot Vilda Väsby.
Jag kan se mig själv stå där igen, på konstgräset, med stelfrusna stortår och skyhöga förväntningar.
Och så går allt åt…
0-1 i tredje minuten, 0-2 i sjunde…
Äh, den där visionen är surrealistisk – om något!
Det är ju i år det ska ske.
Igen.
onsdag, januari 25, 2006
"Du är från Norrköping, inte sant?"
Oddsen att jag får hångla på personalfesten existerar inte.
Att vara sin egen chef är okej i många lägen, men det har sina avigsidor. Det känns exempelvis svalt upplyftande att fira ett hyfsat månadsbokslut med… sig själv.
Men jag riskerar i alla fall inte att bli sparkad på grund av ”störande dialektala inslag” (skulle väl vara om jag till förbannelse tvingades lyssna på min egen röst på bandspelarens ”repeat”).
Arbetar man för Sveriges Radio kommer saken i annan dager. Fråga Anders Wettergren. Han fick sparken från sitt jobb som väderpresentatör på P1 för att han inte var tillräckligt ”radiomässig”.
Komikern Robert Gustafsson är en jävel på att imitera speedwayåkande masar, men tycker att ”östgötskan är den roligaste dialekten att härma”, eftersom det ”ger en stereotyp bild av en komplett byfåne".
Doughpleaser är alltså en byfåne. Inget nytt under solen.
För en tid sedan diskuterade jag östgötska med Anders Johansson (känd från Anders & Måns). Vi kom överens om att dialekter är uppfriskande.
”Men vi östgötar framstår inte som så jävla smarta. Lite korkade, så där”, sa han och jag nickade såklart, lite korkat, så där.
Hade jag levt på 1800-talet och gått i skola hade jag med största sannolikhet fått nöta skamvrå på grund av usel ”uttalshygien”. Ja, det är sant, begreppet som sådant är inte så fasligt gammalt i svenska skolsystemet som man kan tro.
Först 1982 framstiftades att man får prata som man vill i skolan.
Dä ä ju döbra, för kyvingen.
Jag får inte hångla på personalfesten men jag får i alla fall snacka som jag vill.
Oavsett om jag har sandpapper i halsen eller druckit sju öl.
Att vara sin egen chef är okej i många lägen, men det har sina avigsidor. Det känns exempelvis svalt upplyftande att fira ett hyfsat månadsbokslut med… sig själv.
Men jag riskerar i alla fall inte att bli sparkad på grund av ”störande dialektala inslag” (skulle väl vara om jag till förbannelse tvingades lyssna på min egen röst på bandspelarens ”repeat”).
Arbetar man för Sveriges Radio kommer saken i annan dager. Fråga Anders Wettergren. Han fick sparken från sitt jobb som väderpresentatör på P1 för att han inte var tillräckligt ”radiomässig”.
Komikern Robert Gustafsson är en jävel på att imitera speedwayåkande masar, men tycker att ”östgötskan är den roligaste dialekten att härma”, eftersom det ”ger en stereotyp bild av en komplett byfåne".
Doughpleaser är alltså en byfåne. Inget nytt under solen.
För en tid sedan diskuterade jag östgötska med Anders Johansson (känd från Anders & Måns). Vi kom överens om att dialekter är uppfriskande.
”Men vi östgötar framstår inte som så jävla smarta. Lite korkade, så där”, sa han och jag nickade såklart, lite korkat, så där.
Hade jag levt på 1800-talet och gått i skola hade jag med största sannolikhet fått nöta skamvrå på grund av usel ”uttalshygien”. Ja, det är sant, begreppet som sådant är inte så fasligt gammalt i svenska skolsystemet som man kan tro.
Först 1982 framstiftades att man får prata som man vill i skolan.
Dä ä ju döbra, för kyvingen.
Jag får inte hångla på personalfesten men jag får i alla fall snacka som jag vill.
Oavsett om jag har sandpapper i halsen eller druckit sju öl.
Fever-N-Pepa
"Peppar, peppar - jag har inte varit sjuk på nästan ett år."
Det har gått inflation i det uttrycket.
Peppar, peppar - my ass!
Vad hade jag trott när jag kväste ur mig den där floskeln efter måndagens dubbelpass på gymet?
Nu sitter jag här med pappersservetter till min snörvlande näsa.
Nu tuggar jag frenetiskt Extra White för att lindra den mysko smaken som satt sig i munnen via halsen.
Och så baddar jag den heta pannan med blöta handdukar.
Alltså - jag tror jag att febern ligger på minst 37,7 grader.
Jag är galet sjuk och ingen finns här och tar hand om mig, visar empati och blandar ihop dunderkurer av hett honungsvatten och Echinagard.
En präktig skandal.
EXTRA! EXTRA! EXTRA!
Doughpleaser rasar!
Och ikväll ska jag iväg och porträttera hurtiga karatekids i bruksorten.
Detta är en början på en hääärlig onsdag.
Peppar, peppar.
Det har gått inflation i det uttrycket.
Peppar, peppar - my ass!
Vad hade jag trott när jag kväste ur mig den där floskeln efter måndagens dubbelpass på gymet?
Nu sitter jag här med pappersservetter till min snörvlande näsa.
Nu tuggar jag frenetiskt Extra White för att lindra den mysko smaken som satt sig i munnen via halsen.
Och så baddar jag den heta pannan med blöta handdukar.
Alltså - jag tror jag att febern ligger på minst 37,7 grader.
Jag är galet sjuk och ingen finns här och tar hand om mig, visar empati och blandar ihop dunderkurer av hett honungsvatten och Echinagard.
En präktig skandal.
EXTRA! EXTRA! EXTRA!
Doughpleaser rasar!
Och ikväll ska jag iväg och porträttera hurtiga karatekids i bruksorten.
Detta är en början på en hääärlig onsdag.
Peppar, peppar.
tisdag, januari 24, 2006
Auf wiederhören
Inte en chans.
Det är kört.
Tyskland 2006 känns lika avlägset som midsommarafton.
Vi visste att vi inte var ensamma - men, hallå - 249 699 ansökningar? Och tiden är inte ens ute.
Slumpen och lotteriet avgör.
Äh. Jag lägger ned. Jag får inga biljetter.
Då känns det mer troligt att Franz Beckenbauer knackar på i lägenheten lagom till kvällsmaten och ger mig en uppfriskande prepositioner-som-styr-kasus-lektion.
Det känns mer rimligt att Göran Persson blir moderat.
Det verkar till och med mer plausibelt att Zlatan skickar ett pussogram till Robert Laul.
Det är kört.
Tyskland 2006 känns lika avlägset som midsommarafton.
Vi visste att vi inte var ensamma - men, hallå - 249 699 ansökningar? Och tiden är inte ens ute.
Slumpen och lotteriet avgör.
Äh. Jag lägger ned. Jag får inga biljetter.
Då känns det mer troligt att Franz Beckenbauer knackar på i lägenheten lagom till kvällsmaten och ger mig en uppfriskande prepositioner-som-styr-kasus-lektion.
Det känns mer rimligt att Göran Persson blir moderat.
Det verkar till och med mer plausibelt att Zlatan skickar ett pussogram till Robert Laul.
måndag, januari 23, 2006
Snickeriet
– Vi är lite så i hugget på varann, men det går snart över, säger Inga-Märta.
Hon är en glad typ, och en av många härliga karaktärer som vi mötte i ”Snickeriet”, en dokumentärfilm som gjorde succé på SVT förra decenniet.
På Spångens snickeri jobbar en frodig blandning av livsglada människor; unga och gamla, kvinnor och män.
Snickeriet är kult här i stan.
Vi har Matsa Jonsson som är en jäkel på att spika, vi har den icke namngivne grusgrabben som sjunger så fort han får tillfälle; allt ifrån egenkomponerade ”I can drive a tractor, I can drive a bus” till Cornelis Vreeswijks ”Brev från kolonien”.
– Jag har varit bagare, har jag varit, och så mopedbud och allting… och sen har jag varit lite sjuk, men det vill jag inte tala om, säger han på tal om sitt förflutna yrkesliv.
Och så har vi Putte som kanske är snickeriets skönaste snubbe. Han talar ofta och gärna om livet och sin bakgrund.
– Jag har varit raggare en gång i tiden, va, haft långt hår, va, ner till ryggen, va, skinnstövlar och läderbyxor.
– Jag har varit med göteborgare, med stockholmare, jag har varit med alla, va. Jag lever ungkarl, jag lever ett fritt liv, va. Jag är fri. Jag lever livet. Jag bara går, hej svejs. Jag menar, jag har dansat på diskotek, ungdomsgårdar, grekiska föreningen. Man ska inte vara rädd i livet. Jag är ingen bråkstake, jag hette Putte som barn, va. Man måste hålla igång med stockholmare, raggare och mods, va.
Om världen var en avspegling på atmosfären på Spångens snickeri skulle vi aldrig behöva frysa.
Hon är en glad typ, och en av många härliga karaktärer som vi mötte i ”Snickeriet”, en dokumentärfilm som gjorde succé på SVT förra decenniet.
På Spångens snickeri jobbar en frodig blandning av livsglada människor; unga och gamla, kvinnor och män.
Snickeriet är kult här i stan.
Vi har Matsa Jonsson som är en jäkel på att spika, vi har den icke namngivne grusgrabben som sjunger så fort han får tillfälle; allt ifrån egenkomponerade ”I can drive a tractor, I can drive a bus” till Cornelis Vreeswijks ”Brev från kolonien”.
– Jag har varit bagare, har jag varit, och så mopedbud och allting… och sen har jag varit lite sjuk, men det vill jag inte tala om, säger han på tal om sitt förflutna yrkesliv.
Och så har vi Putte som kanske är snickeriets skönaste snubbe. Han talar ofta och gärna om livet och sin bakgrund.
– Jag har varit raggare en gång i tiden, va, haft långt hår, va, ner till ryggen, va, skinnstövlar och läderbyxor.
– Jag har varit med göteborgare, med stockholmare, jag har varit med alla, va. Jag lever ungkarl, jag lever ett fritt liv, va. Jag är fri. Jag lever livet. Jag bara går, hej svejs. Jag menar, jag har dansat på diskotek, ungdomsgårdar, grekiska föreningen. Man ska inte vara rädd i livet. Jag är ingen bråkstake, jag hette Putte som barn, va. Man måste hålla igång med stockholmare, raggare och mods, va.
Om världen var en avspegling på atmosfären på Spångens snickeri skulle vi aldrig behöva frysa.
Som att försöka dansa med ett skatteverk
En bukett tulpaner i morgon, ett vackert dekorerat påskägg i april, ett vintrigt julkort i december.
Allt är klappat och klart in i minsta detalj.
Varför uppvakta damer när man kan visa sin begeistring över Skatteverkets existens?
Det finns mycket roligt man kan göra för 19 589 kronor – men inget är mer nobelt än att föra över beloppet till plusgirokonto 4890503-8.
Synd att det bara sker en gång i månaden.
Att vara F-skattare i det skatteparadis som heter Sverige är störtläckert.
Tack för att ni finns, Skatteverket!
Allt är klappat och klart in i minsta detalj.
Varför uppvakta damer när man kan visa sin begeistring över Skatteverkets existens?
Det finns mycket roligt man kan göra för 19 589 kronor – men inget är mer nobelt än att föra över beloppet till plusgirokonto 4890503-8.
Synd att det bara sker en gång i månaden.
Att vara F-skattare i det skatteparadis som heter Sverige är störtläckert.
Tack för att ni finns, Skatteverket!
söndag, januari 22, 2006
Lasse den Store
En finnig, ölstinkande estet stod bredvid mig och vrålade att han ville höra "Tvivel".
På scenen stod en rödhårig, lätt rultig, exilöstgöte och spelade skiten ur Borgen.
Jag gillade det jag hörde, trots att jag inte kunde texterna och inte hade den blekaste om att "Tvivel" var en bitterbesk låt om tomhet, tvivel och klumpar i magen.
Jag visste knappt vem gitarrtrallaren var. Jag kunde inte nynna med i refrängerna. Jag visste egentligen ingenting och där stod jag, som en byfåne.
25-åringen på scenen framförde texter som berörde, han författade alster med så stark identifikationskraft att jag nästan tappade andan.
Aldrig tidigare hade jag kommit i kontakt med vemodspoesi och just då, när livet lekte banjo, kanske det föreföll märkligt att jag fastnade så för honom.
På den här tiden, vi måste bläddra bak till 01 i detta sekels almanacka, var Lasse den Store singel och olycklig. Jag var i förhållande och, tja, hyfsat lycklig.
Hans texter osade av förtvivlan, tungsinthet och saknad. Han öppnade sig som en bok och delade med sig om hur det känns att bli lämnad i sticket, om hur det är att inte "få" någon man fantiserat om i två dekader.
Han var Mr Olyckligt Kär.
Själv var jag då relativt oförstörd på det krasemotionella planet. Mitt hjärta hade aldrig kluvits i bitar.
Men det fanns så mycket annat att relatera till, att nicka instämmande till; aha-jo-menjustsåärdetju-upplevelserna. Allra oftast funderade jag på om jag fastnat för tvåsamhet, som grej, istället för Ex2- men det var gråa dagar när hösten skingrat myggen och klådan kom inifrån.
Åren har gått. Borgen-konserten inför de dräggfulla esteterna har ersatts av proppfulla kongressalar, skansar och festivalområden.
Jag har blivit äldre och mitt hjärta har fårats av kärlekens berg-och-dalbana.
Sedan tio månader tillbaka känner jag för första gången igen mig själv i singeltexterna. Det är både smärtsamt och skönt.
”Och nu så står jag vilsen här bland brända skepp, och körda lopp. Bland molnen finns det hopp, men på jorden står min kropp. Och min kärlek finns minst tretton trappor opp, i min drömda sagovärld.”
”Ensamma dar, väldiga värld, orden ekar hennes röst. Ingen sömn och inga svar.”
”Du blommar upp av ingens frö, i värme varm som slask och snö. Du torkar tår av ingens tröst. Och lyssnar tyst till ingens röst.”
”Och min tunna karaktär bara vrider och vänder sig , jag vill va´ bättre man för dig – ett smartare drag, en lösning; en lanterna på din gungande båt.”
”I dina ögon var det lättare att va. I dina ögon – jag trivdes bättre i dina ögon.”
”Kom inte för nära, du vet hur det går. Nu har jag mitt och du ditt revir. Och du vet hur jag mår.”
Jag var hjärndöd som inte satsade hundra på mitt senaste förhållande. Som vanligt kom insikten med facitet och inte när jag var i behov av det i presens. Hon är någon annans nu.
Det är bara tio månader sen men när jag tänker tillbaka är det som att titta på en gammal svartvit film, på en byfåne vid namn Doughpleaser. Blåögd, omogen, inte reflekterande.
Uppbrottet och tiden därefter har varit uppslitande, men Lasses texter fungerar som öronterapi när jag inte orkar prata av mig med vänner om det spökande exet.
Lasse Winnerbäck och jag har bytt plats i livets helikopter.
Nu är jag pilot.
Och Lasse, ja han har stadgat sig med Timglas”-Anna, skaffat barn och har lämnat de påfrestande känslokalamiteterna bakom sig.
Så också Linköping och Hjärter Dam.
Jag har tagit på mig hans kläder, axlat hans mantlar, ärvt hans olyckliga rustning.
"Min" Hjärter Dam bor kvar i Linköping.
Sista stycket i avskedssången om henne är inte skrivet. Det är en långdragen process. Kanske livslång; jag vet inte.
Ex1 håller någon annan i handen nu. Det är mitt fel. Jag borde ha visat mina kort, gått all in. Istället mörkade jag och såg ljusets strimma lysa klarare på andra sidan gräset; det grönare.
Jag floppade.
Men! Lasse den Store påstår att det bor en hjälte i varenda liten flopp.
Way, jag var 2005 års John McClane.
Yippie Kie Yay Motherfucker.
På scenen stod en rödhårig, lätt rultig, exilöstgöte och spelade skiten ur Borgen.
Jag gillade det jag hörde, trots att jag inte kunde texterna och inte hade den blekaste om att "Tvivel" var en bitterbesk låt om tomhet, tvivel och klumpar i magen.
Jag visste knappt vem gitarrtrallaren var. Jag kunde inte nynna med i refrängerna. Jag visste egentligen ingenting och där stod jag, som en byfåne.
25-åringen på scenen framförde texter som berörde, han författade alster med så stark identifikationskraft att jag nästan tappade andan.
Aldrig tidigare hade jag kommit i kontakt med vemodspoesi och just då, när livet lekte banjo, kanske det föreföll märkligt att jag fastnade så för honom.
På den här tiden, vi måste bläddra bak till 01 i detta sekels almanacka, var Lasse den Store singel och olycklig. Jag var i förhållande och, tja, hyfsat lycklig.
Hans texter osade av förtvivlan, tungsinthet och saknad. Han öppnade sig som en bok och delade med sig om hur det känns att bli lämnad i sticket, om hur det är att inte "få" någon man fantiserat om i två dekader.
Han var Mr Olyckligt Kär.
Själv var jag då relativt oförstörd på det krasemotionella planet. Mitt hjärta hade aldrig kluvits i bitar.
Men det fanns så mycket annat att relatera till, att nicka instämmande till; aha-jo-menjustsåärdetju-upplevelserna. Allra oftast funderade jag på om jag fastnat för tvåsamhet, som grej, istället för Ex2- men det var gråa dagar när hösten skingrat myggen och klådan kom inifrån.
Åren har gått. Borgen-konserten inför de dräggfulla esteterna har ersatts av proppfulla kongressalar, skansar och festivalområden.
Jag har blivit äldre och mitt hjärta har fårats av kärlekens berg-och-dalbana.
Sedan tio månader tillbaka känner jag för första gången igen mig själv i singeltexterna. Det är både smärtsamt och skönt.
”Och nu så står jag vilsen här bland brända skepp, och körda lopp. Bland molnen finns det hopp, men på jorden står min kropp. Och min kärlek finns minst tretton trappor opp, i min drömda sagovärld.”
”Ensamma dar, väldiga värld, orden ekar hennes röst. Ingen sömn och inga svar.”
”Du blommar upp av ingens frö, i värme varm som slask och snö. Du torkar tår av ingens tröst. Och lyssnar tyst till ingens röst.”
”Och min tunna karaktär bara vrider och vänder sig , jag vill va´ bättre man för dig – ett smartare drag, en lösning; en lanterna på din gungande båt.”
”I dina ögon var det lättare att va. I dina ögon – jag trivdes bättre i dina ögon.”
”Kom inte för nära, du vet hur det går. Nu har jag mitt och du ditt revir. Och du vet hur jag mår.”
Jag var hjärndöd som inte satsade hundra på mitt senaste förhållande. Som vanligt kom insikten med facitet och inte när jag var i behov av det i presens. Hon är någon annans nu.
Det är bara tio månader sen men när jag tänker tillbaka är det som att titta på en gammal svartvit film, på en byfåne vid namn Doughpleaser. Blåögd, omogen, inte reflekterande.
Uppbrottet och tiden därefter har varit uppslitande, men Lasses texter fungerar som öronterapi när jag inte orkar prata av mig med vänner om det spökande exet.
Lasse Winnerbäck och jag har bytt plats i livets helikopter.
Nu är jag pilot.
Och Lasse, ja han har stadgat sig med Timglas”-Anna, skaffat barn och har lämnat de påfrestande känslokalamiteterna bakom sig.
Så också Linköping och Hjärter Dam.
Jag har tagit på mig hans kläder, axlat hans mantlar, ärvt hans olyckliga rustning.
"Min" Hjärter Dam bor kvar i Linköping.
Sista stycket i avskedssången om henne är inte skrivet. Det är en långdragen process. Kanske livslång; jag vet inte.
Ex1 håller någon annan i handen nu. Det är mitt fel. Jag borde ha visat mina kort, gått all in. Istället mörkade jag och såg ljusets strimma lysa klarare på andra sidan gräset; det grönare.
Jag floppade.
Men! Lasse den Store påstår att det bor en hjälte i varenda liten flopp.
Way, jag var 2005 års John McClane.
Yippie Kie Yay Motherfucker.
Apropå tequila
Söndag morgon, klockan var 05.12 och mina ögon flackade. Det hade blivit en tequila för mycket. Men stämningen var på topp och där, i korsningen, stod han.
Polarna försökte nonchalant ignorera A-kändisens närvaro, men jag som var stärkt av en god nattgrogg brast ut:
- Tjeeeena, Dr Alban, är det stabiiiiilt?
Nu vaknade polarna.
- Men va fan, Doughpleaser, det är ju Papa Dee ser du väl?
- Men var har han Mama Dee då? svarade jag med förvånade ögon stora som golfbollar.
Öfvre Östermalm stannade till. Jag också. Papa Dee garvade.
Åt mig.
Eller med mig.
Jag vet inte. Fick nämligen höra anekdoten förmiddagen därpå. Själv har jag väldigt vaga minnen.
Något säger mig att den där gestalten stod och nynnade på "Hello Africa, tell me how you´re doing."
Det var säkert bara polarna som fått sig en sexa för mycket.
Jag gör ju aldrig bort mig.
Polarna försökte nonchalant ignorera A-kändisens närvaro, men jag som var stärkt av en god nattgrogg brast ut:
- Tjeeeena, Dr Alban, är det stabiiiiilt?
Nu vaknade polarna.
- Men va fan, Doughpleaser, det är ju Papa Dee ser du väl?
- Men var har han Mama Dee då? svarade jag med förvånade ögon stora som golfbollar.
Öfvre Östermalm stannade till. Jag också. Papa Dee garvade.
Åt mig.
Eller med mig.
Jag vet inte. Fick nämligen höra anekdoten förmiddagen därpå. Själv har jag väldigt vaga minnen.
Något säger mig att den där gestalten stod och nynnade på "Hello Africa, tell me how you´re doing."
Det var säkert bara polarna som fått sig en sexa för mycket.
Jag gör ju aldrig bort mig.
Emigrera till Guanajuato, någon?
Tequila nummer tre var om inte dödsstöten så åtminstone bakfyllestöten.
Jag förstår inte varför jag envisas med att beställa in skiten på krogen. Det är ju inte ens gott. Och 74 spänn styck? I Jalisco, Michoacan och Guanajuato skulle man hånskratta åt ockerpriserna.
Jag gör det också. Men bara dagen efter.
Söndagsförmiddag är lika med tid för eftertanke. Men hur enkelt är det att fundera, filosofera och grubbla när det pågår ett party i ens huvud?
lördag, januari 21, 2006
På stadens östra promenad
Jag har fått en ny persienn. Den är lite transparent, måhända en smula generande vid otillbörlig klädkod, men det är en billig och bra lösning.
Kisar jag riktigt ordentligt kan jag skymta en ilsket lysande röd gubbe på något som ett påminner om ett av trafikljusen. Genom en strimma ser jag en svart gestalt också. En rödgrön röra senare försvinner skepnaden i rörelse.
Kanske är det ändå så att min persienn – formad av iskristaller – motverkar sitt syfte.
Eller så har täcket frusit till ide just där, som ett tunt bolster, för att ge mig ett nytt perspektiv från arbetsrummet, ut mot promenaden, den östra som korsar den södra.
Jag öppnar fönstret och sträcker ut huvudet. Kylan är bitande, solen har gått ned över Occa och i tystnad intalar jag mig att det är ganska vackert.
Kanske är jag bara lördagsidealistisk.
Skit samma.
Med all respekt, Uffe,
Du kanske säger Norrköping, det är en jävla stad.
Då har du aldrig bott på stadens östra promenad.
Kisar jag riktigt ordentligt kan jag skymta en ilsket lysande röd gubbe på något som ett påminner om ett av trafikljusen. Genom en strimma ser jag en svart gestalt också. En rödgrön röra senare försvinner skepnaden i rörelse.
Kanske är det ändå så att min persienn – formad av iskristaller – motverkar sitt syfte.
Eller så har täcket frusit till ide just där, som ett tunt bolster, för att ge mig ett nytt perspektiv från arbetsrummet, ut mot promenaden, den östra som korsar den södra.
Jag öppnar fönstret och sträcker ut huvudet. Kylan är bitande, solen har gått ned över Occa och i tystnad intalar jag mig att det är ganska vackert.
Kanske är jag bara lördagsidealistisk.
Skit samma.
Med all respekt, Uffe,
Du kanske säger Norrköping, det är en jävla stad.
Då har du aldrig bott på stadens östra promenad.
Gör om rutt
Det är inte mitt fel. Jag tror att det är ärftligt.
Folk snackar om att bilen är ett färdmedel tillverkad för att vi enkelt ska kunna ta oss från punkt A till punkt B.
Jag vet inte hur det är med er – men mitt trafikalfabet innehåller fler än två futtiga bokstäver.
Det spelar ingen roll om jag är på hemmaplan, på vift eller om jag ska försöka lotsa en vilsen semesterlirare till en känd gata i min hemstad.
Snacka om tvärkort.
Ogenomförbart.
Mission Impossible.
Jag har Sveriges sämsta lokalsinne.
Jag har varit två sekunder ifrån att slå de tre larmsiffrorna och anmäla min bil försvunnen (innan tankeblixten slog ned, och berättade att Almeran av någon märklig anledning kanske förflyttat sig till en helt annan parkering).
Det säger väl en del om mig.
När jag bodde i
Solna i somras tog det mig tre månader innan jag utan krusiduller och oförklariga omvägar lyckades hitta hem smärtfritt från centrum. En gång hamnade jag halvvägs till Norrtälje. En annan gång på Södermalm. En tredje gång i nån jävla återvändsgränd där det var klippt omöjligt att rotera bilen.
Efter att ha försökt lokalisera mig själv i trafiken och världen i 25 år har jag nu gett upp. Trägen vann inte.
Jag har blivit tillsammans med en Street Pilot c320. Vi har våra lyckliga dagar.
Om hon reducerat mitt överbelastade trafikalfabet?
Ja (A, B, G, P, S). Men jag undrar varför hon envisas med att säga: ”felaktig rutt. Gör om rutt.”
Inte särskilt romantiskt.
Mycket märklig kvinna.
Folk snackar om att bilen är ett färdmedel tillverkad för att vi enkelt ska kunna ta oss från punkt A till punkt B.
Jag vet inte hur det är med er – men mitt trafikalfabet innehåller fler än två futtiga bokstäver.
Det spelar ingen roll om jag är på hemmaplan, på vift eller om jag ska försöka lotsa en vilsen semesterlirare till en känd gata i min hemstad.
Snacka om tvärkort.
Ogenomförbart.
Mission Impossible.
Jag har Sveriges sämsta lokalsinne.
Jag har varit två sekunder ifrån att slå de tre larmsiffrorna och anmäla min bil försvunnen (innan tankeblixten slog ned, och berättade att Almeran av någon märklig anledning kanske förflyttat sig till en helt annan parkering).
Det säger väl en del om mig.
När jag bodde i
Solna i somras tog det mig tre månader innan jag utan krusiduller och oförklariga omvägar lyckades hitta hem smärtfritt från centrum. En gång hamnade jag halvvägs till Norrtälje. En annan gång på Södermalm. En tredje gång i nån jävla återvändsgränd där det var klippt omöjligt att rotera bilen.Efter att ha försökt lokalisera mig själv i trafiken och världen i 25 år har jag nu gett upp. Trägen vann inte.
Jag har blivit tillsammans med en Street Pilot c320. Vi har våra lyckliga dagar.
Om hon reducerat mitt överbelastade trafikalfabet?
Ja (A, B, G, P, S). Men jag undrar varför hon envisas med att säga: ”felaktig rutt. Gör om rutt.”
Inte särskilt romantiskt.
Mycket märklig kvinna.
fredag, januari 20, 2006
Das süsse Leben
Det var en mäktig, smått surrealistisk, syn. I den rena luften cirkulerade tunnelbaneliknande vagnar; de slingrade sig runt och förbi de mäktiga skyskraporna.
På Schildergasse kostade märkeströjorna fem euro och i Rhen, som påminde om Karibiska havet, vadade fullvärdiga Scarlett Johansson-kopior i svallvågorna och hula-hula-klädda hawaiianskor strosade runt och bjöd på gratis drinkar.
Detta hade jag aldrig trott om Köln.
Sedan vaknade jag.
Med ett snett, lite besviket leende.
Jordan two delta, det här får du ta på dig. Ja, Scarlett Johansson, det kräver jag.
Efter att ha ägnat gårdagskvällen till att plöja futuristiska “The Island” var det omöjligt att drömma om någonting annat än om framtiden. Och om den kriminellt vackra danskättlingen.
Låt oss säga att drömmen symboliserade framtiden, denna sommar – tja, då åker jag gladeligen till Tyskland och tittar på Sverige-England.
Jag vadar i Rhen, häver drinkar på stranden och åker linjebana genom luften till World Cup Stadium och bänkar mig på någon av SvFF:s 3 047 tilldelade biljetter.
Vid min sida sitter Jordan two delta.
På Schildergasse kostade märkeströjorna fem euro och i Rhen, som påminde om Karibiska havet, vadade fullvärdiga Scarlett Johansson-kopior i svallvågorna och hula-hula-klädda hawaiianskor strosade runt och bjöd på gratis drinkar.
Detta hade jag aldrig trott om Köln.
Sedan vaknade jag.
Med ett snett, lite besviket leende.
Jordan two delta, det här får du ta på dig. Ja, Scarlett Johansson, det kräver jag.
Efter att ha ägnat gårdagskvällen till att plöja futuristiska “The Island” var det omöjligt att drömma om någonting annat än om framtiden. Och om den kriminellt vackra danskättlingen.
Låt oss säga att drömmen symboliserade framtiden, denna sommar – tja, då åker jag gladeligen till Tyskland och tittar på Sverige-England.
Jag vadar i Rhen, häver drinkar på stranden och åker linjebana genom luften till World Cup Stadium och bänkar mig på någon av SvFF:s 3 047 tilldelade biljetter.
Vid min sida sitter Jordan two delta.
torsdag, januari 19, 2006
Live från dödsbädden
Jag brukade gå dit på de förlängda håltimmarna. Särskilt när solen lyste i parken och skolan var ljummen, unken och lika inbjudande som en Kumla-anstalt.
Om regnet piskade mot marken, eller om jag kände mig fasligt slö, tog jag spårvagnen. Hon bodde en hållplats bort, på andra sidan parken.
Koden var enkel. 8080. Hennes ålder, två gånger om.
Jag visste alltid vad som väntade mig när dörren öppnades med ett hurtigt handslag. Doften av mat och godsaker från det lilla köket. Allra oftast nygräddade kanelbullar; “hur många vill du ha?”. Tio?
Balkongen på vid glänt; “jag vill inte att det ska lukta pensionär här inne”. Det gör det inte.
Hemmets Veckotidning uppslagen på matsalsbordet, halva korsordet ifyllt; “vet du nån synonym till ansträngande på tio bokstäver?” Nej. Orkar inte tänka.
Radion påslagen på ganska hög, lite irriterande hög volym – lokala P4 var inte min grej; “du vet, Nisse Boström är fö go!" Jojo. Eller hur.
Vi pratade med varandra nästan varje dag. Vanligtvis om sport eftersom det var vår största gemensamma nämnare. Vi kunde diskutera Eddies sopiga högerdoja, Colins märkliga laguttagningar och Kindvalls snygga pyts – ständigt med samma entusiasm i samtalen.
Hon hade sett mer än mig, mycket mer. När IFK tog SM-guld 1989 hade hon redan haft årskort i 50 år. Hon var med när läktaren rasade, när Nordahl såldes till Milan, när man talade om Norrköping och inte Göteborg i samma mening som IFK.
Hon levde för fotbollen – och hon levde livet.
Men farmor fick inte leva tillräckligt länge.
Jag fick samtalet när jag satt hos Ex 2 och slötittade på någon halvdassig film. Jag minns inte vad pappa sa. Jag minns inte heller hur jag kom till sjukhuset.
Men jag minns min reaktion när jag öppnade den sjunde dörren på akutmottagningen.
Det var inget bekant överhuvudtaget. Allt kändes absurt, overkligt.
Där låg hon, min kära farmor, med ögonen igenslutna och med slangar runt sin kropp. Stål-Farmor, gymnasten, hon som var kraftfullheten personifierad. Hon såg så spröd ut.
Hela släkten var där. De
t var jag som började. Gråta. Högt, ljudligt. Jag kunde, ville, inte hålla emot.
Läkarna sa att läget var kritiskt.
Jag förstod, men ville inte förstå.
Efter sin tredje hjärnblödning fanns inga krafter kvar. Hon förmådde inte att streta emot längre. Korta stunder var hon vaken, ibland skrämmande klarvaken – på gränsen till att man i euforiska ögonblick trodde att allt skulle bli som det var.
En del dog av mig, den där natten när farmor till slut äntrade evighetens ingång.
Den delen kommer aldrig att återuppstå.
Om regnet piskade mot marken, eller om jag kände mig fasligt slö, tog jag spårvagnen. Hon bodde en hållplats bort, på andra sidan parken.
Koden var enkel. 8080. Hennes ålder, två gånger om.
Jag visste alltid vad som väntade mig när dörren öppnades med ett hurtigt handslag. Doften av mat och godsaker från det lilla köket. Allra oftast nygräddade kanelbullar; “hur många vill du ha?”. Tio?
Balkongen på vid glänt; “jag vill inte att det ska lukta pensionär här inne”. Det gör det inte.
Hemmets Veckotidning uppslagen på matsalsbordet, halva korsordet ifyllt; “vet du nån synonym till ansträngande på tio bokstäver?” Nej. Orkar inte tänka.
Radion påslagen på ganska hög, lite irriterande hög volym – lokala P4 var inte min grej; “du vet, Nisse Boström är fö go!" Jojo. Eller hur.
Vi pratade med varandra nästan varje dag. Vanligtvis om sport eftersom det var vår största gemensamma nämnare. Vi kunde diskutera Eddies sopiga högerdoja, Colins märkliga laguttagningar och Kindvalls snygga pyts – ständigt med samma entusiasm i samtalen.
Hon hade sett mer än mig, mycket mer. När IFK tog SM-guld 1989 hade hon redan haft årskort i 50 år. Hon var med när läktaren rasade, när Nordahl såldes till Milan, när man talade om Norrköping och inte Göteborg i samma mening som IFK.
Hon levde för fotbollen – och hon levde livet.
Men farmor fick inte leva tillräckligt länge.
Jag fick samtalet när jag satt hos Ex 2 och slötittade på någon halvdassig film. Jag minns inte vad pappa sa. Jag minns inte heller hur jag kom till sjukhuset.
Men jag minns min reaktion när jag öppnade den sjunde dörren på akutmottagningen.
Det var inget bekant överhuvudtaget. Allt kändes absurt, overkligt.
Där låg hon, min kära farmor, med ögonen igenslutna och med slangar runt sin kropp. Stål-Farmor, gymnasten, hon som var kraftfullheten personifierad. Hon såg så spröd ut.
Hela släkten var där. De
t var jag som började. Gråta. Högt, ljudligt. Jag kunde, ville, inte hålla emot.Läkarna sa att läget var kritiskt.
Jag förstod, men ville inte förstå.
Efter sin tredje hjärnblödning fanns inga krafter kvar. Hon förmådde inte att streta emot längre. Korta stunder var hon vaken, ibland skrämmande klarvaken – på gränsen till att man i euforiska ögonblick trodde att allt skulle bli som det var.
En del dog av mig, den där natten när farmor till slut äntrade evighetens ingång.
Den delen kommer aldrig att återuppstå.
onsdag, januari 18, 2006
Cybertrafikens huvudled
På tre år har jag skickat över 12 000 mejl.
12 378 för att vara exakt. Det är ungefär elva mejl om dagen.
Ida på Rosa Bloggen skriver att tio procent av svenska befolkningen lider av mejlfobi och/eller känner sig översvämmade av mejl. Dessutom har 34 procent ”ett tvångsmässigt beroende till e-post.”
Den senaste meningen innehåller fler frågor än svar.
Det största bryderiet: är man “beroende” om man inte klarar sig utan e-post i jobbet?
I så fall är jag beroende.
Intervjuförfrågningar ska göras, artiklar ska korrekturläsas, knäckidéer ska presenteras för redaktörer, texter ska lämnas in i deadlinens ilsket trummande timmar.
Ska, ska, ska, ska.
Ett ångestladdat ord.
Men jag kan mejla, jag är inte rädd.
Bara lite.
Det är i alla fall inget jag "lider" av.
Fjärilar av stenen
Den gamla videoapparaten raspade, bilden flimrade och om jag säger att ljudet var av undermålig k
araktär så är jag diplomatisk.
Men så länge Hon ockuperade rutan satt jag som fastnaglad i soffan. Inte för att hon stod som sinnesbilden för integration mellan olika klassindelningar, inte för hennes sten – den vackra, vita – utan för hennes leende. Det gåtfulla, det uppspruckna, det milda.
Fia var den första – och hittills enda – jag förälskat mig i på tv.
Just då funderade jag inte så mycket kring det faktum att Fia var en karaktär för att belysa olika svårigheter i Sverige; mobbing, fattigdom, samhällsgrupperingar och allt annat elände som ter sig ärftligt från generation till generation.
Hallå. Har man nätt och jämnt fyllt tvåsiffrigt så ser man inte televisionen som ett objekt för bildning och eftertanke.
Jag muttrade så melankoliskt jag kunde när Hampus, farornas konung och skomakarens son, lockade Fia till ofog, äventyr och kittlande hyss. Avundsjukan lyste igenom. Jag ville vara i hans 70-talskläder.
Det blev aldrig så. Fantasin överträffade verkligheten.
Men Fia-Fideli var min första tv-kärlek.
araktär så är jag diplomatisk.Men så länge Hon ockuperade rutan satt jag som fastnaglad i soffan. Inte för att hon stod som sinnesbilden för integration mellan olika klassindelningar, inte för hennes sten – den vackra, vita – utan för hennes leende. Det gåtfulla, det uppspruckna, det milda.
Fia var den första – och hittills enda – jag förälskat mig i på tv.
Just då funderade jag inte så mycket kring det faktum att Fia var en karaktär för att belysa olika svårigheter i Sverige; mobbing, fattigdom, samhällsgrupperingar och allt annat elände som ter sig ärftligt från generation till generation.
Hallå. Har man nätt och jämnt fyllt tvåsiffrigt så ser man inte televisionen som ett objekt för bildning och eftertanke.
Jag muttrade så melankoliskt jag kunde när Hampus, farornas konung och skomakarens son, lockade Fia till ofog, äventyr och kittlande hyss. Avundsjukan lyste igenom. Jag ville vara i hans 70-talskläder.
Det blev aldrig så. Fantasin överträffade verkligheten.
Men Fia-Fideli var min första tv-kärlek.
tisdag, januari 17, 2006
Och så har han råd med banankola
Han tjänar 105 000 kronor i månaden nu.
Det var andra tider 1989.
Vi var ett gäng som spelade landhockey tills skymningen lade sig som ett mörkt täcke över vår lilla barndomsidyll. Ibland nere på Mästermansgatan – där de höga trottoarkanterna fungerade som sargar – men oftast på Dykaregatan. My place.
Jonas den händige konstruerade två mål av olika träslag, Calle köpte ståltråd och vi andra bidrog på vårt sätt.
En och annan boll köptes in. På The Stadium.
Våra pappor betalade.
Ingen av oss drog in 105 000 i månaden.
Vi var glada om veckopengen räckte till ett par Banana skids vid Lindögrillen.
Jimmie var stor. Tung. Teknisk. Lite divig. Hamnade två spelare fri med målvakten, och Jimmie var bollförare, sökte han oftast lyckan på eget håll. Gärna en extra, avancerad fint i slutet för att göra keepern till åtlöje. Han försökte också förnedra den släpande backen genom att lura honom upp i grannens trädgård. Det slutade inte sällan med gräsfläckar på backens shorts, och skrapsår över dennes knäskålar.
Men allra mest respekt av oss andra fick han eftersom han alltid kunde de senaste ramsorna. Alla gånger förstod vi inte vad som åsyftades, men orden lät häftiga och vi ville inte erkänna att vi i smyg gick hem och slog upp glosorna i en ordlista.
”Aha. Var det sååå han menade. Men, oj, får man verkligen säga så?”
När gänget splittrades på gymnasiet drog Jimmie norrut. Till hockeygymnasiumet bland kringlor, lastbilar och kebabhörnor. Han slipade bort blandningen mellan norrländska och östgötska, tog en reservplats i SSK och lade på sig 20 kilo muskler.
Om Jimmie kan man säga mycket – men det blev något stort av honom. Ishockeyns förre förbundskapten, han som påminde om en hungrig varg, öste lovord över vår gamle lagkompis redan för tre år sedan.
Han bor i Dalarna nu, i villa, med flickvän och stadgad ekonomi. I dag behöver han inte leta efter röda prislappar på Ica eller vända på femtioöringarna när han shoppar på stan.
Han kan till och med köpa ett dussin Banana skids utan att drabbas av plånboksanorexia.
Den jäveln.
Det var andra tider 1989.
Vi var ett gäng som spelade landhockey tills skymningen lade sig som ett mörkt täcke över vår lilla barndomsidyll. Ibland nere på Mästermansgatan – där de höga trottoarkanterna fungerade som sargar – men oftast på Dykaregatan. My place.
Jonas den händige konstruerade två mål av olika träslag, Calle köpte ståltråd och vi andra bidrog på vårt sätt.
En och annan boll köptes in. På The Stadium.
Våra pappor betalade.
Ingen av oss drog in 105 000 i månaden.
Vi var glada om veckopengen räckte till ett par Banana skids vid Lindögrillen.
Jimmie var stor. Tung. Teknisk. Lite divig. Hamnade två spelare fri med målvakten, och Jimmie var bollförare, sökte han oftast lyckan på eget håll. Gärna en extra, avancerad fint i slutet för att göra keepern till åtlöje. Han försökte också förnedra den släpande backen genom att lura honom upp i grannens trädgård. Det slutade inte sällan med gräsfläckar på backens shorts, och skrapsår över dennes knäskålar.
Men allra mest respekt av oss andra fick han eftersom han alltid kunde de senaste ramsorna. Alla gånger förstod vi inte vad som åsyftades, men orden lät häftiga och vi ville inte erkänna att vi i smyg gick hem och slog upp glosorna i en ordlista.
”Aha. Var det sååå han menade. Men, oj, får man verkligen säga så?”
När gänget splittrades på gymnasiet drog Jimmie norrut. Till hockeygymnasiumet bland kringlor, lastbilar och kebabhörnor. Han slipade bort blandningen mellan norrländska och östgötska, tog en reservplats i SSK och lade på sig 20 kilo muskler.
Om Jimmie kan man säga mycket – men det blev något stort av honom. Ishockeyns förre förbundskapten, han som påminde om en hungrig varg, öste lovord över vår gamle lagkompis redan för tre år sedan.
Han bor i Dalarna nu, i villa, med flickvän och stadgad ekonomi. I dag behöver han inte leta efter röda prislappar på Ica eller vända på femtioöringarna när han shoppar på stan.
Han kan till och med köpa ett dussin Banana skids utan att drabbas av plånboksanorexia.
Den jäveln.
Bloggbebis
Bara för några timmar sen fick jag beskedet.
Du är med blogg.
Jag blev förvånad; trodde inte att det skulle ske så snart. Det var inte planerat.
Det är inte så att jag försökt skydda mig med piller, var sak har sin gång, men i min enfald ansåg jag mig inte vara mogen att skaffa blogg.
Det kräver trots allt sitt ansvar.
Underhåll.
Och så.
Men har man fyllt ett kvarts sekel är det väl dags, antar jag.
Vi får se om jag är redo, om jag kan fajtas mot den ofrånkomliga bloggdöden. Det är förmodligen en tidsfråga.
Men jag är trots allt underhållsskyldig till dess döden skiljer oss åt.
Du är med blogg.
Jag blev förvånad; trodde inte att det skulle ske så snart. Det var inte planerat.
Det är inte så att jag försökt skydda mig med piller, var sak har sin gång, men i min enfald ansåg jag mig inte vara mogen att skaffa blogg.
Det kräver trots allt sitt ansvar.
Underhåll.
Och så.
Men har man fyllt ett kvarts sekel är det väl dags, antar jag.
Vi får se om jag är redo, om jag kan fajtas mot den ofrånkomliga bloggdöden. Det är förmodligen en tidsfråga.
Men jag är trots allt underhållsskyldig till dess döden skiljer oss åt.
Anjas nya kap
"Duuu äääär miiin maaaan". Helen Sjöholm gormade, mannen utan namn log och Anja Pärson, på stolen till höger, ville bort. Iväg. Väck.
Hon verkade vilja dyka ner under marken, till Globens mörka, okända skrymslen, försvinna i Söders kloaksystem och inte dyka upp huvudet förrän Idrottsgalan var passé och ett tomt Skinnarsviksberget inom räckhåll.
Vad kunde folk tro?
”Att jag och han… äh, nä…”
Okej, jag erkänner. Jag kände inte igen Anjas bordsgranne. Han var blond med it-frisyr och utrustad med osäkert kroppsspråk. Jag trodde det var Anjas nya kille. Att de var lite omaka, bara.
Jag hade fel. Han hette tydligen Jan Brink, red på hästar och vann medaljer. Jaha. Så… roligt.
Hon verkade vilja dyka ner under marken, till Globens mörka, okända skrymslen, försvinna i Söders kloaksystem och inte dyka upp huvudet förrän Idrottsgalan var passé och ett tomt Skinnarsviksberget inom räckhåll.
Vad kunde folk tro?
”Att jag och han… äh, nä…”
Okej, jag erkänner. Jag kände inte igen Anjas bordsgranne. Han var blond med it-frisyr och utrustad med osäkert kroppsspråk. Jag trodde det var Anjas nya kille. Att de var lite omaka, bara.
Jag hade fel. Han hette tydligen Jan Brink, red på hästar och vann medaljer. Jaha. Så… roligt.
Varför är det på detta viset?
Så fort en brasse presenteras i en nordisk klubb är det givet att ett säreget epitet dyker upp i spalterna: "SAMBAFOTBOLL".
Grymt devalverat ord.
Alla brassar dansar inte samba.
Som vän av ordning undrar jag hur det skulle se ut om, säg, Patrik Svensson värvades till en sydamerikansk division III-klubb.
Jornal da tarde och Diário de Sao Paulo tapetserar sina förstasidor med:
SVENSK FOLKMUSIK PÅ STADION!
Nordisk nyckelharpa förstärker mittfältet
"Ett vikingastarkt nyförvärv. Vi får en stelt springande spelman jämte Rosinho på kanten. Patriks spelstil påminner om en kombination mellan schottis, hambo och mazurka. Det är sånt vi behöver här i Brasilien; mångfald. En riktig folkmusiklirare!", säger Pindaro de Carvalho (och vänder sig i graven).
Grymt devalverat ord.
Alla brassar dansar inte samba.
Som vän av ordning undrar jag hur det skulle se ut om, säg, Patrik Svensson värvades till en sydamerikansk division III-klubb.
Jornal da tarde och Diário de Sao Paulo tapetserar sina förstasidor med:
SVENSK FOLKMUSIK PÅ STADION!
Nordisk nyckelharpa förstärker mittfältet
"Ett vikingastarkt nyförvärv. Vi får en stelt springande spelman jämte Rosinho på kanten. Patriks spelstil påminner om en kombination mellan schottis, hambo och mazurka. Det är sånt vi behöver här i Brasilien; mångfald. En riktig folkmusiklirare!", säger Pindaro de Carvalho (och vänder sig i graven).
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)