Höstens bästa fräknar

Mitt sensommaransikte var en glappande rullgardin. När temperaturen började sjunka gjorde humöret det också. Ljuset sipprade aldrig igenom. Nunan bleknade.
Det kändes oengagerat att fylla morgonens oskrivna blad på väsentligheter. Klockan ringde men kroppen vaknade inte. Hela jag var på snooze, hela jag tog plats i ett slags grått tillstånd där ingenting egentligen spelade någon roll.
Jag var inte nere men inte heller uppe. Jag var mellanmjölken i kyldisken, jag var Gais i tabellen, jag var mitt ute i alltings ingenting.
Sedan landade det första, rätt oskyldiga, SMS:et i mobilens inkorg. Det var den 3 september och jag var två dagar från digerdöden (28 år).
”Tjena! Sitter här med ett gäng tjejer, jag har fixat en dejt till dig :) Kul va? Kram”
Jag flinade för mig själv och ställde en motfråga utan att riktigt värdera orden i meddelandet. LT:s kompis var nyinflyttad i stan, hade nyligen blivit klar med utbildningen i Göteborg och i samma veva separerat från sin kille.
Det var inte mer med det.
Några dagar senare såg jag henne på nattklubben. Jag var onykter och svärmisk. Blev betuttad och förlägen. Som i klyschornas huvudstad tyckte jag att hon var en färgklick i centrum och att personerna runtomkring förvandlades till dystra, orörliga gestalter i svart och vitt. Hon lyste.
Dagen därpå skrev jag ett SMS till Fröken Frackles där jag välkomnade henne till Norrköping. Utan blykepsen på huvudet hade jag inte vågat ta ut svängarna, men nu halvlåg jag i soffan med bakfyllans mod och fick ett plötsligt infall att höra av mig.
Hon svarade någon timme senare. Jag minns att jag himlade med ögonen, jag brukar göra det när jag får ett välformulerat SMS. Hon lyckades förmedla känslor utan att dosera smileys. Hon skrev ”dej” och ”mej” istället för ”dig” och ”mig”. Och hon berättade att Göteborg också hade ett Palace, men där hängde tydligen fyrioplusnågontingare med desperationens blickar.
Några dagar senare träffades vi på en förfest. När hon sjöng en av alla svenska schlagerhits på Singstar skickade jag elastiskt sneglande ögonkast mot de gröna ögonen som fokuserat följde tonskalornas toppar och dalar. Hon var så vacker. I det tjejgäng som vi – halvt på skämt, halvt på allvar – kallat ”Drömfemman” hade nu en ny person kommit in och toppat uppställningen.
Det blev en kväll i promillekonversationens tecken. I sovrummet, på altanen, i taxin, i krogkön, utanför krogkön, när jag följde henne hem till porten. Med jämna mellanrum hade jag skickat ut små pilar av löjliga komplimanger – om ögonbryn och fräknar (fråga mig inte) – som fått hennes tandrader att lysa i månens sken.
Jag hann bara ta några steg längs med Nygatans sjunkande asfalt innan hon SMS-tackade för kvällen och kallade mig ”helgo”. Det fick mig omedvetet att knyta näven och sträcka händerna i luften, som om jag precis vunnit ett mästerskap. Om någon följt mitt rörelsemönster från ett fastighetsfönster skulle den sannolikt tro att en damp-skadad mentalpatient rymt från en inrättelse.
Tror ni att jag brydde mig?
Rullgardinen var uppdragen, ljuset var tillbaka, Doughpleaser slängde nostalgin åt sidan och kramade om ögonblicket.
Två veckor senare har vårt umgängesmönster blivit skarpare ifyllt. Det som ofta är en trevande ingress i en ny förbindelse mellan två människor är en snabbt skrivande brödtext som präglas av enkelhet. Det är som att vi hittar varandra utan att behöva göra oss till.
Allt har gått väldigt snabbt, som Fröken Frackles också påpekade i går. Hennes brustna hjärta på Facebook i början av augusti var en solmogen frukt av ett förhållande som länge varit på väg att ta slut. I ett år nötte de vidare i en relation som var dömd att ta slut. Men bagaget är ändå färskt och jag förstår att hon gärna åker tåg på den långsamma rälsen.
Det gör jag med.
Jag trivs med att vara jag just nu.
Doften av thailändsk hämtmat och hennes parfym är fortfarande en fläkt från gårdagen. Där hörs också ett avlägset skratt. När jag pussar henne och möts av en tandrad vet jag att hon skrattar.
Hon är höstens ansikte.
Jag tycker om det.

Början på en ny resa?

"[...] men jag blir alltid så förvånad
hur allting bara händer
hur livet bara börjar
Jag gläder mig åt nya krafter nu
sen du var här."

Viktig påminnelse

Orolig natt. Vaknade av en påminnelse som jag i sömnen lagt in i mobilkalendern, med väsande alarm.
Med grus i ögon läste jag vad jag skrivit:

"Höstens kalla tidvåg anträder hamnen med en tesked."

Okej.