Måndag

Min första organiserade semester någonsin är över. Ogint stirrar jag ut genom fönstret på alla bruna ben som fortfarande går med ledighet under fotsulorna.
Själv sitter jag framför datorn och ersätter den blinkande markören med researchinfo om komiker, modeller, författare och NHL-kontrakterade ynglingar.
Jag vet inte riktigt var jag ska börja så dokumentet fylls på med information om allt möjligt i en salig blandning. Det hade varit enklare om jag kunde samla ihop alla fyra i ett samtal om Killinggängets slitningar, märkliga plåtningar, skrivkramp och armbågstacklingar. What’s the difference?
Äh.
Istället stänger jag locken för ögonen och fantiserar om Vätterns förföriskt blänkande vatten, om syrsan som till lätet föreföll hungrig och till den magnifikt grillade fläskfirren.
Kan inte livet bara vara en ändlös solnedgång till 24,3 mjuka grader?

Nykter för kärlekens skull

Som fastspänd i en slänggunga blir jag kastad dryga året tillbaka i tiden, till en kvalmig lägenhet och ett spontant återbesök.
Vi hade inte setts på flera månader men hennes ögon var oföränderligt nyfikna, utforskande och levande. Utanför fönstret såg jag skymten av hennes hyrbil, M var på väg från Stockholm till Göteborg och tittade förbi en snabbis.
Gårdagens granna vardag skakade hand med nutidens virriga näve. Stunden var fin.
När jag drog igång igenkännande ”Fulla för kärlekens skull” i cd-spelaren i köket kunde jag skönja en tår i hennes ögonvrå.
”Jag reser klockan fyra
Maria sover än
Hösten fyllde våra hjärtan
Två älskande var vi
Och väskan är redan packad
Men jag vill inte gå
Hur lämnar man den man älskar?
Jag kommer aldrig att förstå
Det fanns en tid för länge sen
när mitt hjärta var av sten
Jag kunde lämna allt och alla
jag bara bytte roll och scen
Nu rullar tårar nerför kinden
när jag kör ut genom Söder Tull
Ikväll ska jag bli full för kärlekens skull”
M och jag var bara vi i några månader, men vi kom varandra nära under tiden. Med M var det aldrig några konstigheter. Det mesta var enkelt, kanske för att vi lade spelkorten åt sidan och inte ödslade tid på onödiga regler.
Hon hittade mig bakom fasaden och fick mig att våga vara jag. M befriade mig från Spelet i några månader och jag undrar om det åter igen kommer kännas så okonstlat med en tjej i framtiden.

En vilsen tärning

Det andra trappsteget spelar tärning med mitt medvetande. Nonchalant ställer den sig villrådigt på högkant, liksom för att låta mig avgöra om det som skedde var en sexa eller en etta.
Just nu väger ettan över. De senaste dagarna har hjärnan värkt, magen varit bekymrad och hjärtat kluvet i flera delar. Olustkänslorna har ätit upp mig inifrån och gjort mig till en själslig anorektiker.
Men då – för en månad sedan – rullade tärningen tveklöst fram en sexa. Solen hade vandrat sin väg från hög till låg himmel och kvarlämnat oss med mörker, mygg och mys där på altanens svalnande träplankor.
När våra läppar hälsade på varandra spelade trubaduren ”Nästan perfekt” alldeles bredvid. Hon viskade i mitt öra att ”detta är ju nästan perfekt” och jag nickade fånigt.
Nu är jag tillbaka på platsen och på Doughpleaserskt vis spelar jag upp nostalgiska tillbakablickar trots att det bara gått några veckor. Jag höjer dåtiden i skyarna och glömmer att leva i nutiden, jag fungerar så.
Men kvällen var en fullträff, sommarfesten en succé. Tjejen jag spanat på i flera månader blev min för en kväll och vi kysstes till klangerna av Winnerbäck. Det kunde inte bli bättre.
E:s vän hade försökt para ihop ett tag och nu när vi äntligen träffades öga mot öga – och inte enbart utanför nattklubbssuddet – så kändes allting så enkelt.
Men en tärning är precis som livet nyckfullt.
Vad vill hon?
Vad vill jag?
Sexa eller etta - jag har ingen aning.

Kan inte då bli nu

Spegelbilden avtecknar någon annan. Ögonlocken faller tungt, gömmer vitorna. Munnen ett streck, ingen anstiftan till gymnastik. Pannans fåror ger vardagsproblemen slagkraft.
Spegelbilden är trymån av en sökare som i jakten på någonting hamnat vilse och trampat snett någonstans i ingenstans.
När jag studerar mig själv ser jag en sprucken dröm.
Tystnaden skaver. Windows mediaspelare skjuter ut små bedövande pilar av melankoliska textrader som får mig att känna mig mindre ensam. Jag lyssnar på det svarta, tittar i spegeln, hamnar i backspegeln.
Dåtiden är vacker. Det gråa landar i periferin och konturen i spegeln suddas sakta ut. Jag trivs i tanken. Jag njuter av nostalgin. Jag stannar där.