Som en vårdag i november

När alarmet går igång tar förvirringen fart och hjärnan skickar omedvetna nervimpulser till handen. Nypet bränner till i underarmens veck. Aj som fan. Ögonblicket finns i realtid, det som känns som en fantasi är verklighet.
Värken är befriande. Orden som dansat genom luften mellan oss är fortfarande greppbara. Meningarna har existerat, de innebär någonting, de betyder allting, de är inga glorifierade fabrikat av ingenting.
Nakna väggar omkring oss slår vakt om ögonblicken som vi börjat författa tillsammans. En öppen fönsterspringa som kastar ut currydoften, vi under ett varmt täcke som kopplar kylan i en vadderad handboja.
Hon har ögonen stängda och ser trygg ut där hon ligger med mungiporna tätt isär som en fridfull dragkedja. I total tystnad betraktar jag henne. Hon är verkligen det vackraste jag vet. Plötsligt slutar klockan att ticka, jag hör den inte, världen som jag känner den stelnar till.
Jag ler så gott det går på morgonens första rad, blir blödig och somnar om.
Alarmet går igång igen och utlöser en ny känslotsunami. Den här gången är jag lycklig och förvånad. Men jag behöver inte dubbelkolla inkorgen. Jag behöver inte nypa mig i armen. Jag behöver bara skicka ett elastiskt sneglande ögonkast till vänster.
Den här bloggen har inte sällan varit vemodets libero, min alldeles egna produkt skapad av strimmorna i dunklet.
Dagens blogg är istället en lyckans knack på axeln, en angenäm bris som smeker huden så att den gör vågen med kryddad gåshud.
Doughpleaser har funnit kärleken utan skådespels dans.
Förvånad?
Ställ dig i kö.