Dumstumt möte

Jag borde ha tagit chansen.
Förbannat.

December 2005. Fredagsflighten SK 730 var på väg att lämna Arlanda. Jag satt ensam i ett tremannasäte och undrade hur mitt första möte med Ryssland skulle bli. I munnen vilade en Center, i öronen en stillsam MP3-ballad och i magen en gnagande oro för att fastna i en rysk kontroll och bli kastad i närmast möjliga fängelse i Sheremetyevo.
Från min plats nästan längst bak i planet noterade jag att fyra gestalter steg på, märkbart stressade i steg och rörelser.
Jag såg det ganska snart, men det ville liksom inte koppla. Mitt rationella jag tog obetald semester och Brain Island överbefolkades av vilsna semesterlirare som inte förstod någonting.
Var det... verkligen...?
Ja.
Jo.
Några sekunder senare bänkade sig Anna Platt intill mig.

"Jag ska värma dig Anna
Jag ska lyssna och förstå
För trots all tomhet
Trots det timglas som sliter i oss
Så ska vi hitta en väg ändå
Vi ska hitta en plats ändå
Hitta ett hem vi två"

Bredvid henne - på andra sidan gången - slog sig pojkvännen ned, han som skrev och framförde fantastiska "Timglas".
Under tiden min hjärna spelade 1930-tals-piano från svartvit stumfilm beställde Lars Winnerbäck in gin och tonic, kaffe, röda Pringles-chips och började lösa gåtor i sin bok med omslagstiteln Hjärngymnastik.
I drygt två timmar satt jag och funderade på vad man ska, kan och bör säga till sin musikaliska förebild, han som med vars ord och texter betytt mer för min personliga utveckling än alla de hookar jag slagit out-of-bounds.
Folk runtomkring tog autografer samtidgt som jag i min banala stumhet fortsatte operation tystnad.
Jag fick ett hej.
Jag fick låna ut en penna till Lasse Winnerbäcks syrra i ryska passkontrollen.
Men jag fick inte samtalet.
Jag fick inte till det.

Jag borde ha tagit chansen.
Förbannat.

--

P3:s duktige Christel Valsinger intervjuade Lasse den Store när våren 2006 fortfarande var presens. Länken återfinns här.

Sprechen Sie Deutsch?

En turkisk kvinna på ett italienskt fotbollsforum jävlas med mig.
Eller nåt.
Hon har tydligen läst en artikel jag skrivit, som översatts, och dragit slutsatsen att jag är... TYSK.

"i read a monthly sports magazine called Goal and maybe u heard about it too. in its october 2005 press, there was a section about the 3 greatest derbies around the world and they put ours at the first place. and let me remind u that this magazine is nothing to do with Turkey, they do not even mention Turkish league. only the editors in Turkey add the news to it if something big happens. (like a title or st) and the writer of the section is XXX XXX, see he is not Turkish. possibly he is German"

Nä, jag heter inte Heinrich och jag är måttligt intresserad av att byta medborgarskap till ett land som klappar domare på ryggen efter kortviftande eller som tycker att det är HEJDLÖST roligt att skämta om vikingar, Dalarna och vingliga fällstolar från Ikea.

Jag ska aldrig mer Google-söka mitt namn.

Fiktiv verklighet

"... i min drömda sagovärld".
Det är en Winnerbäck-dag. Igen. Som så många gånger förr.
Lasse sjunger, jag lyssnar, Lasse sjunger, jag känner igen mig.
I dag bygger metaforen på sagovärlden. På sätt och vis sitter jag i den stolen jag drömde om som minior. Jag var sju år och avverkade kollegieblock som Horace Engdahl läser litterära mästerverk av djiboutiska författare.
Med den högst fantasilösa signaturen HL skrev jag referat om fotbolls- och hockeymatcher i den fiktiva Norrköpingsjournalen.
Vita Hästen-Rögle 5-2 (1-1, 3-0, 1-1).
Analys på det.
Och tabell. Uppdaterad med omgångens samtliga matcher.
Jag var uppslukad av idrotten i allmänhet och av skrivandet i synnerhet. Jag var en statistiknörd som älskade resultatbörser över allt annat.
(det var innan Ann-Sofie, tio bast, kom in som en stormvind och förändrade allt)
När mina kompisar drömde om att bli blåvitröingar i Sampdoria eller brandmän i Krokek önskade jag mig ett liv som skribent.
Det är 18 år sedan.
Nu sitter jag här, i min lilla kammare, och drar in levebrödet delvis tack vare derbyn, tabeller och den vässade pennan.
Doughpleaser - i sin drömda sagovärld? Ja, egentligen.
Men just nu är bladet tomt och svart. När man är nere i dalen och gräver är det svårt att ha det kreativa jobbet, att hålla uppe fasaden i telefonen, att alltid försöka leverera och prestera.
Som det känns i dag skulle jag nio gånger av tio sadla om och simplifiera mina sysslor. Ett yrke där det enbart krävdes enkla pliktskyldigheter. Gör så, tänk inte, bara gör...
Och att vara sin egen chef är svordom i mig inte bara en dans på rosa moln. Betald semester? Jag måste slå upp orden i SAOL för att få en förklaring.
Men - egentligen: det är inte jobbet som enskild företagare i en armbågsviftande bransch det är fel på. Jag befinner mig ju fan i en drömd sagovärld. Jag borde sluta klaga. Men det är så mycket krux i bagaget för tillfället att jag inte tillåter mig själv att njuta. Det låter enkelt att knäppa upp låset och bara slänga iväg allt innehåll, men är svårare i praktiken. Livet - 2006-06-26 - är en ångestfylld resväska där jag tappat bort lappen med kombinationsnumren.
I morgon kanske jag hittar den.
Då ska skiten rensas ut.
Och det är väl som Monica Törnell sjunger, i den fantastiska "Här och nu"-duetten med Thorsten Flinck:
"En del av storheten i våra liv
Är att inte veta hur nästa dag ska bli."

Måste vara två?

"Har du hört om han som ränner på stan
Och är på jakt efter varma händer
Har du hört om han som alltid kommer fel
Om hur han än stämplar och eftersänder
Han säger: Allting går att leva på
Men man nästan måste vara två."

Jag har gjort ett lotteri av mina drömmar

VM rullar vidare med en illa dold gäspning. Min utgångstippning var lika kliniskt befriad från rätt som Henke Larssons straffdebacle.
Och domaren, en konverterad journalist till råga på allt, retade mig till 41-gradig gallfeber när han med tidernas hånleende skickade Teddy Lucic till evighetslång semester från VM-spel.

Och så går vi mot mörkare tider.

Men den sjätte juli (vad fan, det är ju snart julafton igen!) närmar sig åtminstone med galopperande Anders Frisk-kliv. Då är det dags, för Vita Hästens medlemslotteri - så att säga. Nej, det är det naturligtvis inte. Men nästan. För när Winnerbäck äntrar scenen på Stångebros fält är livet bättre än ett lotteri. Vinsten är ofrånkomlig.

No woman

No cry.

Drömtydning

Det var hett i studion och tre ystra blondiner, med intelligenskvoter i paritet med överförfriskade gnuer, hade precis fått lämna programmet.
Sedan förkunnade programledaren:
- Och näste person att lämna Big Brother-huset är... Henrik!
För det första: vad gjorde jag i BB?
För det andra: varför var jag så impopulär att jag var tvungen att lämna huset redan som fjärde person - och första kille?

Senare under natten tog jag ett flyg från Stockholm till Norrköping. Piloterna satt längst bak i planet. Jag, Sofia och några golfnötter hade däremot placerat oss längst fram i förarkabinen. Eftersom det var kyligt i luften hade de lågt svävande molnen täckts med is, vilket innebar att planet var tvunget att flyga lågt. Vi åkte sick-sack mellan trädtoppar i dimman. Till slut var olyckan ett faktum. Högervingen klipptes av när en stor tall bröstade upp sig från sidan. Piloten sa: "håll tummarna nu, det finns fortfarande en liten chans att vi överlever. Men vi stöööörtar".
Jag plockade upp mobilen och sa: "nu ska jag SMS:a till mamma och pappa".
"Varför sa det?", sa Sofia. "Du hinner ändå inte skicka iväg det innan vi dött".
Vi landade mellan barr och kottar och kanade ner i en sjö.
Folk klättrade ut från de sönderslagna rutorna och började spela... tennis.
Själv kunde jag inte hitta min mobil.
Ångest.

Medge

... att Leo Beenhakker är skrämmande lik Nalle Knutsson.
... att Michael Ballack har en tvillingbrorsa i Matt Damon.

Old man, walking on the green mile

Man vet att man inte längre är en nyponbuske när man;
- Får ett brev från TeliaSonera, där det förkunnas att telefonprislistan från och med 4/9 inte längre tillhör kategori "Ungdom".

Prosit, por favor

Man vet att man är ganska klantig när man;
- Samtidigt som man gurglar vatten nyser, och tapetserar hela tangentbordet med Imsdals kolsyrebefriade H20.

VM-tider, hej hej

Man vet att det är VM när man;
- Signerar sina artiklar med "Henrik Larsson", och det tar fem sekunder innan man inser att efternamnet faktiskt är fel.

Mellanmjölk

Mellberg har menat att det är viktigare att skapa chanser än att göra mål.
Lagerbäcks primära målsättning med premiärmatchen var att Sverige skulle hålla nollan.

Klart Sverige var nöjda med 0-0 mot Trelleb... nej, förlåt. Att jämföra Trinidad/Tobago med Trelleborg är en skymf.
Mot skåningarna.

Nächste Anhalt: Dortmund

Mor och far är lite oroliga.
Så fort deras lille son åker på små road trip-äventyr slutar det med en ilsket ringande telefonsignal mitt i natten.

Göteborg: SMS:ade mig ner i ett dike. Centrallåset fungerade lika bra som en spik av plast. Vi stängde oss ute och lyckades inte, trots envetet liftande, få napp på landsvägen.
Kontentan: Bilreparation. Men det var ett bra SMS.

Degeberga: Regnet smattrade på rutorna. Allt jag ville var att slänga ut de satans golfklubborna, som låg i bagaget, och lämna dem i regngudarnas öde. Men så hände det saker. Stillastående bil i vänster körfält. Gir åt höger. Stillastående lastbil i höger körfält. Gir åt vänster. Stillastående släp i vänster körfält. Början på en gir... jag åkte radiobil i slowmotion och spelade rysk roulette med livet. Pang. Det var över. Det var slut. Det vita skenet var epilogen. Några millisekunder senare låg airbaggasen som ett kvävestinkande hölje i bilen. Jag smashade förarrutan med en wedge och klättrade ut. Vi levde... Trots sovande bilister som rammar mitträcken och tappar släp. Trots lastbilschaufförer som parkerar ostrategiskt på olycksplatser. Trots de där satans golfklubborna.
Kontentan: Den bilen såg jag aldrig mer. Men golfklubborna lever (frånsett puttern, som jag begärde skilsmässa ifrån).

Sälen: Först kom mini. Jag hann väja. Sen kom jumbo. Jag hann styra undan. Och sen kom mitt emellan. Doff-toff. Mitt emellan försökte sig på en Stefan Holm, men rev som Staffan Strand och kanade över min kära, fula Opel. Mitt emellan dog. Två minuter senare dök ett jaktlag upp. Älgens begravning var som bröllop för dem. Jag hade glassplitter i mina handskar och frös som en gnu. Det var 30 grader kallt. Jag hatade vintern.
Kontentan: Opeln följde mitt emellan in i döden.

I eftermiddag drar jag till Tyskland. Vi ska svartbörsa oss in på Westfalenstadion i morgon.
Via Öresundsbron till Danmark och över älva och in i Tyskland.
Nåt kommer hända.
Frågan är vad.
Ring, ring - bara du slår mig en signal.
"Tja, farsan, du - det hände en grej."

Ex1 mejlade tillbaka

Utdrag:

"Hoppas du mår bra och att du har nyktrat till sedan i helgen.......
Jag läste precis ett mail av dig som du skickat sent i lördags då jag förmodar att du kommit hem från en av Norrköpings "utenätter". Hur gärna jag än vill försöka förstå vad det står i mailet kan jag verkligen inte få ihop det i min lilla hjärna.
Jag vet hur bra du brukar skriva så därför gör det mig väldigt konfunderad nu när jag knappt kan få ut en vättig rad........... Hur mådde du igentligen när du skrev?"

Jag funderar på att omvandla denna blogg till en göra-bort-sig-på-fyllan-blogg. Den har alla förutsättningar att bli en väluppdaterad blogg.

Skål

Mina fyllemejl är en fröjd för ögonen dagen efter.
Eller kanske inte.
"Det går inte en (eller åtmintone dagone)"
"Min goda vän Lina hänvisar till 36-månaderssyndromret"
"För dig tog tredje dig säkert några dagar, man för - suck - är det säkert inte helat än föränn tidigigare sönd 11/6."
"Ha det fram"