Peppdag

Det verkar förutbestämt att redaktörerna ska visa sig från de allra snällaste sidorna i dag. Har fått tre glada tillrop via mejlen sedan jag slog upp de blåa i morse. Det gör mig glad. Roligast var denna:

"Åhhhhhhhhhhhhh fan vad du är bäst!
Jag blir så glad att du fixat det här så jag kan inte tänka riktigt klart just nu."
(Angående att jag styrt upp en intervju med en svåråtkomlig kvinna)

Men dagens röda rosor går inte till mig, utan tveklöst till Den Där Mary, som fått jobb på byrån som alla vill jobba på. Jag är så imponerad att jag blev mållös när hon ringde och berättade.

Dementi

Jag är inte mannen bakom Byz´ nya singel!

(även om det finns tendenser på det om man googlar "karatefull")

Apropå Doughes göra bort sig-lista

Speglar ger jag inte mycket för. De är polerade på utsidan men onda om man går på djupet.
En gång, på ett ställe som vi kan kalla Palace, försökte en kille mucka med mig. Det var sent på kvällen och jag var en smula irriterad (förmodligen eftersom IFK tappat poäng, som vanligt).
Han närmade sig mig med hotfulla ögon. Våra rörelser var synkroniserade. Jag kände mig minst lika farlig. Han bad om stryk. Varför?
Två decimeter och en tiondels sekund från mitt vulkanutbrott såg jag vem killen var.
Det var – jag.
I spegeln.
Och jag fick inte uppleva ett slagsmål för första gången i mitt liv den här gången heller.

Sparka mig

Det brände till när jag vaknade och roterade foten i sängen. Jag var inte ensam där jag låg. Jag hade fått oväntat sällskap av två fiender.
När jag lite senare lämnade bädden haltade jag i bästa Kevin Spacey-stil. Jag undrar hur fan jag kunde fått skavsår på hälarna – det var trots allt ett decennium sedan sist – och presenterade ett gäng tänkbara scenarion.
Den huvudsakliga teorin gick ut på att mina fötter växt abnormt mycket på grund av lagstridig fuldans.
När jag vid elvasnåret snedfotat promenerade in mot stan ringde mobilen. Det var Bäret. Han undrade om jag fått med mig fel par skor från festen kvällen före. Hans kompis hade tydligen inte hittat sina när de också var redo för utgång. Jag garvade och sa: ”vad tror du om mig egentligen?”. I ren reflex slängde jag en snabb blick nedåt och tystnade för ett ögonblick.
”Hallåå” hördes det på andra sidan luren.
”Eh, jag känner inte riktigt igen de här skorna”, svarade jag lågmält och svalde någon sekund.
Långsamt vevades bilden upp i min arma hjärna. Jag insåg vad jag hade ställt till med. Jag hade tagit på mig fel skor på vägen ut i vimlet.
Okej om dojorna haft samma färg, märke, storlek och passform. Men, nej, de här skorna var ljusare, av annat fabrikat, 1,5 storlek mindre och utan snören.
Plötsligt kändes skoskav som ett billigt straff.

Sitting Bull, hela mig

Jag bläddrar vetgirigt i Gula Sidorna men hittar ingenting av värde. Ska det vara så svårt att hitta en medicinman? Min hals skulle kunna slipa i princip vad som helst. Den är som ett stort sandpapper. Träslöjden har flyttat in i svalget.
Och jag som har tummen mitt i handen. Damn it.
Jag får verkligen inte bli sjuk lagom till helgen. Det skulle vara höjden av dålig timing.
Jag tänker inte ta risken att skrämma iväg Numret på grund av krasslighet.
En svensk Sitting Bull – det är vad jag är i behov av just nu.

Tre dagar som arbetslös

När de lugna låtarna började spelas kände jag att jag gäspade. Det var ingen diskret gäspning. Det var en attackgäspning som gjorde ont i hela käken. Det var ett tecken. Jag hade varken lust eller ork att stanna kvar.
DJ:n tyckte säkert att han var väldigt produktiv när han växlade från ”Rosa helikopter” till ”Hold me now”, men jag tyckte övergången kändes symbolisk för hela kvällen. Lilla dansgrottan brukar vara ett enda långt virrvarr av en besynnerlig musikblandning, men den här DJ:n tog priset.
Duggregnet utanför kändes befriande och uppfriskande. Med kvicka steg beslutade jag mig för att genväga hem mot promenaderna. Styrkt av Karl XIV Johans uppenbarelse i parken greppade jag tag i mobilen och ringde Numret.
Fyra timmar senare lade jag på – med ett fånigt leende på läpparna och med ett virus på datorn. (OBS! Klicka aldrig på länkar som ser ”roliga” ut)
Dagen därpå vaknade jag av ett SMS från en förbannad kompis. Han lyckades trycka in tre svordomar i en kort mening. Jag förstod rätt snart att viruset spridits vidare – via MSN – som en rosa helikopter. Den här förmiddagen behövde jag ingen treo för att dämpa bakfyllan – jag hade fullt upp med att varna vänner att inte klicka på "roliga" länkar som jag uppenbarligen skickat helt ofrivilligt.
Min dator var fullständigt paj och jag kunde inte göra någonting. Inte ens använda Word. Efter tre dagars service fick jag tillbaka den igår. Den hackar, men funkar. Har varit fullständigt handlingsförlamad i veckan och bara kunnat jobba fem procent – från föräldrarnas dator. Det har varit de tre längsta dagarna i mitt liv.
Jag har bestämt mig för vad jag ska bli när jag blir stor – och det är inte arbetslös.

Citat, del 10

”Vad vill ni se? Matchen ikväll? Slutspelet? Finalen? Jag fixar. Vill ni träffa Madonna går det också bra. Jag fixar.”
(Möte med en smått överambitiös svartabörshaj i samband med VM-kåseri)

Dagens dravel

Klockuret är mycket. Jag har tagit det piano, ätit chilinötter och kollat på lättsmält tv-underhållning. Skåne-Bonden har ett utseende som går hem hos det motsatta könet, men hans karisma verkar ha blåst med kulingstyrka bort från Österlens slätter. Hästtjejen är söt men för valpig. Och östgötabonden förpassar vår dialekt till den allra mörkaste baksidan. Men han är ju i alla fall sympatisk.
I Lost är jag, klichéartat, lika lost som alltid. Blir väl nån märklig Dallas-twist i sista avsnittet. ”Men, oj, har jag drömt i fem år? Det som kändes så verkligt!” Bobby Ewing – där har ni en man som kunde drömma med inlevelse. Och apropå drömmar har Gud inte hört av sig sedan sist. "Det är inte lika lätt att vara såld på nån som inte går att nå. Det är snart två dagar sen Du mejlade, så jag börjar nog förstå."

Egentligen borde jag ha jobbat över ikväll, har en del research som ligger och skräpar och som jag dragit mig för att ta itu med. Men för tillfället är min inspirationsnivå på ungefär samma nivå som Skåne-bondens karisma. Jag vägrar skylla på vädret. Jag skyllar på... eh...

Har precis avslutat en liten runda nätpoker. Ett kul replikskifte särade munblixtlåset. Jag satt i en tiomannasalong och spelade turnering med 30 spänn i insats. En kille (vi kan kalla honom Glenn) satade hejvilt med sina marker varpå en annan (vi kan kalla honom Nöten) ballade ur:
"Slagit upp överbetting i ordboken?”, frågade Nöten och försökte låta syrlig.
Svaret kom snabbt:
"Slagit upp 30 kronor i plånboken?"
Glenn åkte i och för sig ut i nästa giv, men hans humor är värd en re-raise här och nu.

Text-tv förtjänar också en eloge. Jag älskar den här typen av gliringar:
”Lars Lagerbäck var, som vanligt, nöjd med det svenska spelet.”
Rätt simpelt egentligen – ”som vanligt” – men klockrent på ett skojsträvt sätt.
Jag håller med journalisten i detta fall. Det skulle kännas befriande om Lagerbäck någon gång kunde erkänna att landslaget stått för en mindre lovvärd insats. I somras, när vi åkte 320 mil, för att se Sverige spela 0-0 mot en blåbärsnation gjorde vi det inte för att höra hyllningar efteråt. Vi passerade spelarbussen på Autobahn på hemvägen, och om jag bara hade haft kvar äggmackan från rastplatsen hade jag vevat ned rutan och mulat Lasse med den. Förutsatt att bussen var sidocabbad…

Ljungberg är också för härlig. Den här gången slapp han undan för blixtmigrän. Jag tror han har en urna på hotellrummet där han inför träningsmatcher lottar fram vilken åkomma som kan komma att bli aktuell under dagen.
Nästa gång tar han nog ledigt från blågult för lilltåkatarr. Eller kanske smalbensfeber.

Citat, del 9

”Norrköping? Du tänker på vår lilla grannstad med söta små spårvagnar och tråkig shopping?”
(Ex1, lite lagom kartigt, om Norrköping i intervjun som gjorde att vi lärde känna varandra)

The dreams are coming through

Nämen! Doughe bloggar – och är nykter! En ovanlig kombination om något. Jag vet knappt hur det går till. Eller hur jag ska börja. Så jag börjar utan att ha en vettig början.

SW och jag träffades på Palace för två månader sen. Genom gemensamma vänner var vi bekanta sedan tidigare, men jag hade inte träffat henne på säkert fem år. Två dagar senare när vardagslunken slagit an lade hon till mig på MSN. Detektiv SW googlade mitt namn, hittade min lilla hemsida och testade e-postadressen. Den funkade. Sen har vi börjat prata, lite då och då. Inte mer med det.
Men de senaste två gångerna på krogen har det oskyldiga snacket övergått till någonting annat; ännu inte säker på vad - men nåt mer än bara "vänskapligt". Vi hade en lång diskussion igår kväll om detta, för en gångs skull utan ironi, sarkasmer eller ytliga dialoger. Det var… intressant. Hon släppte en oväntad bomb och sa att hon ”alltid varit lite förtjust" i mig, och att hon tänkt allt mer på mig efter det att vi träffats ute. Sedan frågade hon om jag blev skrämd av det faktumet.
Jag sa nej, men det var en sanning med viss modifikation.
Ett: hon har dejtat en annan kille ett tag och även om deras relation börjat bli frostig de senaste veckorna, är jag inte den som vill lägga händerna i andras syltburkar.
Två: hon har en liten son. (jag vet, det ska inte spela någon roll – men… min hjärna är underkvalificerad)
Jag gillar hennes verbala utvikningar, diggar hennes humor och är – åtminstone i krogvimlet – attraherad av henne. Det sa jag (kanske inte i de ordalagen, men underförstått) igår, och hon sade sig bli förvånad.
”Du är svårläst”, sa hon och det blev tyst ett slag.
”Jag kände mig dissad i lördags, när du bara gick utan att säga hej utanför Palace”, fortsatte hon.
”Jag ville inte störa er i samtalet”, sa jag och åsyftade att hon intensivt samspråkade med några polare.
”Vi försökte stå och se upptagna ut. Vi pratade ju om dig och han i randig skjorta”, garvade hon.
Mm, det låter ju väldigt moget. Tillbaka på mellanstadiet. Var bara 50-gramspåsarna med grillchips och Sega som saknades i rummet bredvid. Och en fråga chans-lapp.
Jag är inte mycket för den där katt- och råttaleken, att försöka spela svåråtkomlig bara för sakens skull. Sådant intresserar mig inte. Kalla mig konservativ. Men jag är mer för raka rör. Långa bollar. Genomskärande puckar (lite sportmetaforer måste jag få trycka in i varje inlägg).
Eller fan, ska jag säga det? Nej. Jag tar ju nästan alltid bara det andra steget. Shame on me. Jag är ju tydligen lika svårläst själv. Tar tillbaka det ovanstående.
I slutet av samtalet igår frågade SW om hon hade gjort bort sig. Det har hon naturligtvis inte. Men jag vet jag inte om vi är intresserade av varandra ”på riktigt” eller inte. Det var trots allt en sån där kväll när jag var så där lagom slirig att jag sjöng through istället för true i Singstar-spelet…
The dreeeeeams are coming throoooough.
Ingen Singstar för mig ikväll.

Herregud

I natt jag drömde någonting, jag aldrig drömt förut.

Gud mejlade till mig och bifogade en kravprofil i ett Word-dokument. Han ville nyanställa och frågade om jag uppfyllde punkterna på kravprofilen och sedermera kunde skicka in ett CV till pärleporten.

Ärligt talat...?

Citat, del 8

”Movet är liksom inte medfött hos alla norrköpingsbor.”
(Salsainstruktör, avd no shit!)

Ich bin getrunken, aber ja...

Hej på er. Jag är full när jag skriver det här. Jag har mer promille i kroppen än sist jag helgbloggade, så ha överseende.

Först och främst är jag bitter över att all Labello Sun är slut i stan. Enbart i krissituationer är det okej att anlita linköpingsbor i sökande, och detta är naturligtvis en kris. Mina läppar självdör. Det är ett taskigt öde. På onsdag tar jag bilen till staden med hållplatserna av minnen för att köpa med mig ett par exemplar hem. Både X1 och K2 har deklarerat att produkten finns i Limpan.

Kvällen har jag spenderat hos Bondsonen och på Palace. Hos Bondsonen körde vi karaoketävlling, och efter sju års uppehåll och efter fem stora starka vågade jag ta mig ton. Det lät "smurfigt", enligt Macke, men det var kul. Jag trallade allt från blöjpop till hiphop. Det gick... så där. Men kul var det. Faktiskt.

När detta skrivs har två vänner kommit in i 25-talet. Bägge fanns på plats på Palace i natt. SW var också där. Vi har nåt på gång men jag vet inte vad. Jag vet som vanligt ingenting. Jag tror inte att jag kan känna så som jag en gång gjorde för X1 någon gång igen. Men men.

Natti/Doughe

PS Anja Gatu är påtänkt som Åke Stolts ersättare på Sydsvenskan. Kommentarerna på Resumé är som vanligt bitska och bittra. Någon anser att hon borde bli gatuborgarråd istället, en annan frågar om Resumé driver med sina läsare och signaturen Birger Buhre kallar henne genussubba. Jag kanske borde tillägga att Anja är 24 år. Jag börjar känna mig gammal...

Citat, del 7

"Öppenheten som bloggen erbjuder är oerhört spännande. Plötsligt får man reda på saker om människor som de aldrig skulle ha vågat dela med sig av öga mot öga. Det är den blyga människans revansch.”
(Populär blogspottare)

Digital vänskap

Hej, jag heter Doughe och jag är pensionär. Jag vet, det kommer kanske som en överraskning. Jag har ju varken grått hår, påtagliga rynkor eller en förkärlek för bilbingon. Men hey – jag är lastgammal vad du än säger. Jag är nämligen av uppfattningen att man ska mäta sig själv i antal vänner, och inte i antal ljus på födelsedagstårtan.
Det är desto svårare att ringa in vänskap som begrepp, kanske mest beroende på att det finns så många sorter. En god vän sägs vara den bästa spegeln, den man kan dela tystnad med utan penibel atmosfär, den som lyssnar och bollplankar när livet leker berg-och-dalbana med dig.
Gott så. Men jag är mer inne på Marlene Dietrichs linje. ”Det är de vänner som man kan ringa till klockan tre på natten som räknas.”
När jag skriver detta sitter jag och diskuterar livet med Karin som är och tävlar i Dubai. Hon är på väg till cocktailparty och undrar om jag vill upphämtad på kamel.
Sir Smör spelar poker, dricker whisky och är bitande bitterironisk mot livet i sig. Han kallar sig själv ”fattigjon” och tycker att hans utträde från pokerturneringen är ”story of his life”.
Sofie och jag snackar ytligt om krogmentalitet, Martina och jag talar oss varma om Ternheim-konserten i stan, Johan och jag för en het elitseriediskussion och Bolibompa berättar om tillvaron mellan två jobb.
Ni förstår vinken – kommunikationen sker inte öga mot öga, utan dator mot dator. Det är så det ser ut, en vanlig kväll framför datorn. Ständigt uppkopplad, jämt kontaktbar, alltid online. Det handlar om en slags digital vänskap som mer och mer kommit att ersätta det reella mötet.
Jag är kluven till om MSN bidrar till social missanpassning eller sällskaplig evolution. Jag tror på det senare men är inte säker. Det vore ju sorgligt om vi långsamt förvandlades till håglösa individer som gömmer oss bakom skärmen istället för att ta cykeln till första bästa vän och softa.
Jag tittar på klockan och konstaterar att dygnet är 18 och en halv timme gammalt och att jag ännu inte mött en enda väns blick denna dag. Till viss mån är jag försvarad av det faktum att jag är småföretagare och jobbar hemifrån. Nåväl. 1110 minuter – och inte en enda blick. Inga getögon. Inga blinkningar. Inga rynkande pannor. Inga gemensamma garv eller suckar.
Det vibbar till från ett MSN-fönster. Jag hajar till när S säger att hon drabbats av en höstdepression och försöker intala henne att det är årstidsrelaterat. Hon övertygas inte och vi glider djupare in på ämnet. På sätt och vis är det tacksamt att föra en dialog om sådant här, heavy stuff, vid tangentbordet. Man får tid att lyssna, tänka och komma med mer klipska infallsvinklar på problemet. Det blir mer verbalt, genomtänkt och – stramt. Inte alls lika levande som ett samtal på tu man hand, i en soffa, vid ett bord eller i en säng.
Den digitala verkligheten är slukande på både gott och ont. Till helgen måste jag vara otrogen och ge mig ut på mötesfronten igen. Komma online i tillvaron.
Och du: ha mobilen på klockan 03.00 på lördag morgon.
Jag kanske slår en pling.

Citat, del 6

”Det är lite lustigt att när folk beskriver en utomjording, liknar de oftast oss; de har två armar, två ben, två ögon, variationer i längd... Sällan hör man om att de har en robotarm, snäckskal på ryggen, tio fasettögon och ser ut som ett ruttet äppelskrutt.”
(Ufo-forskare)

Jag är så vuxen. Noooot.

Körkort: I 2757 dagar. Hämtade ut ett nytt häromveckan. Det föregående försvann spårlöst på krogen.
Bil: Den svarta faran. Ingen kommer undan. Jag ska sona mina synder genom att rösta på Älgpartiet 2010.
Matservis: Icke.
Soffbord: Jo.
ICA-kort: Icke. Mitt ex försökte pracka på mig ett sådant i tre år. Nu tjatar ingen. Tyvärr, perhaps. Skulle kanske tjäna några kronor på´t.
Hemförsäkring: Oh yes indeed.
Eget boende: Mm.
Fast inkomst: Njae. Frilanslivets berg-och-dalbanevärld. Men hyfsat stabilt.
Köksbord: Morgontidningen gör sig inte på diskbänken.
Finglas: Bara fulglas. Men jag ska diska efter jobbet.
Betalkort: Ja. American Express Corporate Gold Card. Noooot.
Toarullehållare: Eh, ja.
Duschdraperi: Nej, inglasade fönster.
Barn: Nej.
Sambo/make/maka: Nej.
Spelar bingolotto: Nej, men jag kan sakna Bingo-Berra.
Tippar på lördagar: Inte längre. Jag och Märta slutade stryktipsa efter tolv rätt på en svårtippad talong. Vi trodde att vi åtminstone (!) skulle få ut 20 000. Det blev 67 spänn. 33,50 vardera.
Internetbank: Hembanken tycker om att sno kosing från mig.
Organiserat skafferi: Hallå, hur ska jag annars kunna ha ordning på all Barilla?
Färsk mat i kylskåpet: Om jag får väntat besök.
Slänger dina håliga sockar: På momangen.
Går på reklamer på tv: Jag dissar all reklam som inte innefattar Scarlett Johansson.
Har fläckbortagningsmedel hemma: Alldeles för mycket.
Pensionsfond: Jag är 26 och på väg in i döden...
Sopsorterar: Jag är en sopa. Skicka KO på mig.
Prenumererar på någon dagstidning: Ja.
Prenumererar på Allers/Hemmets veckotidning: Nej. Farmor – läser du fortfarande Hemmets där uppe…?
Letar middagstips: När jag får väntat besök.
Blir arg när skorna inte står på sin plats: Ett stort i-landsproblem. Noooot.
Får majoriteten av post i räkningsform: Nej. Men måndagar kan vara infernaliska.
Har en stavmixer: Vad är det? Tror jag har en. En blå. Kornblå. Jag gillar kornblått.
Äter söndagsmiddag: Om mor och far tar emot – och om jag inte är alltför baktung.
Försöker att inte svära: Fan heller. Jodå, beroende på sammanhang.
Sorterar tvätt: Finns det nåt tråkigare? Men jag försöker hålla ordning.
Har en krok i badrummet märkt “gäster”: Näää.
Mobilabonnemang: Ja. Du når mig på 0708 och sen de sex osammanhängande siffrorna.
Hemtelefon: Ja. Du når mig på 011 och sen de sex gyllene siffrorna.
Veckohandlar: Jag brukar handla på onsdagar. Räknas det?
Medlem i hyresrättsföreningen: Bostadsrätt med alldeles för hög hyra. Vill någon flytta in här
Gardiner: Det är klart. Men några av blommorna vid sidan av verkar ha samröre med dinosauriernas tidsepok.
Dukar: När jag får väntat besök.
Kuddar för prydnad: Typ.
Fler än 5 kryddor hemma: Oh, ja. Men jag använder bara salt, svartpeppar, oregano och piffi allkrydda. Såvida jag inte får väntat besök.
Fruktskål på bordet: Ja. En banan om dan.

Så; är jag vuxen nu…?

Idéplagiat från Rosa Bloggen

Sussa sött?

Jag har bott på ett hotells högsta våning i Malaysia, där stora stenblock plötsligt rasade och jag och familjen beslutade oss för att ta beskydd under sängarna.
Jag har gjort ett återbesök på min högstadieskola och ätit stekt fisk, remouladsås och sallad.
Jag har besökt en liten flicka på ett förfallet asiatiskt sjukhus, och jagat hennes onda ande som påfallande ofta brände henne med ett… strykjärn... när hon låg och sov.
Jag har, iförd alldeles för tajta badbyxor, badat bubbelpool på toppen av ett skyskrapsliknande komplex tillsammans med gamla skolbekantingar.
Jag har blivit jagad genom Norrköpings mörka gränder av ett gäng torpeder, efter att ha skinnat deras boss på pengar på nätpoker.

Med mina drömmar från i natt behöver jag aldrig ta ut semester. Jag får se så mycket av den suspekta världen ändå.

Citat, del 5

”Den som sa´t han va´t. Jag vet att Daniel är snål, men det stör inte mig eftersom jag alltid betalar för mig och alla runt omkring; även om det har inneburit ekonomisk ruin såväl för mig själv som för mina anhöriga.”
(Festfixare på påståendet att Daniel Nyhlén kallat honom ”ekonomisk”)

Ångest

Och här kommer alla räkningar på en och samma gång. Hemtelefon: 415. Eon: 3328. Motorfordonförsäkring: 4432. Och sen ska Skatteverket ha sina 19589. Summa summarum: 27764. Tjoho!
Ibland är det så där härligt uppfriskande att öppna posten på måndagar.

Förlorad i jakten på ingenting

Helgen skulle bli vit antagen efter en skepnad av Doughes glorifierade bubbla.
Det blev inte riktigt så.
Igår intog fröken Ternheim Norrköping och jag önskar att jag stått handfallen inför något lågmält, akustiskt, vemodigt.
Jag möttes av blaskig öl, skränigt stråkarrangemang och en en speeed som inte riktigt gick hand i hand med Annas uttrycksätt.
Konserten blev en halvlång gäspning där enbart smått eleganta gold oldies lyfte taket. "Better be" och "I follow you nonight" besjöngs precis på den nivå jag trott och hoppats på.
Swartling, Macke och M såg det inte - men min hud bekläddes av gåsig hud i den stunden. Anna spelade i princip alla låtar förutom "I say no" vilket var tidstypiskt i sig. Den låten fick mig att gå vidare efter breaket med X1. Naturligtvis dissades denna och jag gick hem smått paraneurotisk efter att ha blivit bestulet ett glömt underverk.

Ikväll har jag tänkt en del på X1, som sig bör efter en och annan tequila, öl och cider. Jag och kvinnan jag knappt minns namnet på var sist från nattklubben. Det som hände och det som hade hänt spelade ingen roll. Det var ett par minuters tidflykt från verkligheten. Jag var, precis som vanligt, i jakten på ingenting. Hångel utan känslor är meningslöst,

Sov gott, /H

Citat, del 4

”Låtskrivandet är min självterapi.”
(Kvinnlig Grammisbelönad artist, vars konsert jag besöker ikväll)

Citat, del 3

”En liten dam i 70-årsåldern kom in, och stannade tvärt i mitten av butiken. Med stora ögon stirrade hon på hyllorna och borden. Efter någon minut sa hon: ´Nej, det var ju inget konditori det här!´”
(Sexbutiksinnehavare om en kund som läste ”kondomeri” lite för snabbt…)

Lärdom

Här har jag suttit vid elementet framför datorn och gluttat ut med fromma ögon. Snö på tallkronorna, dalande flingor mot Promenaden, isande blå himmel. Såg sjukt inbjudande ut. Lite vykortsstämning. Jag bara satt och väntade på att Hasse Fahlén lyriskt skulle hoppa in i bilden och beskriva det hela som "så exotiskt att jag inte hittar ord."
Jojo.
Jag skriver först, tänker sedan.
Jag skriver först, känner sedan.
Min svarta fara var fullständigt besudlad av hårdpackad snö och is. Fick skrapa med en gammal ICA-variant utan skåror i säkert en kvart innan bilen överhuvudtaget var körbar. Utan handskar.
Förfrusna fingertoppar är inget man dör av, säger ni.
Nej, man man slipper lumpen, säger jag.
Och tillägger:
Fuck winter.

Krossa Gnaget

Han kom från Marocko, inledde säsongen med att dunka in en magnifik frispark mot Gnaget, tappade stinget, hamnade utanför laget, utanför truppen, började fasta, blev sparkad, flyttade till Degerfors, hamnade i frysboxen. Förmodligen bara en tidsfråga innan Abders blågula äventyr är över.

Men det är Kabous jag tänker på när Allsvenskan går in i sista kvarten i elfte timmen. Hans frispark borde verkligen ha knäckt AIK. Det borde den. Nu slåss gnagarna om guldet. Det är en orättvis värld.

Balsam för en sargad fotbollssjäl:
http://www.youtube.com/watch?v=ti6OS2zEgMM&mode=related&search=

IFK-AIK: 2-0 (0-0)
Punkt.

Citat, del 2

”Jag hade gillat om Jennifer Lopez gjorde huvudrollen som mig. Hon har ju i varje fall en bakdel som liknar en alpin skidåkares.”
(Alpinist om livet efter karriären)

Kungligt blask

Kung Bore annonserade inte sin tillkomst. Därför blev jag rätt förvånad när jag drog upp persiennerna i morse. Jag hade precis drömt om pyramider i Egpyten.
Känner mig som en mumie där jag sitter framför datorn invirad i tjock luvtröja och huttrar, trots att det automatstyrda elementet dragit igång med halv kraft.
Det är vinter, kära folk. Det ska bli mysigt med några månaders kyla, Oboy med grädde och pudersnöåkning.

PS. Amelia,
Om du läser det här: grattis! Om du inte läser det här: skärpning! När man fyller ett ska man faktiskt kunna läsa. Men vi ses ikväll.

PS. Horace,
Kan möjligen Orhan Pamuks senaste vara något för Amelia?