Saker jag gjort i eftermiddag

1. Funderat på om man kan tysta tystnaden. Och i sådana fall hur. Blev inget klokare.
2. Jagat en bananfluga med nagelsaxen. Den blev vingklippt.

Syrran lurade döden

Det finns en väg till platsen där njutning möter smärta. Vi snackar om en brant karmastig på 52 grader, en färd som är 400 meter i teorin men oändlig i praktiken.
Här möts vi som trotsar naturens krafter och attackerar liftspåret mot himlen. Fel håll i backen är rätt håll för oss.
Redan efter 20 sekunder skriker kroppen efter syrgas och själen efter empati.
Vi är Yxbackens marionetter som använder blodsmaken som tändvätska och som är medicinskt dödförklarade när vi på toppen tittar ner på alla myror, som har Jursla under fötterna, Norrköping i famnen, Bråviken i blicken, en mjuk dödsbädd i fantasin.
Efter två veckor börjar vi ett stadigt gäng. Allt från avdankade division 4-spelare i fotboll till Vasaloppsveteraner och familjemedlemmar.
Ja, faktiskt. Syrran - nybliven trebarnsmor – följde med förra gången. På toppen mötte jag en syster med skakande ben, stirrig blick och öppen mun.
”Varför gick du ut så fort i början? Vi ropade ju åt dig”, sa jag och klappade henne på ryggen.
”Vadå, skrek ni att jag skulle springa saktare? Det lät som ’snabbare’. Henrik, det känns som en nära döden-upplevelse nu…”
Senare på kvällen skickade vi SMS till varandra.
”Jag är redan lam i benen. Hur ska det bli i morgon? :) Kram”
”Erkänn att du längtar tillbaka. Jag vet.”
”Nja, det var nog det jobbigaste jag gjort på länge.”
”Men du sprang hela nedvägen. Starkt. Vilken vilja.”
”Tack! Bikini…”
Mallorca-resan kryper allt närmare. En månad kvar.
Yxbacken lär står kvar.

Turist i Doughpleasers hjärna

Du är en turist i hans hjärna. Inträdesbiljetten är gratis. Han sträcker fram handen och leder dig ner i vemodets källare. Du snubblar inte på trappstegen, hans fackla ljussätter mörkrets tapeter.
Det står välkommen på en skylt. Välkommen till kontoret. Det saknas möbler men inte tankar, i höga vallar dräller de fram. Du är ganska trött på dem, på honom, på mörkret, moll och depp.
Och nu står han framför dig och knorrar över ett värkande hjärta. Säger att det pulserar i otakt, som en onykters steg på ett aerobicsgolv.
Du har fått nog av hans svårmod, av hans klagande böner. Han ser det på dig, verkar nästan generad, som om han ber om ursäkt för sin existens, för sitt sätt att vara.
”Det är mitt sätt att tackla verkligheten”, viskar han, ”bloggen är min känsloventil”.
Ta mig eller lämna mig.
Han pekar på en vägg i källarens ena hörn. En dammig stencil säger att han hobbydoktorerat i vemod. Du kollar på det menlösa pappret med ögon som interpreterar det till en värdelös livsaktie och inte till ett diplom.
Han möter din tvekan och stirrar ner i backen som om den vore bottenlös. Sakta sakta sakta lyfter han nästippen och viskar vidare.
”Jag är inte bara mörker och moll och depp. Jag är också ljus och dur och hopp. Jag är lite av varje. Jag är enkel men komplex. Jag är melankolisk men optimistisk. Jag är vemodig men ganska glad. Jag är bloggen men så mycket mer.”
Någonstans bakom fasaden ser du skymten av livsglädje.
Men så vibrerar mobilen. Alarmet går igång. Du tittar på klockan. Det är dags att resa vidare, till nästa destination, till nästa hjärna. Bloggens resebroschyr har utlovat sol, högre tonarter och tips på Minnetonkas-mockasiner och marinblå jeans som passar sååå bra till creme och vitt till hösten.
Du betraktar honom i smyg, ser strimman i hans ögon. Han kan lysa. Du blir förvånad. Du tar hans hand och tillsammans åker ni vidare. Inte till mockasinernas värld, utan till en bättre.
Som turister utan karta men med en tanke.
Att hitta hem.

OS-invigning

Klockan 15.09 invigdes OS. Jörgen Persson tände elden i mitt hjärta.
I två veckor har jag ignorerat det som hänt borta i Kina. Dopingen, världsrekorden, häckarna, alla dessa tårar… inget har riktigt berört mig, oklart varför.
Men så kom en 42-årig hallänning och bankade skiten ur sin åttondelsmotståndare och jag skrek rakt ut som min sexgalna granne. Skränet spelade pingpong mellan tapeterna. Glädjen åkte tsunamins rutschkana genom kroppen.
Jörgen slog ut bulgaren!
Bordtennisens Kalles Kaviar besegrade Samsonov i avgörande set!
Om Lotta Schelin var bildskön mot det, tja, eh, maskulina Tyskland så var detta fint på ett mer subtilt sätt. Mer högljutt, mindre fånstirrigt.
Tack Jörgen.
Äntligen har OS börjat.

Inlägg om pålägg

Lukten av jordnötssmör trycker bryskt ned två fingrar i halsen. Jordnötssmöret stinker död. Morfars död. Jag vill kräkas.
Frukosten var bara halväten när telefonen ringde, smörgåspålägget fortfarande kladdigt då mamma lyfte luren.
Hennes ansikte växlade färg på en sekund. Någonting var fel.
Morfars serveretur satt perfekt på baslinjen då kroppen plötsligt sade ifrån. Han föll ihop som en trasa. De vita kläderna smutsades ner av gruset. Livet förorenades av döden.
Mamma var blek när hon berättade vad som hade hänt. Rösten skar sig. Själv satt jag tyst på stolen i köket och stirrade på mackan. Den jävla mackan. Varför skulle jag bryta rutinerna och testa det amerikansksockriga pålägget just i dag? Hade morfar mått bra om jag ätit rökt skinka och Herrgårdsost som vanligt?
Smöret gav mig kväljningar, då som nu. Men hur jag än vrider magen ut och in får jag inte morfar tillbaka. Inte ens nio år fick jag med honom.
När jag av olika anledningar broderar minnen med ord, nämner farmors IFK-intresse, mormors slarvsylta, morfars vattenflygplan eller farfars bilintresse, så planerar mamma och pappa flyktvägar med ögonen.
Döden är ingenting vi diskuterar i vår familj.
Själv tänker jag på den nästan varje dag. På jordnötssmör, tennisplaner och om folk som ryckts ifrån mig för tidigt.

Tilten runt hörnet

De två korten i handen sade mig ingenting. Knekten i hjärter och åttan i klöver utgjorde två stora frågetecken. Hur jag skulle reagera och agera hade jag ingen aning om.
Betänketiden höll på att gå ut. Någon snackade om att jag var under the gun, en annan frågade om jag vågade attackera mörkarna, en tredje hävdade att han hade en tell på mig.
Alla stirrade på mig. Och jag begrep ingenting. Termerna lät som hämtade från en Astrid Lindgren-roman. Jag var vilse som en amish i storstadsmyllret, som en indier i skid-OS. Pokermiljonären på andra sidan bordet förklarade att jag var tvungen att satsa eller lägga mig. Så jag lade mig. Rätt eller fel? Jag hade verkligen ingen aning. Ansiktet var febermossigt, pulsen tickade upp som av mjölksyraträning. Att två små kort kunde framkalla så många tankar och känslor…
Omkring 100 000 spelade händer senare ler jag åt min första pokerupplevelse. Jag betraktar mig fortfarande som en nybörjare men jag kan termerna, jag känner igen världsklasspelarna och jag vet hur jag ska agera i olika satsningsmönster.
Jag spelar poker som jag lever livet. Tålmodigt väntar jag in de bra korten på handen, och när jag väl känner tryggheten är jag beredd att satsa.
När jag är på dåligt humör, däremot, fungerar pokern som en aggressionsventil. Då är jag den jag inte är vid sidan av datorn. Jag spelar angreppslystet och struntar i följderna. Jag går för fort fram, förlorar större potter och ger mig på musen som om det vore en sandsäck.
Att inga pekdon ännu förstörts får snarare ses som ett tecken på att min kastarm aldrig blir aktuell för ett mästerskap i slägga än att jag tappat många potter.
Det finns ett ord för den känsla då man spelar vårdslöst på grund av tidigare förluster. Det kallas tilt.
Microsoft Word och poker har uppenbart aldrig korsbefruktats. Stavningsprogrammet undrade precis om jag inte menade ”tält”.

Som ett brev på posten

En känslomässig blixt lyste upp rummet. Jag spände ögonbrynen så hårt att värken strålade fram längs med tinningarna. Det åskade om mig.
Solglasögonen hade fortfarande inte kommit och nu hade jag väntat i sju veckor på ingenting alls.
I Salzburg påminde jag om Tom Prahl när solen eldade på och vi supportrar som bäst försökte sångduellera med grekerna på torget.
På Sommarfesten tvingades jag plocka fram ett par gamla returglas från Medeltiden för att inte bränna ögonvitorna röda i gasset.
Och inte ens nu, i sjunde veckan, var glajorna här.
Tro fan att jag sänkte min mentala ålder till ensiffrigt och levde rövare med orden. Jag utsåg svordomarna till mitt huvudspråk, kraftuttrycken till min verbala valuta.
Men så damp det ner en avi genom brevinkastet. Hoppets rand färgade min mun bred. Äntligen hade de kommit!
Två minuter senare – jag skojar inte – lämnade jag fram den vita lilla lappen till kassörskan. Sedan kom hon tillbaka och lyfte varan som en trofé i luften.
”Jaha, varsågod.”
Hon såg misstänksam ut.
Jag tittade på förpackningen och skakade säkert på huvudet.
”Nej, det är fel. Kolla igen.”
Hon kom tillbaka med samma vara och tittade skeptiskt på mig.
”Numret stämmer med din avi.”
Bakom mig hade kön ringlat sig lång och tystnaden placerade ett rött skimmer i mitt ansikte.
Jag stirrade på förpackningen. De stora feta bokstäverna sjöng falskt för mig: ”KLAMYDIATEST”
Vad fan var det frågan om? Jag försökte förklara att jag verkligen inte beställt ett anonymt test, jag är en reko kille, men kassörskan vägrade att lyssna.
”Du säger att du beställt solglasögon. Öppna förpackningen då.”
Huvudet på ett provrör såg affärens ljus och det gick ett lätt sus genom lokalen.
”Det här är vad du har beställt. Och om du menar att det blivit fel får du faktiskt kontakta Posten”.
Jag lämnade affären så snabbt och diskret som möjligt, men skadan var redan gjord. Vanhedrad och misstrodd enligt mig själv. Sexsjuk enligt kassörskan och av folket i kön. Att tjejen bakom mig var snygg som ett IFK-emblem gjorde inte saken bättre.
På vägen hem – utan paket i handen – knappade jag in mobilnumret till Brevbäraren. Jag bad honom kolla upp vad i helvete som gått fel.
När han började skratta – bullrigt, högt och länge – insåg jag att jag åkt på årets prank.
Brevbäraren kände till att jag väntade på solglasögonen och hade lömskt skickat en osannfärdig avi till min hemadress.
Sedan dess har jag inte besökt affären mer än av tvång. Att dras med en klamydia-stämpel i pannan är flera resor värre än att sakna ett par sketna solglasögon.

Sveket mot mig själv

När jag vaknar är halva sängen ockuperad. I djupa suckar drar hon in andan och skjuter omedvetet huvudet åt sidan. Favoritkudden har bytt ägare.
Jag vill bara titta bort. Snurra tiden tillbaka. Vakna själv.
Men nu tvingas jag stå mitt kast. Jag har bäddat situationen med ett obekvämt täcke och får skylla mig själv.
Jag var i behov av värme, av närhet, av någon. Så jag svarade på det sena SMS:et. Jag klarade inte av att bli bekant med natten på egen hand.
I flera månader har jag avstått ifrån att gå och lägga mig med tjejer jag inte är intresserad av men på några minuter bröt jag löftet och svek mig själv.
Allt för priset av ett mättat närhetsbehov.
Nu ligger hon här och andas tungt, tjejen som inte utmanar mig verbalt, som inte stimulerar mig intellektuellt, som knappt ens attraherar mig.
Det är ett slags utnyttjande, ett exploaterande av en människas tid och jag skäms varje sekund innan jag åter blir själv i lägenheten.
Vi talar om meningslösheter och om ingenting innan vi frukostlöst säger hejdå. "Jag måste iväg och träna", skyller jag på.
Hon nickar misstroget och stänger igen dörren.
I sovrummet ligger favoritkudden skrynklig och symboliserar min karaktär.

Framtidens ögon

Ett rödsprängt öga är min kavaljer i spegeln. Ett lysrör i badrummet försummar nattens oroliga himmel och kammar lördagens lugg åt sidan.
Det promille som flutit ut i blodet och som skulle vara min tillfälliga räddare har blivit ett kroppens toxin som nu plötsligt befriar alla negativa impulser. Jag släpper ut allting, låter väggarna förvara mina känslor.
Det blir ingen utgång, jag orkar inte möta vimlets ögon.
Snart ska jag gå till sängs med plågornas brynja. Värkens rustning saknar koden att förlösas, ensam ska jag möta ensamheten och grubblandet.
Som spöregn ska saltet tappas över kinderna. Anletssidor som är mjuka av ansiktskrämen och fläktar Lacostianskt av rakvattnet men som i övrigt är ograverade av kärlekens sommartänder.
Svedan är nattens kappsäck som jag bär med hjärtat, det som en gång pulserade av hopp och ljusa prognoser men som i dag har brakat samman och utgör ett fett error.
De är skrivna med missmodets tecken.

In your face

Inspirerad av Cliff Hanger surfade jag in på Face Recognition för att ta reda på vilka kändisar som påminner mest om mig. Eller om det var tvärtom.
Programmet scannade in mitt ansikte och plockade ut de ansikten som överensstämde mest.
Nu sitter jag och bläddrar i almanackan och undrar varför inte första apriluppslaget är här.

Objuden nattgäst

Den ironiska uppercuten träffar mig klockrent i ansiktet. Som en mental blåtira. Som en psykisk fläskläpp. Som på ett fiktivt oläkt stygn.
Mitt senaste blogginlägg fyllde sitt syfte i 14 timmar. Sedan landade det en tjej i drömmen igen. Och tillbaka på banan välkomnar vi: X1.
Hon har inte spökat på ett tag, hållit sig borta från avspärrningarna, haft besöksförbud i min hjärna.
Visst – jag har kommit över henne. Det skedde i många olika etapper men jag kan peka ett specifikt finger på när hon verkligen slutade existera som en påfrestande vålnad. Hösten 2007. Fuengirola. Här skrev vi ingressen till vår berättelse, här stängde jag igen boken.
Jag satt på en balkong och lät pekfingertoppen flyga över mobiltangenterna. Det handlade om minnen, om svunna tider, om nu och då men också sen. I ett SMS på nästan 1 300 tecken sade jag adjö. Jag citerade ett kort utdrag från Tidvis och jag citerade ett längre utdrag från tankar jag själv producerat och burit med mig.
När meddelandet levererats tryckte jag kinden mot huvudkudden och somnade snabbt som en vagabond redo att gå resa vidare.
Och det gjorde jag.
Men i natt var hon tillbaka och jag vaknade med en klump i magen. Med ett för mig symboliskt självplågande plockade jag fram hennes mejlmapp och läste det sista brevet innan vi bröt.

"----- Original Message -----
From: Xxxxx Xxxxxxxx
To: xxxxxx.xxxxxxxx@telia.com
Sent: Wednesday, March 02, 2005 10:26 PM

HEJ!
Skulle vilja skriva hela natten om allt möjligt som hjärnan sprutar ur, om hur mycket jag tycker om dig, hur söt du är, hur bra jag trivs i ditt sällskap, hur stolt jag är över dig med dina enorma arbeten och nu även detta på aftonbladet..... jag skulle kunna skriva om mina dagar här nere, snöovädret, sommaren som snart är påväg och tja ALLT.... men nu sitter jag vid ett modem som knappt klarar av att leverera mail innehållandes tio meningar så jag måste fatta mig lite kortare än så.

Det jag då passar på att säga är förstås, JAG ÄLSKAR DIG och SOV SÖTT GULLET!

Kyss, från mig, lilla mig!"

Hur jag än läser och hur jag än vrider på det kan jag inte se annat än ord utan mening, bokstäver utan syfte.
Hon får inte återvända. Den dörren är stängd. Hon är inte välkommen tillbaka.
Hejdå.

Om 36 veckor: gyllene munk

Mobilen vibrerade ostadigt mot träpanelen och den välkända trudelutten gick snart igång.
Härliga IFK, klubben med go.
Jag tryckte snabbt på snoozeknappen och stirrade förvirrat upp mot taket. För ovanlighetens skull kunde jag fokusera på en punkt. Världen snurrade inte i många hundra grader, trots att det var söndag, morgon och dagen efter.
Men jag var omtumlad ändå. När man efter en lördagsutgång drömmer om en helvetisk löptur i skidbacke vet man att man varit munk för länge.
Mentalt dubbelkollade jag det hela direkt. 16 veckor. Inte sedan jag enligt en definition gick från pojke till man har jag repriserat denna långa avhållsamhet.
Och nu drömde jag alltså om löppass på natten. Oroväckande!
Några timmar senare och med lite mer distans till mardrömmen fick jag för mig att synbilden var ett tecken. En vision. Att jag borde ta tag i träningen.
Så i går tog jag bilen till Yxbacken i avsikt att springa uppför den svarta backen. Jag besteg henne efter fem minuter och 59 sekunder efter att ha trängts med 40 centimeter frodigt gräs, lera, väta och stenar.
Utmattad satte jag mig på betongklumpen intill skylten: ”Släpp bygeln här! Åk snabbt åt sidan!” och frustade med ett eko som sökte sig mot Jursla och ut över Bråviken.
En elitcyklist i 40-årsåldern som attackerade backen som om det vore plan mark slängde iväg ett par kommentarer:
”Nästa gång kanske du ska testa liftspåret istället. Och glöm inte stavarna.”
Sen fortsatte han lubba som om det inte fanns någon värk i morgon bitti.
För att stilla mitt dåliga konditionssamvete gjorde jag 200 armhävningar innan jag moloket sökte mig nedåt igen. En livsfarlig tur där fötterna inte samarbetade med det hala underlaget och jag landade på nästippen två gånger.
För att överhuvudtaget kunna komma ner helskinnad tvingades jag lägga kroppsvikten på höga kvistar och tjocka strån.
Efteråt sade jag förlåt till allemansrätten.
Jag tänker alldeles för mycket på mitt karma.
Och uppenbarligen för lite på det andra könet.

5000 skäl att fullfölja Vasan?

Februari 2008: Snöflingor nedsända från helsefyr fyllde igen spåren med ett kompakt täcke. Varje stavtag fick armarna att skrika av värk. Vinden piskade från nord och hudflängde mitt ansikte.
Naturens krafter verkade ha gått in i opposition mot mig och försökte effektivt utnyttja sina mandat för att få mig att omvärdera Vasaloppsbeslutet.
När jag såg min mentors ryggtavla glida iväg i första stigningen borde jag ha känt uppgivenhet. Resignation. Litenhet.
Men när jag skrynklade ögonen och bet i underläppen gjorde jag det med ett inspirerat jävlaranamma-bett. Tänkte att visst kunde jag bygga en verbal klagomur i 14 månader – men till vilken nytta? Att konditionen precis som elljusen utmed spåret lyste med sin frånvaro gjorde mig bara mer sporrad.
I en uppförsbacke brant som en röd pist fick jag ett par tusen nya skäl att kämpa vidare. SMS:et från Skalman seglade in i sinnet: ”Den som bangar, eller bryter, Vasaloppet 2009 måste sätta in 5 000 spänn till valfritt välgörande ändamål, som väljs och administreras av den andre.”
Efter fyra kilometer nådde jag målet – vallaboden mitt emot ICA vid Snötorget i Sälen. Micke Mentor pekade på klockan – drygt 23 minuter. Jag frågade inte hur länge han stått och väntat på mig, men antog att han hunnit göra blåbärssoppa för ett helt lumparkompani under tiden.
”Nu är du igång i alla fall. Det gick väl inte så tokigt”, sa han om min comeback, med betoning på back och inte come, när vi packade in skidorna i boxen.

Augusti 2008: Om åtta månader är jag en död man. Jag kommer falla ihop som en säck mellan Smågan och Mångsbodarna. Och om jag inte dör så kommer jag åtminstone vara en knäckt man.
Sedan februari har jag inte åkt ett stavtag på längden och under sommaren har konditionspassen begränsat sig till ett par slags märkliga rörelser på suddiga dansgolv.
Åtta månader till döden.
Allt på grund av ett pundigt vad. Säg hej till Norrköpings dummaste man.

Sommar i en sekund

Ett rödbrunt lager tar farväl av min underarm. Det är tecknet som vinkar av sommaren. Ajöss, vi kan väl ses om ett år igen.
En avkyld vind med en arom av höst klappade kinden under nattens promenad hem från nattklubben. Jag har trampat de gatustenarna förr. Eventuellt är det en tidsfråga innan Palace ägare skriver av mig på listan över inventarier i bokföringen.
Kvällen var trevlig, natten kul. Ingen tequila, inget avgrundsdjupt fyllesnack – inte ens ett missriktat SMS eller en otajmad busringning.
Med en av öl driven övertalningsförmåga lyckades jag få med mig Roxy, SW och Lalla till Donken. Konversationen var, well, ledig. Första gången jag träffade Lalla berättade hon frigjort om en amorös eskapad i anslutning till en tvättmaskin. Med illa dold förtjusning berättade jag om detta det första minnet, som av någon anledning fastnat där uppe.
Hon kontrade med att påstå att jag haft en ”crush” på henne i två år.
Och så bytte jag ämne.
Hela tiden fick jag ta trottoaren i besittning eftersom hon är världens längsta sjuksköterska. Annars kände jag mig som den där snabbknatande dvärgen i Fångarna på Fortet.
Hon kallade mig kort.
Jag beskyllde henne för att vara toffel.
Och så bytte hon ämne.
Innan flickorna tog taxi hem och jag följde gatustenarna till mitt slog jag och Roxy vad om vem som skulle skriva den snabbaste fyllebloggen under natten.
Hon vann med tolv timmar…
Nu byter vi ämne!

En ledig landsortsväg

Ett stilla regn vattnade rutan fri från insekter och hyssjade de morgonpigga programledarna på P3. Lördagen var oskuldsfull och väntade avslappnat på att få lämna sitt sigill i det som var framtiden för ögonblicket men dåtiden tätt därpå.
Bakom vindrutetorkarens pendel passerades charmiga små samhällen som ännu inte vaknat.
Frånsett en upprorisk himmel var jag utan sällskap på landsortsvägen. Gnagande trötthet och bitande hunger tog ledigt och avlöstes av en intrycksbenägenhet som man bara får när man rattar vägar man aldrig tidigare sett.
Utanför Slaka skickade en fabrikspipa ut en bolmande båge av rök som snart antog molnets färger. I Hultsfred hade musiken tystnat, vännerna gått hem och den förlängda armen av Stångån flöt bekvämt i maklig takt. I Virseryd hade livsmedelsbutiken lördagsöppet och det firades med ett korpulent utropstecken.
Med ett leende knäppte jag på farthållarens minustecken. Förnimmelsernas notiser skrevs i huvudet. Inga omkörningar behövde göras, inga ben behövde sträckas, inget vatten behövde spillas.
Det var jag och vägen och regnet och småhålorna som passerade i ett givet mönster.
En resa av ljudlöshet och intryck.
I Broakulla kryssade jag mellan vattenpölar till idrottsplatsen och gjorde jobbet som skulle göras. Vi talade om fotboll, och om tabeller och om bröderna Elm såklart, men det var Emmaboda som tände en fackla av glöd i deras ögon.
Stora, högfärdiga Emmaboda med attityden.
Emmaboda med 4 968 invånare.

Tillbaka på NT

Min laserskrivare är en lama. Den spottar ut papper och skickar omedvetet ut en intuitiv signal. Fredag och korrläsning. Nu ska en text om Sveriges äldsta dagstidning tvättas och föga oväntat åker jag i första kupé på minnenas tåg.
Det var på NT det började. Skrivandet. Extraknäckandet. Viket. Grundbulten i det som ledde vidare till att jag vågade starta företag och sponsra Skatteverket.
Mitt första ”större” jobb blev att bevaka en division IV-match i fotboll. Det var kallt och fuktigt så jag antecknade med vinterhandskar på, hade pappa som sidekick och moraliskt stöd och tvingades i en kort mening berömma min bilskolelärare för resoluta ingripanden i defensiven. Trots att den jäveln gjorde mitt liv surt med avhyvlingar, gläfsanden och gallskrik när jag råkade göra fel bakom ratten.
Men det var det värt när jag såg min byline i tidningen dagen därpå. Det var en mäktig känsla.
I går var jag tillbaka i NT:s korridorer för att intervjua chefredaktören. Det var som att kliva över gaveln till 2000. Jag nickade till redigeraren, vinkade till sportchefen, hälsade glatt på min förra chef och såg nyhetsmurvlarna med 80 ton papper framför sig på skrivborden.
Tiden har sin rätt att göra vad den vill, och jag är glad att tiden förändrat mig. För åtta år sedan var jag försynt, på gränsen till patologisk blyg, och mötte världen med nedsänkt huvud och axlar uppskjutna mot öronen.
Rörde det sig om en besvärlig telefonintervju tog jag med mig matlådan som vittne och ringde upp från en toalett, en trappuppgång eller i gröngräset utanför.
Att bemöta en härskande tystnad med att höra sin egen röst var öken.
Gränslöst fånig, javisst. Men ändå jag. Och starten på ett kapitel i det som skulle bli mitt yrkesliv.

Sång om studentens lyckliga dar

Det var höst och det var 1900-tal och jag gick i väntans kval. Bläcket från hälsningarna i studentmössan hade knappt torkat. Som jag hatade att bära den där mössan. Jag såg missbildad ut. Som om två av mina smalt layoutade huvuden borde ha fått plats i den.
Precis innan vi sprungit ut på skolgården och sjungit om att det var vår lyckliga dag hade Fredriks penna galant jazzat över mitt gulblåa mösstyg: ”Lycka till på livets nästa 18-hålare”.
Så oerhört jävla begåvat, tänkte jag när jag mimade till studentsången och stod med mössan i armvecket – jag ville trots allt varken synas eller höras på den här tiden.
Att utmärka sig vore att tigga om att få en käftsmäll av mitt eget självförtroende.
På kvällarna drack vi cider och öl och jag avskydde smaken av alkohol. Centiliterna rann ner med latenta grimaser.
En natt vaknade jag upp i ett dike i hamnen med smutsiga finbyxor och kavajen på sned. En annan natt stupade jag intill ett träd i parken med stjärnor i alla väderstreck.
En tredje natt blev jag hämtad på Lindövägen av mina föräldrar som trodde att jag hade dött. De var inte särskilt vana att jag rände ute på nätterna på den tiden, utan snarare av idrottande, tråkmånseri och 18 års frånvaro av alkohol.
I går kväll rensade jag bokhyllorna och upptäckte ett studentkort. Skjortan är vit, slipsen är svart, leendet är spelat. Det vilar något slags självbedrägeri över blicken. Jag tänker tillbaka, minns. Under skjortan har jag iklätt mig tre lager t-shirts.
Allt för att dölja mina smala axlar.
Tonår, tonår.
Det var en annan tid då. En annan 18-hålare.

Substitute

... och plötsligt plockade Jessica Biel av sig överdragskläderna, lämnade avbytarbänken och gjorde sig redo för ett inhopp i Champions League.

Förhäxad

Senilitetens ostämda skräckfilmspiano klinkar högt och dämpar bruset från den värld som pågår utanför fönstret.
Jag grimaserar. Skakar på huvudet. Fnissar.
Långsamt iakttar jag orden i svarsmejlet på engelska som jag precis skickat. Det som borde vara en illusion är krass verklighet. Jag har skrivit witch istället för which. Häxa istället för vilka. Jag vet inte, men att bli korrelerad med Magica de Hex i en sträng mejlkorrespendens imponerar nog inte.
Och i går konstaterade jag i ett SMS till E att det bara var sex månader kvar till första advent, snö och woho-iga slalomåk.
Hon undrade om jag var senildement.
Jag replikerade med naivt fungerande retorik att i min värld består varje år av 14 månader och IFK är bättre än Manchester United.
Egentligen är det väl bara att täcka erkännandets skämskudde över ansiktet och medge sig besegrad. Förnedrad. Kuvad av seniliteten.
Det är förmodligen bara en tidsfråga innan jag använder smörkniven som fjärrkontroll.

Konsten att telefonera med okända

Försiktigt skjuter jag fram huvudet och virvlar det likt en besatt elvips ut mot balkongen. Jag har kommit på mig själv. Den senaste minuten har jag låtit som en bakfull groda, med ett slags aggressivt läte. Nu tystnar jag och utforskar om balkongen befolkats av en Skansen-föreståndare som vill skicka mig till första sämsta grodfarm i Brasilien.
Balkongen är tom, så nära som på ett magasin som skrynklat ihop av allt regn på stolen.
Ingen Jonas Wahlström.
Puh.
Jag öppnar käften igen och den går i ett, som en aldrig upphörande förmiddagssåpa på TV4. Kväk, kväk.
Det är ljudet av osäkerhet som skär genom lägenheten. Jag vankar av och an, kollar på klockan, sekundvisaren verkar ha gått ut i bojkott.
Förbannade tid som alltid går sakta när man vill att den ska springa. Förbannade tid som alltid går snabbt när IFK ligger under. Förbannade tid att ständigt mucka gräl.
Tre minuter kvar och röstuppvärmningen fortsätter. Kväk, kväk.
Jag borde vara trygg i mig själv, jag borde vara stärkt av rutinerna, dessa rutiner som är min vardag. Papper med frågeresearch prydligt framlagda på bordet, tre fungerande pennor vid sidan av, radion dovt påslagen för att skölja ner den generande tystnaden, mobilen på ljudlös, balkongdörren stängd.
Jag borde vara redo. Men inte fan är jag det. Det blir jag aldrig.
I åtta år har jag telefonintervjuat han och hon och dem, men de första sekunderna i varje nytt samtal är en leda, ett självmål, en söndagsmorgon utan Treo.
Presentationen. Ja, hej hej, det är jag på magasinet.
Artighetsfrasen. Stör jag? Inte det, så bra.
Den av vana insjungna frasen. Är allt bra, har du tid att avvara någon halvtimme? Okej. Fint.
Får jag en dålig start är den bakfulla grodans uppvärmning lönlös. Kvar står en naken man med förbrukat röstmaterial som stockar sig lite lätt på ord som initiativ och exhibitionist.
Men oftast löser det sig. Jag låter säkert som en idiot när jag kväkande tar upp kampen mot tankedemonerna som försöker övertyga mig om att första intrycket i ett samtal avgör hela intervjun. Men att fylla sin hjärna med fakta om att allt handlar om en första förnimmelse vore att frossa i resurser.
För visst har andra intrycket en större betydelse än vad klyschan säger?
Ja. Jo.
Herr Groda, jag vill bara säga att du fyller din funktion. Du är mitt kära alter ego. Du kan fakturera. Vi säger så.