Turist i Doughpleasers hjärna

Du är en turist i hans hjärna. Inträdesbiljetten är gratis. Han sträcker fram handen och leder dig ner i vemodets källare. Du snubblar inte på trappstegen, hans fackla ljussätter mörkrets tapeter.
Det står välkommen på en skylt. Välkommen till kontoret. Det saknas möbler men inte tankar, i höga vallar dräller de fram. Du är ganska trött på dem, på honom, på mörkret, moll och depp.
Och nu står han framför dig och knorrar över ett värkande hjärta. Säger att det pulserar i otakt, som en onykters steg på ett aerobicsgolv.
Du har fått nog av hans svårmod, av hans klagande böner. Han ser det på dig, verkar nästan generad, som om han ber om ursäkt för sin existens, för sitt sätt att vara.
”Det är mitt sätt att tackla verkligheten”, viskar han, ”bloggen är min känsloventil”.
Ta mig eller lämna mig.
Han pekar på en vägg i källarens ena hörn. En dammig stencil säger att han hobbydoktorerat i vemod. Du kollar på det menlösa pappret med ögon som interpreterar det till en värdelös livsaktie och inte till ett diplom.
Han möter din tvekan och stirrar ner i backen som om den vore bottenlös. Sakta sakta sakta lyfter han nästippen och viskar vidare.
”Jag är inte bara mörker och moll och depp. Jag är också ljus och dur och hopp. Jag är lite av varje. Jag är enkel men komplex. Jag är melankolisk men optimistisk. Jag är vemodig men ganska glad. Jag är bloggen men så mycket mer.”
Någonstans bakom fasaden ser du skymten av livsglädje.
Men så vibrerar mobilen. Alarmet går igång. Du tittar på klockan. Det är dags att resa vidare, till nästa destination, till nästa hjärna. Bloggens resebroschyr har utlovat sol, högre tonarter och tips på Minnetonkas-mockasiner och marinblå jeans som passar sååå bra till creme och vitt till hösten.
Du betraktar honom i smyg, ser strimman i hans ögon. Han kan lysa. Du blir förvånad. Du tar hans hand och tillsammans åker ni vidare. Inte till mockasinernas värld, utan till en bättre.
Som turister utan karta men med en tanke.
Att hitta hem.