Det finns en väg till platsen där njutning möter smärta. Vi snackar om en brant karmastig på 52 grader, en färd som är 400 meter i teorin men oändlig i praktiken.
Här möts vi som trotsar naturens krafter och attackerar liftspåret mot himlen. Fel håll i backen är rätt håll för oss.
Redan efter 20 sekunder skriker kroppen efter syrgas och själen efter empati.
Vi är Yxbackens marionetter som använder blodsmaken som tändvätska och som är medicinskt dödförklarade när vi på toppen tittar ner på alla myror, som har Jursla under fötterna, Norrköping i famnen, Bråviken i blicken, en mjuk dödsbädd i fantasin.
Efter två veckor börjar vi ett stadigt gäng. Allt från avdankade division 4-spelare i fotboll till Vasaloppsveteraner och familjemedlemmar.
Ja, faktiskt. Syrran - nybliven trebarnsmor – följde med förra gången. På toppen mötte jag en syster med skakande ben, stirrig blick och öppen mun.
”Varför gick du ut så fort i början? Vi ropade ju åt dig”, sa jag och klappade henne på ryggen.
”Vadå, skrek ni att jag skulle springa saktare? Det lät som ’snabbare’. Henrik, det känns som en nära döden-upplevelse nu…”
Senare på kvällen skickade vi SMS till varandra.
”Jag är redan lam i benen. Hur ska det bli i morgon? :) Kram”
”Erkänn att du längtar tillbaka. Jag vet.”
”Nja, det var nog det jobbigaste jag gjort på länge.”
”Men du sprang hela nedvägen. Starkt. Vilken vilja.”
”Tack! Bikini…”
Mallorca-resan kryper allt närmare. En månad kvar.
Yxbacken lär står kvar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
En hyllning till Pillan?
Verkar som att ni övar för Kilimanjaro. Det berget kan nästan helt vanliga människor promenera upp på.
Jag kanske ska följa med nästa gång med tanke på vad som hände med mitt gymkort...
Skicka en kommentar