XVI: Sååå våren 2002

På London Pub drack jag läskeblask och tittade på eftersända fotbollsmatcher från Premier League. På Café Bogart testade jag en gång en café au lait (tvi). Och på The Tramps fanns det bartenders som kunde blanda goda mjölkdrinkar (cuarenta y tres med mjölk!).
Men det var bara ett ställe som funkade om man ville dricka och dansa på en och samma kväll. Och den nattklubben fanns inte i Fuengirola, utan i Puerto Banus.
När DJ:n på Red Lion för tredje gången i ordningen lirade Hermes House Bands coverhit "I will survive" visste man två saker:
1. Klockan var mycket.
2. Det spelade ingen roll.

XV: Ekvation utan given lösning

Vårt förhållande var en såpa av tre skäl. Vi gled längre och längre ifrån varandra. Bubblan var nära att spricka. Och det ständiga tjabblet var av karaktären som skulle lämpa sig i vilket B-manus som helst.
Vi höll kontakten via mejl och telefonsamtal, men lidelsen hade gett vika för pliktskyldigheten. Även om vi inte tänkte högt hade X2 och jag bokat en gemensam resa i tidsmaskinen till ogästvänliga Single Island.
Men ännu var datumet för avgång inte fastställt.
På Alla Hjärtans Dag mejlade jag till Radio Match i Norrköping och bad dem läsa upp en hälsning. Varje månad, i 33 totalt, hade vi vördat varandra med ord, gester och presenter. Denna gång kändes gesten som en tvungen vana.
En kväll, när syrsorna sjöng klagosånger och trafiken lekte bulldozer på gatan, släppte jag taget om munkaveln, spräckte tystnadens blixtlås och yppade mina tankar för CG.
Han satt tyst en stund, verkade fundera på hur han skulle placera sina ord. Sedan sa han, helt kort:
”Det kände jag på mig.”
”Jaha?”
”Ja.”
”Så det har märkts på mig?”
”Jag tror inte att hon vet, men jag har sett hur du tittar på henne.”
”Hm.”
”Känner du för Blondie på det sätt jag tror, då borde du satsa. Livet är för kort.”
CG hade rätt. Jag var redo att slänga mig rätt in i ovisshetens vassa gap. Frågan var bara hur jag skulle gå tillväga. Ville det sig illa kunde två ekvationer gå käpprätt åt helvete i ett och samma nafs.

XIV: Spanien-Thore

Smulorna på stengolvet och i den skära soffan bildade ett slarvigt utgjort mönster av tolv uppätna muffins. Han hade precis sköljt ner dem med ett litet glas Baileys då jubelvrålet skar genom lägenheten:
”Rekord!”
Det var inte vilken frukost som helst, utan en rekordfrukost. BS såg nöjd ut där han satt, framför tv-spelet, med fördragna persienner som påpassligt skymde solen.
De senaste dagarna hade han stannat hemma på dagarna när vi andra lirat golf eller stekt på stranden. Han hade upptäckt att han var hemmakär och redan bokat en tidigare returbiljett. BS trivdes bättre i lugnet i lägenheten, där han lottat sig till det bästa rummet med egen dusch, toalett och dubbelsäng. När han även kirrat klippkort till videobutiken kunde vi inte ens locka med honom till en eftermiddag i La Cala med golfbil.
Vi saknade hans ”vanliga” jag.
Och Lasselito saknade minnet. En morgon vaknade han upp vid en rondell i Los Naranjos, tre kilometer från Puerto Banus, med utslagna tänder och tre vilt samtalande poliser runt omkring sig. När han de närmaste dagarna planenligt lade tusentals kronor på telefonsamtal till Sollentuna gjorde han det med ett hål mellan framtänderna som skulle göra självaste Thore Skogman grön av avund. (bilden nedan är tagen innan hans tandlossning)
Samma natt spenderade jag de sista timmarna på en sängkant i en villa, med Blondie vid min sida. Om inte Lovva Lovva legat och snarkat som en timmerstock bakom oss hade hon säkert bett oss byta rum. Vi dillade om allt och inget innan vi på något sätt somnade vid sjutiden på morgonen.
Jag ville ingenting annat än att bli hennes.

XIII: Köttfärs a la Smirnoff

Solen brann fortfarande, men på låg himmel, då siestan var över och butiksinnehavarna plockade isär plåtgallren. Klockan ett över 17. Alltid likadant. 17.01 var vår heliga tid. Då hade supermercadon laddat med färsk köttfärs och vi var redo att löpa amok runt köttdisken. Vi turades om vem som skulle beställa, men det var kutym med åtminstone tre kilo färs. På hemmaplan satt våra bekymrade föräldrar och funderade om det verkligen var hälsosamt att äta spaghetti och köttfärssås två gånger om dagen. Kossorna var ju galna på den här tiden.
Men risken var värd att utmanas. Ingenting gick upp mot en saftig portion kryddad med fyra smånävar oregano och Orlandos oöverträffliga tomatsås. Vi struntade i kostcirklar och brydde oss inte om vi blev vad vi åt.
Resans mest minnesvärda måltid avnjöts när Blondie och Lovva Lovva bjöds på välkomstmåltid sedan de anlänt till Fuengirola. Jag och CG hade stått vid spisen och tillagat eh… mästermåltiden.
Under själva kvällsmålet höjdes decibelnivån runt bordet och folk började bli märkbart lulliga och smårosiga om kinderna – men vi lade inga större värderingar kring det.
Det var då Blondie tog till orda:
”Men vad har ni gjort med vodkan som jag hade i cola-flaskan?”
”Va? Det var väl… vatten?” svarade jag.
Och spritkryddad spaghetti hade introducerats en gång för alla.

XII: En helt annan kupa

Jag hade förstås fotona i Kodak-format och bilderna i mitt huvud, men hur Zmiley hade förändrats sig det senaste året var en helt annan femma. En helt annan kupa.
Hon verkade belåten både över det kirurgiska ingreppet och över sin nye pojkvän när vi träffade dem utanför gymet.
Han i sin tur presenterade sig med ett krångligt namn som innehöll många tungljud. Det visade sig att han var marockan i grunden men nu tagit färjan från Tanger över sundet och bosatt sig i Spanien. Zmiley hade han förälskat sig i direkt och när hon fyllde 19 köpte han ett par silikonbröst i present. Jag tyckte att idén med födelsedagsingreppet var ganska sjuk – men höll käften och antog att hon själv, innerst inne, inte hade något emot det.
När det nybakade paret satte sig på tåget mot Mijas gick vi hemåt igen. CG var lyrisk och hans ögon glittrade.
”Shit vad hon är vacker. Men hur kan hon vara tillsammans med honom?”
Helgen därpå skickade han 16 raka fylle-SMS till Zmiley. Utan att få ett enda svar.
Det övertygade måttligt.

XI: Avenida de Ramon y Cajal

Han hade lagt på sig några kilon men var fortfarande kusligt lik Alfred Molina. Han kände igen mig och Lasselito redan när vi stapplade in på kontoret.
”Svenska maffian är tillbaka. Bienvenido”, flinade han och kliade sig på den korpsvarta hjässan.
Förra gången vi anlitade lägenhetsförmedlaren drog vi på oss en vräkningsvarning. ”För hög musik på vardagar”, protesterade någon granne. Nu var vi här igen – denna gång tillsammans med tre norrköpingspolare – och ville gärna hyra en lägenhet på Avenida de Ramon y Cajal, vårt favoritstråk lika nära stranden som i fjol.
Vår Molina-lookalike lotsade oss genom grinden, talade ospanskt om vädret och att vattnet i poolen ute på gårdsplanet inte skulle fyllas på förrän i maj. Jag och Lasselito var mer än bekanta med det, och med omgivningarna.
Lägenhetsaffären gick snabbt. Vi flyttade in på fjärde våningen i samma uppgång som förra året. När vi släpade in packningen mötte vi en av grannfarsorna från 2001. Han blev ungefär tio år äldre i samma ögonblick som han fick syn på oss.

X: Trött på cirklar

På rullbandet i Geneve kolorerades Blondie på konversationstapeten. Två av mina vänner var uppenbart intresserade.
”Henne skulle jag gärna vilja ha”, sa BS – som det senaste året gått från en tillvaro som doldis på krogen till allsköns casanova.
”Jag skulle inte heller tacka nej”, sa CG kvickt och det lät som om en slags sydeuropeisk statustävlan var på väg att inledas.
Själv blandade jag saliv och tystnad och svalde utan att lägga mig i. Det kändes lönlöst. I nästan nio månader hade Blondie varit föremål för mina lättfärdiga tankar. Det som oskyldigt började med en intervju fortsatte med gemensamma resor på golftouren och gedigen SMS-kontakt. Det fanns något där i luften, men jag kunde inte avgöra om det var fabricerat eller verkligt. Samtidigt varken ville eller vågade jag ta reda på det. Jag hade X2 att tänka på och på min karta var otrohet svartlistat.
Å andra sidan hade kärleken falnat och det var bara en tidsfråga innan vi skulle gå skilda vägar. Två gånger hade jag gjort slut men återvänt i min ynklighet som mer var influerad av empati än passion.
Jag befann mig i en relationsrondell där jag gång efter gång körde i cirklar och blev mentalt inflammerad över att jag alltid kom tillbaka på ruta ett. Jag såg mig själv som en feg krake som ville vara singel men som fått för sig att tvåsamheten var grejen trots att åtrån stupat.
En ny Spanien-resa skulle kanske guida mig in på rätt väg igen. Rondellen gjorde mig bara snurrig och illa till mods. Jag ville framåt. Para adelante.

IX: Hejdå, vi kanske ses nån gång igen

Zmiley och jag tog tåget till flygplatsen under tystnad. Det fanns ingenting kvar att säga. Resan var slut, äventyret över.
Nu skulle jag åka hem, klippa luggen, skaffa mig ett riktigt jobb och göra något vettigt av livet. Framtiden väntade som en olöst gåta.
När Zmiley vinkat mig hejdå lyckades jag med konststycket att gå rätt in i en stor betongpelare. Det gjorde ont.
Det var det sista hon såg av mig.
Och det var det sista jag såg av henne.
För den här gången...
När kvällen intagit Stockholm landade jag på ett fyragradigt Arlanda. Jag möttes av mamma, pappa och en varm jacka. Jag tror aldrig jag varit så glad att se dem.
Jag hade svårt att sammanfatta intrycken när vi åkte hemåt, mot Norrköping. E4:an fascinerade. Den var så stillsam, så strukturerad i jämförelse med N-340 där man umgåtts med Formel 1-förare, biltjuvar och blinda pensionärer i nästan fem månader.
När vi rundade infartsrondellen mot slutet av motorvägen såg jag en gestalt springa vid sidan av vägen.
”Bondsonen!”, skrek jag och pappa stannade bilen.
Bondsonen hade gjort av med alla pengar på krogen och nu beslutat sig för att springa hem till Åby – en nätt liten runda på sex kilometer – i pikétröja. Mitt i natten.
”Hej, är du redan tillbaka?” frågade han intensivt med äppelciderdoft och jag nickade.
På hans vänstra sida hade rutan redan immat igen.

VIII: Salute

VII: Jåbbe?

Jo, jag jobbade lite också. Med betoning på lite. Men jag höll mina deadlines och jag var alltid på plats först av alla. Det är ett Doughe-syndrom: jag gillar inte att beträda fulla rum och få blicken på mig.
I Henkes hörna försökte jag brodera mina tankar i krönikeform men eftersom min hjärna varken är provokativ eller påhittig blev det oftast myspystexter utan substans och värde som ingen brydde sig om (lite som den här bloggen, hihi).
Mest Janne Josefsson var jag när jag åkte runt och besökte banor och lackade på dåliga fairways. ”Inte alls bra. Långa stunder känns det som att man är på en oplöjd åker med avsaknad av skördetröskor”, kunde jag skriva – uppenbarligen utan att skämmas – om Estepona.
Den delen som lockade flest besökare var annars ”Veckans profil”. I en av mina första stapplande intervjuer försöker jag skapa en avslappnad ton med Göran Zachrisson. Jag frågade hur läget var. Han svarade:
”Ursäkta, unge man – men är det verkligen rätt sätt att inleda ett samtal på; med en person man inte känner…?”
Jag hade fria händer att intervjua vem jag ville, om inte chefen i sin förvirrade tillvaro fick någon kreativ idé. En gång skickade han mig att snacka med Bosse Parnevik. De var tydligen vänner. Chefen sade också att han en gång varit tillsammans med en Abba-medlem. Jag tror inte att det var Björn Ulvaeus…
Det roligaste med vår sajt var annars greppet med ett kringflygande ansikte. Klickade man på detta dök det upp en enkätfråga om golf där personen med ansiktet flätade ut sitt svar.
Sir var en av dem. Han presenterades som en ”19-årig golfare, tillfälligt anställd på kontor, låghandicapare med båda fötterna på jorden”.
På frågan om det var dyrt att köpa bra utrustning, svarade han med en helgardering:
”Det beror väl lite på vad det är man ska köpa. Vill man ha bra grejer så kostar det ju en del, speciellt om man köper något nytt varje år."
Sir är även en bra spjutkastare – men det framgick inte av enkätsvaret.

VI: Kärlek på piren

I den tunga trappklättringen på väg mot lägenheten gnuggade vi händerna av efterfestosande förtjusning. Planen var enkel men inte desto mindre genial. Lasselito kläckte den och fick agera regissör. Han gav mig jobbet som låsöppnare, delegerade biroller till tjejerna som stumma (men fnissande) skådespelare och utnämnde sig själv som huvudperson. När han tyst tassade bort mot cd-spelaren stod jag och tjejerna kvar vid dörröppningen. Några sekunder senare satte han igång den, tryckte fram spår nummer tio och höjde volymen till max.

”When the party was nice, the party was jumpin' (Hey, Yippie, Yi, Yo)
And everybody havin' a ball (Hah, ho, Yippie Yi Yo)
I tell the fellas "start the name callin'" (Yippie Yi Yo)
And the girls report to the call
The poor dog show down
WHO LET THE DOGS OUT (WOOF, WOOF, WOOF, WOOF)”

Nu tog det hus i helvete. Mike studsade upp från sängen och illvrålade på en slags grötig fusion mellan skånska och yrvakenhet:
”Laaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaars!”
Han lät lite som Emil Lönnebergas pappa, när han gav vår solbrände vän skulden för det hela.
”Klockan äao fiiim. På moåaongen!”
När Lasselito förmiddagen därpå förklarade, bortförklarade och förevände hade han annat i tankarna: tjejen i den svartvita klänningen som givits uppmärksamhet redan när vi slagit oss ned i soffan på pianobaren i Puerto Banus. Hon som hade slagit sig ner bredvid oss, tillsammans med en kompis, och börjat prata. Lasse använde sig av alla knep han förfogade över för att få den semestrande nollåttan på fall.
En vecka senare efterfestade vi fyra på en övergiven pir några stenkast från Puerto Banus nattlivspuls. Vi hällde ut de sent inhandlade Pringles-chipsen över betongen och fyllde röret med billig vodka. Sedan drack vi. Vi drack, och pratade och vi tittade på stjärnor.
När Lasselito måndagen därpå ringde ett utlandssamtal till Sverige gjorde han det som nybliven pojkvän.

V: Loco suecos!

Häromåret lyssnade jag på Daniel Velascos utmärkta radiodokumentär om livet som svensk i Fuengirola.
En blågul kid på El Colegio Sueco (Svenska skolan) menade att många spanska ungdomar var rasister:
”Tror inte att de tycker om oss särskilt mycket, de kallar oss rubios. Det är typ svartskallar – som man säger i Sverige, fast tvärtom.”
Fuengirola har blivit lite av ett svenskt miniatyrsamhälle. Givetvis gillas inte det av alla. Men det var tacksamt för mig, när längtan efter Hem blev för stor. Sådana dagar gick jag till Tre Kronor och köpte Estrellas dillchips, knappade in frekvensen 105,0 och lyssnade på 90-talsschlager eller tog med mig gänget till Area 51 och åt pannbullar (en gastronomisk korsning mellan köttbullar och pannbiff) med potatismos och päroncider.
Upplevelsen smakade allt som oftast mör, röd husknut.

IV: Vänskap vid första ögonkastet

”Har du legat med henne?”
Frågan gjorde mig helt paff. Jag hade precis snirklat in nyckeln i kontorslåset när flickvännens mamma överrumplade mig med sin sedvanligt chosefria framtoning.
”Ursäkta?”
”Ja, hon är orolig för det.”
Svartsjukan hade anlänt till Spanien, och den via ett GSM-nät genom en lika disharmonisk ”svärmor”.
Två dagar tidigare hade jag på en rak fråga från X2 berättat mer om Zmiley, bakgrunden till vår spirande vänskap – något som var en grundad sanning men som i flickvännens öron mer påminde om ett försvarstal.
Nu hade hon skickat sin mor att ringa samtalet.
Åter igen tvingades jag dra versionen för att skapa lugn på hemmaplan.
Första gången vi hälsade var på kontoret i Los Boliches. Zmiley följde med sin farsa, som arbetade som datatekniker, och lyste upp rummet med sin glättiga attityd. Senare samma vecka träffades vi på en fest. Hon snackade på Älvsjö-dialekt och fick mig att garva; hon var en virvelvind i stiltje, ett blont yrväder på 158 centimeter med livliga ögon och en okomplicerad inställning till livet.
Vi fann varandra nästan direkt och umgicks i princip varje ledig tid. Jag slutade festa. Vi satt på pirerna och åt glass och diskuterade livet. Vi åkte till biografen och såg dubbad spansk film och jag skrattade när hon skrattade. Vi låg på stranden och åt saltade chips och undrade om den sanna kärleken existerade. Vi satt på hennes rum och lyssnade på Estopa och funderade på om vår relation var vänskap vid första ögonkastet.
Zmiley bor kvar på Costa del Sol och vi har bara sporadisk kontakt i dag. Ibland plockar jag fram lappen som hon gav till mig när vi tog tårögt farväl från varandra på flygplatsen våren 2001. Då saknar jag henne lite extra.

"En vän
För evigt
Min ängel

Du kom insvepande i mitt liv
Som en underbar sommardag
En tanke utan tvång
Vänskapen kom på en gång
Saknar dig, allting
Kommer att vara din vän för alltid

En vän
För evigt
Min ängel

Min solstråle, min vän
Om du mår dåligt
Har jag det på känn
Finns alltid här för dig
Snälla, glöm aldrig mig
Vill vara en del av glädjen hos dig

En vän
För evigt
Min ängel

Du målar stjärnor på min himmel
Får månen att lysa så klart
Tänk att vänskap kan vara så underbart
Du har en plats i mitt hjärta
Utan dig, finns där bara smärta
Åk, men kom åter
Lova mig det, lova mitt hjärta

Din vän
För evigt
Min ängel"

III: Swedish Mansion

När grannfarsan ilsket bankade knytnäven mot väggen och gallskrek: ”Sea reservado!” insåg vi att spanjorer inte hade vett att uppskatta svenska visskatter.
Larsa hade precis nått stycket om sommarns sånger i en björklövssal när señor åskmoln avbröt oss med sitt gormande.
Jag förstod ingenting, men han lät ganska upprörd. Visserligen kunde jag beställa på McDonald´s – ”tres hamburguesas, y patatas fritas grande, y coca cola mediana, por favor!” – men svordomstolkningar övergick mitt förstånd.
När han några minuter senare fick syn på oss på balkongen drabbades han av ny mundiarré. Vi försökte nicka i rätt lägen, och naturligtvis så välvilligt som möjligt. Väluppfostrat, inte lismande. Vänligt, inte inställsamt.
Grannarna tyckte inte så mycket om oss. Vi var lite som de oönskade ungkarlarna i det lugna familjekvarteret. Vi var de jävla svenskarna som med konstig musik och märklig dygnsrytm ruckade idyllsammansättningen. Vi var svenskarna som fick föräldrarna att blänga och barnen att fnittra i hissen.
Totalt var vi fem unga grabbar – från Helsingborg, Falun, Göteborg och Norrköping – som hade dealat till oss ett hyreskontrakt på femrummaren intill fruktståndet och livsmedelsbutiken, 150 meter från stranden.
Vårt alldeles egna Swedish Mansion – och alla utom vi, och grannbarnen, avskydde det.

II: I will survive

Los Boliches badade i värme. Dalmasen torkade bort en svettstråle från pannan och tittade ut över Medelhavet.
”Vi har det rätt bra, eller hur?”
Vi nickade, jag och excentrikern, och fortsatte sedan att koncentrera oss på varsin perfekt tillagad bolognese.
Dagarna i mars hade blivit anställda att följa ett givet mönster. Det var fyra vita mackor med kallskuren parmaskinka, äpplejuice från Del Monte, först på jobbet, hälsa vänligt på norrmannen, skriva en eller två artiklar, ta lunch på strandrestaurangen, sluta jobba, åka upp till bergen i La Cala och svinga lite, lämna Corsan hemma och schteka i solen på playan, dusch, mat, förfest, Smirnoff, taxi till Puerto Banus, Hermes House Band, efterfest, sova tre eller kanske fyra timmar… sen började allt om igen.
Efter en och en halv månad i exil hade jag anammat en helt ny livsstil.
Jag kände mig fri.
Livet började här och nu.

I: Vilsen trygghetsnarkoman

De karga alptopparna broderades i vitt, motorerna brummade och framför mig på brickan samsades en halvljum omelett med kalla bönor.
Jag kräktes.
Tittade upp. Tittade ner.
Och kräktes igen.
Dalmasen stirrade på mig och frågade om jag var okej. Svaret var att jag inte visste. Jag hade lämnat Gull-Olle, röda husknutar och Ex2 för ett okänt liv i mañana mañana-land. Jag var en trygghetsnarkoman på flykt från sitt förflutna, en lugn och ro-pundare som glömt sprutan och nu inte visste vad som skulle hända.
20 år fyllda men med en mental ålder på 15 kom jag till Málaga som ett nervöst litet asplöv, varken redo att inta världen eller i behov av att förändra den. Jag undrade vad jag hade gett mig in på.
I väskan låg kontraktet som band mig till fem månaders jobb på Internetportalen. Min namnteckning, som såg sådär tonårsaktigt töntig ut, hade skickat mig utan skyddslina till svart lön via Bankinter, till en solig kust utan ände, till ett pärlband av golfbanor.
Jag kände ingen. Dalmasen, som jag mött upp på Arlanda, var initiativtagare till portalen och webmaster. Jag tyckte att han verkade vuxen och världsvan. Han var ett år äldre än mig men lyckades på en kväll fixa boende på ett sunkigt hostal, presentera mig för hans spanska vänner, käka oliver och få det att verka som en angenäm upplevelse samt hångla med en okänd brunett efter 25 sekunder.
Han fick min respekt.
När han begav sig på bortamatchäventyr låg jag på Hostal Amigo och kände mig mest ensam i hela världen.
Men jag intalade mig att allt skulle lösa sig.
På morgonen, när jag vaknade, droppade ett stilla regn över Fuengirola. Kläderna i väskan var kalla av fukten i det spartanskt inredda rummet och jag frös när jag trippade med mina bara fötter över stengolvet bort mot unisexduscharna på andra sidan korridoren.
Under kranen frustade jag i två minuter innan jag gav upp – stelfrusen av kallvattnet och näst intill paralyserad av smärta.
Pappa, kom och hämta mig. Jag vill inte ha äventyr. Jag vill hem. Jag vill ha lugn och ro... Tankeöverföringen var som dömd att misslyckas.

Ett litet finger

"Han lever i ett vacuum fylld av minnen han glömt.
Ett tusenbitarspussel av allt han upplevt och drömt.
En souvenir från Spanien, ett vykort från far.
En torkad gammal ros som hon med flit glömde kvar."

Lack of biceps

Träningsnarkomanen från söder med hybriddialekten mejlar:

"Vilken gymtyp du är? ´Ryckige Rolf´. Han som inte syns till på ett halvår, sedan dyker upp sex gånger på en vecka och tränar som en tok. Därefter ser ingen honom på ett halvår igen."

Taskigt, inte sant?

Vad är ni själva för gymtyper?

Fabolous

Helt ofrivilligt har jag känt mig som Ernest Hemingway hela helgen. Otränad: check. Trött: check. Skäggig: check!

Lyckligtvis gick det inte så långt att jag sköt mig själv i huvudet med ett jaktgevär - däremot trodde jag att jag skulle dö av en hostattack i förmiddags (kändes som att jag knaprat två kilo pollen).

Det är knappast någon vågad gissning att febern, snuvan och halssmärtan har att göra med promenaden genom stan i skjorta förra söndagen.

För bara en timme sedan lämnade jag in en stämningsansökan mot min hals. Kanske lönlöst. Har hört att det är svårt att gå upp mot stämbanden... (Arne-poäng!)

Under filmpausen på fyran har jag kollat i datorns bildarkiv. Inspierad av en bloggare som skrev om klädmode på 1990-talet (när man gärna pulsade på sig allt man hade i gardroben) bjuder jag här på Doughes nyårsklädsel 1994. Beiga chinos, aptjock polotröja och rutig skjorta på det. För att inte nämna de vita tubsockarna. Tur att Fab 5 inte fanns för unga tonåringar i Norrköping.

Fulla för kärlekens skull

Den här låten växer. Skön att lyssna på, oavsett sinnesläge. Kredd till vår Norrköpings-Plura.

Nånstans slår klockan fyra, och ute faller regn
Jag reser om en timme, Maria sover än
Vi satt på Rörstrandsgatan i går kväll, och drack vin
Hösten fyllde våra hjärtan, två älskande var vi

Väskan är redan packad, men jag vill inte gå
Hur lämnar man den man älskar, jag kommer aldrig att förstå
Det fanns en tid för länge sen, när mitt hjärta var av sten
Jag kunde lämna allt och alla, jag bara bytte roll och scen

Nu rullar tårar nerför kinden, när jag kör ut genom Södertull
Ikväll ska jag bli full, för kärlekens skull

Söndagkväll i den stad jag föddes, jag står i en bar med gamla vänner
Vi svor eden när vi var unga, "alla för en" vad som än händer
Med det vilda livet red mig, nån reser och nån bli kvar
Guds ära till dom som stannar, och bär den döde till sin grav

Nu går jag gator genom minnen, genom spårvagnars land
genom röken från fabrikerna, innan alla jobb försvann
Bilder från min hemstad, jagar mig i sömnen
Det här är för dom som aldrig, kom fram till andra sidan drömmen

Folk skjuter sig för pannan, eller dödar någon annan
Och vi dricker för kärlekens skull, vi är fulla för kärlekens skull

Jag har rest 10 000 mil, mitt liv är tåg och båt och bil
Jag går ut naken mitt i natten, jag är en ö och du är vatten
Det är sommar i en sekund, och jag minns varenda stund
När vi gick till havet för kärlekens skull, när vi blev fulla för kärlekens skull

Och döden och ensamheten, har ringt och bokat bord
Och mellan väggarna i kyrkan, ekar tusen år av ord
Och vi pratade i mörkret, jag sa "älskling, säg vad du vill ha
glöm den allvarsamma leken, nu kommer jag tillbaks

Och jag sätter mig i bilen, och röker en cigarett
Ja, ännu finns den sorten, som inte gör allt rätt
Min bror sitter bredvid mig, som en vilsen Don Quijote
Med gitarren tätt intill sig, alltid redo för ett skott

Vi är på väg till en ny dag, vi är på väg till Stockholms stad
Vi ska bli fulla för kärlekens skull
Vi har vingar av guld och vi ramlar omkull
Vi är fulla för kärlekens skull
Vi är fulla för kärlekens skull...

Utjämning

Lite fotboll på sistone... därför bjuder jag nu på en trevlig liten melodi:

Bevisbörda mot polisen

AJJE!

Men hjälp!

Enligt min Blogger-profil är jag 27 år. Det stämmer naturligtvis INTE. Bara så att ni vet.

Frihetsberövad

Doften av nyfött regn. Smaken av blaskig öl. Synen av ett polishus.
Jag kände avsmak när jag knappade in PIN-koden och tryckte igång mobilen. De senaste timmarna hade maktlösheten inbilskt mutat sig in och blivit min närmaste vän.
Fyra SMS trillade in. ”Var tog du vägen?” var andemeningen även om frågorna åtskilde sig beroende på promilleknack.
”Ni skulle bara veta”, tänkte jag, satte på knapplåset och lämnade nattens bostad.
Jag skakade på huvudet, knäppte ytterligare en knapp på skjortan och promenerade rytmiskt ikapp med spöregnet. Jag mötte friheten och med den säregna blickar. En äldre dam stannade till och undrade ärligt varför jag gick omkring ”i nästan bara mässingen”. Frågan var befogad. Det blåste kallt – säkert från nordost – och himlen duschade oss med kallvatten.
”Dålig timing”, svarade jag och gick vidare.
Jag hade redan informerat pappa om läget när jag, fortfarande smått uppskakad, försökte lägga pussel och lista ut vad, hur och varför kvällen hade gestaltat sig som den gjorde. Jag kom inte till någon slutsats, men undrade om hela världen blivit en enda stor dold kamera utan att jag lagt märke till det.
Det mesta hade gått snett. Jag lade ribban redan vid 20-tiden hos Patriksson. Jag befann mig i en livsviktig musikkonversation när jag lite nonchalant presentabelt försökte sätta mig på en marmorskiva intill fönstret. 15 sekunder senare gav marmorn vika och hela huset skakades av en mäktig dunk. ”Jag borde kanske banta”, sa jag med rodnande fejs och höll mig om min 73-kilotunga (nåja) mage.
Sedan fortsatte det så där. Spillde drink här. Snubblade i en dörrkarm där. Lekte fritt fall med mobilen på stenplattorna intill poolen.
Trots min klantighet de luxe kom jag till slut till Palace innan midnatt. Lagom salongsberusad efter fyra öl och en grogg. Efter omständigheterna i nattklubbssvängen: en vanlig, städad gäst som på sin höjd sköljer ner strupen med en drink innan gnudans i ”Grottan”.
Och så blev det. En drink i lilla baren – sedan ”dans” (att dansa med mig, är som att dansa med en myndighet).
När jag kvart i tre skulle traska hemåt gjorde jag det med begynnande tillnyktran och med förhoppningar om lite golf på förmiddagen därpå. Inte fasen skulle jag bli bakis med denna stillsamma salongsfylla.
Sen stötte jag ihop med en person som tydligt sökte konfrontation. ”Jag vill inte bråka”, sa jag – som i ett mantra – och slog ut med händerna. Vakterna gick emellan och två poliser undrade vad som hade hänt. Jag drog den korta storyn och undrade om de inte kunde släppa taget om min underarm – ”jag har inte gjort något, och inte vill ni väl ge mig blåmärken?”
Den retoriska frågan behandlades med uppenbar förvåning. ”Sluta snacka nu”, sa dem, ”annars får du följa med oss. Du stör ordningen!”
”Skämtar ni med mig? Jag har ju inte gjort något. Det var han som ville bråka, inte jag.”
”Tjafsa inte!”
”Hur ska jag då kunna försvara mig?”
”Du får en chans till.”
”Till vad? Jag har ju inte gjort nåt!”
”Nu kommer du med oss, sa poliserna och drog mig ut i bilen, där sirenerna på taket var lika släckta som en valborgsbrasa klockan 23.
Jag bara väntade på att Lennart Svahn, Ashton Kutcher eller Allen Funt skulle dyka upp.
Men det var tydligen allvar.
”Du stör ordningen!” sa dem gång på gång, på ett sätt som fick dem att framstå som två personer som bara hade tre ord i vokabulären.
”Spelar väl ingen roll vad jag säger – men kan jag åtminstone få ta med mig jackan?”
”Håll tyst nu istället.”
Bilen rullade iväg och stannade inte förrän vi var framme vid polisstationen. Där försökte jag redogöra vad som hänt – på nytt – för ett nytt stjärnskott som bara slussade mig in i en cell. De slet av mig skärpet, tog korten, pengarna, mobilen och tuggummipaketet och låste sedan dörren.
Där satt jag i en fyllecell – i ett brinnande inferno av tankar, och omgiven av folk som var fulla PÅ RIKTIGT. Det var lite som i en dröm, när man mot sin vilja hamnar mitt i Gökboet efter fatala missuppfattningar och verklighetsanalyser.
Så i sex timmar satt jag på en skitig madrass, rullade tummar, funderade och försökte påkalla polisernas uppmärksamhet.
Klockan kvart i tio ringde det i klockan. En kvinnlig vakt undrade om jag var redo att gå hem.
”Du, jag har varit vid mina sinnens fulla bruk i sex timmar. Räkna med att jag går vidare med det här.”
Sa jag. Typ.
Och hon förmedlade mig vidare till konstapel Sandberg, som var drygare än Nivea när jag sakligt redogjorde om vad som hade hänt – från början till slut.
”Ställ inte så många frågor nästa gång”, sa han hånleendes.
Inte nog med att ha fått behöva spendera en natt på ett flådigt hotells motpol; jag nåddes även av insikten att hemnyckeln låg kvar i jackfickan och att jag hade deadline på kvällen. Pappa hämtade upp mig på tågstationen, tillsammans ringde vi en låssmed. 900 kronor senare var kalaset över. Jag låste dörren om mig och drog igång MSN.
Ni kan ju själv föreställa er hur tongångarna gick.
”Du – i fyllecell? HAHAHAAHA”.
Jättekul.
Ett försenat SMS trillade in.
”Vart tog du vägen?”
”Jag checkade in på ett nyöppnat Grand Hôtel”, svarade jag.
Och klickade luttrat på sänd-knappen.
Skjortan hade precis börjat torka.

Musik genom generationer

Jag glömde en skiva på landet häromveckan. I dag ringde mamma på dörren och lämnade tillbaka de brända 70-minutersspåren. Med sig hade hon även en lista på låtar som hon (och pappa) ville att jag skulle ordna fram till en fest de ska ”arrangera” i slutet av maj.
Döm av min förvåning när jag tog del av utdraget:
- Peggy Lejonhjärta – Att dansa och slåss
- Lasse Lindh – Varje litet steg
- Miss Li – Oh Boy
Lysande smak, kära föräldrar!
Och gissa vilken de låt de valt som skivans slutspår?
Värsta schlagern – med Markoolio!

Ronnie S

"Falköping doftar ingenting, gatorna hinner inte.
Regnet sköljer bort varje ansats."

Det är tack vare sådan formuleringsteknik jag lusläser Vi som aldrig sa hora.
Dessutom känner sena 1990-talets Doughpleaser igen sig i huvudgestalten Hannes, i det mesta.

Sparade SMS-ord

Bast – Snart fyller jag 20 igen
Actually – Ja, faktiskt!
Battle – Livet är ett slagfält
Åderbråck – ?
Ballader – Turn around, every now and then I get a little bit restless and I dream
Behjälplig – Så länge det inte är något praktiskt
Celibat – Året ut
Besjunga – Låter som Berghagen
Casting – Bert, vill du ha mig?
Biceps – Kidnappade
Bikinin – Svartvit?
Blatteförmedlingen – Också en artikel att skriva
Allbääääääck – Vi kickade ass med spanjorerna!
Älle – Hallåååååå
Bodypump – Jag och El Muerto fullkomligt utskrattade
Bolibompa – Vilken sagolik vinjett!
Boring – Måndag
Fabolous – AK suited
Fadäs – AK suited
Dackefejden – Sååå 2005!
Dänemark – Pölse är äckligt
Dängor – ”Vi kan gunga” är vansinnigt svår att pricka ton på
Fäbless – OLW:s chilinötter
Fajtades – Wii-boxning i lördags. Sinnessjuk träningsvärk i högeraxeln
Favvo – Janne Hellström!
Dear – Aj äm frååm Bööööörminghäääääm
Delfiner – Kolmården snart kanske
Fejka – Jaså!?
Filéerna – Man blir intelligent av fisk. Jag äter sällan fisk
Director – Vem?
Flashbacks – Sååå 2005
Flådigt – Ska det va´
Floskler – Jag har hamnat på Anrells floskellista. Så går det när man spikar skruven i kistan
Fniss – :)
Förlikar – ”Ok”
Dopparedagen – Julafton i januari
Hångla – Back in old days of Spring, before getting monk (doughnut)
Gangstrena – Mjällby stal en pinne!
Idkade – Idka bör man, annars dör man
Helskinnad – Mja
Hickmannen – Tre timmars konstant hickande, iiih
Glasögonpotential – Fråga mig inte
Indeed – But of course
Hörrö – Talking to me?
Gnudans – Jag dansar ut ur bild!
Koko – Say no more
Kamikaze – Första-balkonghoppet
Karaokebild – Såg lika dåligt ut som det lät
Karatefylla – Been there, done that
Jäveln! – Mmmm!
Kimonos – Bättre än mamelucker
Konstapeln – Potatisgris
Konsultera – Jag KAN låta vuxen
LOSER – Jag kan vara realistisk
Korrekttur – Bra korrekturläst…!
Krämen – På dämen
Juicepuss – Men Del Montes nya tropiska har tappat stinget
Oanande – Deckarförfattare-wannabe?
Mgllar – Intressant ord
Ögd – Eh?
Mmmhmmm – Japp!
Nudism – Som Adam & Eva skulle ha sagt
Satan – I gatan
Payback – Skalman trickar mig snart?
Perestrojka – Hade behövts på Röda Torget med sneakers i råkyla
Sexy – Oh la la
Sibylla – Köttbullemålet!
Pingviner – Farliga vid midnatt
Plåtad – Kameror är mina ovänner
Rodnande – How cute
Tarvligheter – Jag i ett nötskal
Tequila – Smakade pecka i lördags
Tjurig – Inte idag
Trikå – Inte idag
Trolska – Sommarnatten
Turtureduvor – Sofia och Sören, in love
Wiederhören – Ein anderes Tag

Tschüss.