Dagens fråga

Är det friskt att lyssna på Bumbibjörnarna Theme Song klockan 18.03 en lördagskväll utan promille i kroppen?

Poison

Alice Cooper gillar gift. Och golf. Och svart. Men var har han tagit vägen?
Dough har signalementet: kortväxt man, flottigt hår, dödskallejacka, smetigt smink kring ögonen. Sågs senast på fredagen när han flanerade omkring på Åhlens i Stockholm.
Repeterar: Åhlens!

Fuglesang flög aldrig skärm

I natt flög jag fallskärm till andra planeter. På Pluto tankade jag och pappa upp flygdonet med 225-oktanig bensin. "Tanka fullt", sa jag, "annars kanske vi störtar mitt i yttre atmosfären".
På vägen hem bytte jag fallskärmsssällskap. Mamma drog i snörena och lotsade in oss i rätt universum. Det första jag såg var en golfbana i Arvidsjaur. Det snöade.
När vi landade i Norrköping möttes vi av tusentals jublande människor. "Ni har gjort något stort för mänskligheten", stod det på banderoller.
"Härligt", tänkte jag, och började drömma om någonting annat.

Rörd

Jag har fina föräldrar. Väldigt fina. Jag tackar här, genom att publicera.

"Hej Henrik.

Läste din blogg om hur du upplever stunden. Det låter antagligen korkat om jag skriver att det som vanligt var välformulerat. Livet går upp och ner och helgens bravader har sannolikt ej påverkat din egen upplevda livssituation positivt.. Jag hade garanterat haft ångest i motsvarande ålder.
Slälv var jag "kroglejon" fram till 28 och ett halvt års ålder tills jag hade förmånen att träffa din mamma. Det var många stunder innan jag träffade Xxxx (mamma) som jag funderade på min livssituation, mening med livet och hur framtiden skulle gestalta sig. Gamla kompisar träffade tjejer och försvann, gamla komisar kom "tillbaka" efter misslyckade relationer och jag fick även söka nya kompisar att umgås/festa med. Ibland kändes livet ganska tungt som jag dock försökte kompensera med arbete och golf - fungerade dock inte alltid. Grejen är ju att man inte kan framtvinga nya relationer utan kemin måste ju stämma från början. Jag är helt övertygad att du träffar din livspartner snart, men allt måste ha sin gilla gång - livet består av slumpen oftast. Hoppas inte mitt 60-årstal ej satte griller i huvudet på dig, det var absolut ej meningen. Vi föräldrar lever med våra barn i medgång och sannerligen när det strular emot också. Hoppas du snarast hittar nya positiva infallsvinklar till livet, det är du värd. Jag är helt övertygad att med ditt positiva, ödmjuka och roliga sätt samt är en "vacker" varelse kan se framtiden med tillförsikt.

Hälsningar Pappa xxx

Mamma hälsar givetvis."

Missa inte

Maia Hirasawa; Allsång på Skansen, SVT1, 20.00.

Singel i Norrköping

Som glasfibertejp fastnar mina ögon mitt i det tomma. En stirrande kampanj mot ingenting. Min blick är ihålig, tom, som vacuum. Den fångar inte upp någon av luftens alla gasmolekyler.
Ljuden i omgivningen försöker agera periferiska inkräktare. En brännande humla. En surrande dator. Ett tutande kadaver till bilvrak. Christers hemska jingel i P3.
Jag orkar inte fäkta bort humlan, stänga ner datorn eller skjuta igen fönstret, inte ens byta kanal på webradion. Det framstår lönlöst att förlika sig mot alla marginella meningslösheter.
Framför mig bespottas jag av åsynen av alldeles för mycket text i en osammanhängande massa. Inledningen är olagligt tråkig, artikeln saknar flyt, hela reportaget behöver flytväst för att inte drunkna i en enda oduglig sörja.
På radion pratar de om fårhjärnor och beskrivningen fungerar som en ironisk handboja. En fårhjärna ligger rätt i munnen, passar in på mig i dag.
De 24.2 tryckande inomhusgraderna trugar sig på som värsta sortens tvångströja.
Jag skjuter upp deadline, byter rum, kollapsar på mage i soffan. Ett maratonlopp av trötthet i cellerna äter upp mig inifrån. I en hel månad har jag gått omkring som en gäspande zombie, med trötta, osedda ögon – mer gråa än blåa; mer ansträngda än levande.
Ny mindre identitetskris på gång. Vem är jag, vad vill jag, vad sysslar jag med. Trött på att festa bort problemen på lördagar när ångesten ändå fladdrar tillbaka som en trogen bumerang när jag vaknar till treo, huvudvärk och sol genom persiennerna. Trött på att tvingas vara kreativ varje dag. Trött på att inte vara någons, att inte ha någon, någon alldeles speciell.
Det hettar till bland halsmandlarna. Envist stretar jag emot, trycker pekfingrarna mot näsroten – där tårkanalen mynnar – och biter ihop. För vad tjänar det till? Jag har redan förbrukat mer salt i ansiktet de senaste fyra åren än jag gjort på sötpotatisen.
Trygghetstörsten gör mig uttorkad. Utan någon är jag bara halv, om ens det, aldrig hel.
Men jag vill inte ha någon. Har redan träffat så många "någon".
Jag vill ha Hon.
Finns Hon?
Pappa uttryckte i fjol en förhoppning i tacktalet på 60-årsdagen att nästa midsommar skulle jag säkert ha träffat någon. Men nu blev det ännu en midsommar som singel och som den känsliga, alltför grubblande individ jag är har det fått mig tillfälligt ur balans.
Jag lovar, jag har en blick där mina ögon lever. Ge mig tid. Jag måste bara komma dit igen, komma i fas, bort från det singelvacuum som förföljer mig. Jag har inte gett upp. Kära föräldrar, hoppas inte ni gjort det heller.

Efter tre års radiotystnad

hör min gamle chef från Spanien av sig:

Hej gamle vän,

Hur mår du? Berätta vad du gör nu för tiden.

Sven

Vad svarar man på det? Eftersom i dag är en dålig dag borde svaret lyda:

Hej där Svenne,

Jag är snart 27 men känner mig redan pensio, arbetar som prostituerad skribent, är jävligt singel, förmodligen mest trött av alla; jag lever mitt liv genom backspegeln och snoozar 30 minuter varje morgon för att jag inte har något att se fram emot. Annars är allt kanon.

Med ironiskt euforiska hälsningar,
/Honken

Men jag svarar nog något politiskt korrekt som upprätthåller min exteriör.

Skalman återberättar

"Dina drinkar hade alla tänkbara färger, former och storlekar. Gissningsvis provade du allt. Att försöka återberätta din kväll i centiliter skulle inte ens archimedes klara av. Inga ekvationer i världen får ihop det.... Men innan vi stack till varvet såg jag dig nog dricka en 7-8 grogg på fastande mage, det tror jag..."

Ok. Nu måste jag börja återbygga på den fasad som tidigare innefattade själslig respekt. Nu ska jag bli en sund människa, som dricker vatten, äter husmankost, tränar kroppen och diskuterar blockpolitik. Vi börjar med gymet ikväll. Undrar om hela lokalen gungar där också.

Midsommar 2007 (avd. karatefyllor)

1. Jag ramlade och slog huvudet i en bergsknalle.
2. Jag ramlade och slog ryggen halvt ur led på ett berg.
3. Jag poserade framför kamera med Pripps Blå-livboj.
4. Jag poserade framför kamera med tio knappar uppknäppta på skjortan.
5. Jag skickade SMS som innehöll fler kyrilliska än svenska bokstäver.
6. Jag åt brunch och ingenting mer under ett dygn.
7. Jag drack öl, sprit, cuarenta och mycket mycket mycket mer under ett dygn.
8. Det var lagom begåvat.
9. Och då går det så här...

... Däckad på däck; på båtfärden hem från Gryts varv, uppskattningsvis 03.45 och lyckligt ovetandes om den stundande bakfyllan, som blev livets hittills värsta.

De jävlarna ska skjutas

Dagens låt
Starkt. Gripande. Och medge att Annika Norlins medvetna val att sjunga på Östersunds-dialekt går hem.

En sorglig epok går mot sitt slut

Strunt samma att rad 13 i praktiken var rad 2 och att vi inte såg ett skit på grund av skitiga avbytarbås. 3-1 i seriefinalen borta mot ett svanslöst Sirius i Uppsala smakade bra till tveksam CD-musik på E4:an hem.
Efter 29 poäng på elva omgångar börjar man bli bortskämd att IFK levererar. Jag börjar undra om vi kanske kan gå igenom hela serien utan att förlora en match. För en nollelva som upplevt klubbens tyngsta epok genom tiderna är det en helt sinnessjuk tanke. Men långt ifrån orealistisk.

Aloha

Steget mellan Östergötland och Hawaii är aldrig långt.
Säg "hallå" på östgötska och du förstår varför.

Mejl-knockout

Skickade en intervjuförfrågan via mejl till en boxaryngling som jag skrivit om för ett par år sedan. Vinkeln: svensk boxnings framtid.
Svaret kom ganska snabbt:

"Hej!

Tack, jag har det bra som alltid! Självklart kan jag ställa upp på några frågor. Hör bara av dig.

Mvh/Rickard"

Problemet var bara det att jag adresserat brevet till Rickard Fagerlund, den gamle hockeybasen. Ein bisschen peinlich.
Kul med distanserat svar dock. Han har ju verbalboxats en del genom åren.

Bambi sänkte Hammarby

Först imiterade han en konståkare på gräs när han snirklade sig runt backarna som om de utgjorde hinder för hans egenkomponerade piruetter. Sedan lurade Charlie Davies ner vår reservmålis till att sniffa gräs. Målet låg vidöppet och tjejen framför mig, med en slags märklig grönvit halsdukskonstruktion omkring halsen, hade redan händerna i luften.
Sen lyckades Davies göra field goal. Modell präktig. Bollen gjorde ett astronomiskt uppskjut över ribban, över hyreshuset och med vindens hjälp slutade den nog inte att segla förrän den passerat Globens tak.
Hade Davies hetat Bill Cosby skulle burkskratten bullrat över Södermalms alla vikar, fjärdar och inrökta pubar.
Jag varken kunde eller ville garva. Jag höll bara händerna för ansiktet, stirrade storögt omkring mig och undrade om det hela var sant.
I nästa sekvens stack vi upp i kontring, tilldömdes frispark och när klockuret passerat 92 minuter slog Daniel Bamberg in 2-1-bollen i nätmaskorna.
Utan att riktigt tänka mig mig för gjorde jag en tjurrusning mot den bredvidliggande sektionen och slängde upp Dawe i luften (så gott det gick, killen väger 15 pannor mer än mig och ska bli polis).
När jag återvände till min bänkplats skrek jag och Bolibompa i kör och vi möttes av Söder-blickar som kunde döda.
Men – de måste förstå. I Norrköping har fotbollsglädje tidigare varit om vi sluppit Anders Frisk som domare eller om vi tagit poäng i nån skånsk byhåla.
I år är IFK en inoljad vinstmaskin, en glädjeterapeutisk källa som färgar livet i neon. Allt är bara väldigt roligt. Ingenting går snett. I dag saknade Peking fem spelare i ordinarie startelvan men lyckades ändå slå Bajen, som vi inte besegrat på åtta år.
Sitcomhelvetet är över. Behöver vi skratta av oss är det bara att gå och titta på IFK.

Bajen-IFK 1-2 (0-0)

SMS-konversation mellan mig och en redaktör med grönvitt hjärta:

Redaktör: Snart åker ni på däng. He he he.
Jag: Ni har Haris men vi har gräddan av den isländska maffian.
Redaktör: Har ni någon att ställa mellan stolparna i kväll? Eller kör ni med flygande?
Jag: Vi tänker lite så här: I Superettan, mot bra lag som Bunkeflo, Sylvia och Falkenberg, ställer vi upp med den bästa truppen och vinner med ett par pytsar. I Cupen, mot halvtaskiga lag som AIK och Hammarby, mönstrar vi ett B-betonat lag som ändå vinner med 1-0.
Redaktör: [Tystnad]
Jag: Nu tar vi er.
Redaktör: Ja. Jo. Säkert.
Jag: Slår ni inte oss med det mittfältet vi presenterar idag kommer du få äta upp det i ett år. Minst.
Redaktör: Va fan… visas inte matchen på tv?
Jag: Är du inte på plats? Skandal. 0-0 i paus. Öppen tillställning. Island avgör.
Redaktör: Tvungen att jobba. Lämnar tidning imorgon.
Jag: 1-0 Bajen.
Redaktör: Va synd.
Jag: Utjämnat.
Redaktör: [Tystnad]
Jag: 2-1 till IFK. 93:e. Slut.
Redaktör: Cupen. Vad är det?
Jag: Fniss.
Redaktör: [Tystnad]

Aja-bajen!

Säsongen 2002 var ett dåligt skämt, en sitcom-säsong där de inspelade gapflabben alltid kom vid fel tillfällen.
Som när Mattias Flodström hade öppet mål i Kalmar men träffade molnen. Som på Stadion när vi åkte på däng mot Djurgården med tennissiffror. Som på Parken när Daniel Hoch förstörde en folkfest och tre poäng med ett turmål (förmodligen första - och sista - gången AIK gjorde ett spelmål, och inte på straff).
Hela Sverige skrattar, sjöng stockholmsfansen.
Ni platsar i Cosby, tänkte jag.
Men hur jag än vred och vände på det gick det inte att komma ifrån att 2002 var vanmaktens säsong. Vi var 10 958 åskådare i snitt på matcherna och draget kring fotbollen fick Norrköping att minnas tillbaka till en tid där industrierna blomstrade, till Nordahl, Zamora och Kindvall, till en tid där medaljer var självklarheter, guld en krydda som salt.
Något stort var på gång att hända.
Och så åkte vi ur.
Och återtåget spårade ur.
Vi blev no fucking Åshöjden story. Vi blev stoff till En Ding Ding värld.
I fem år har vi harvat i en serie där tv-kamerorna är inköpta av lokalkanaler, där platsen för storbildsskärmen gapar tom, där motståndarna hetat Boden, Forward och Bunkeflo, där motståndarklackarna bestått av två folkölsfulla fjunfjortisar.
I höst kommer vi hem igen men redan nu har vi petat en nagel i ögat på ett allsvenskt lag som kallar sig näst bäst i Sverige. Solna AIK avfärdades utan större problem i förra omgången av Svenska Cupen.
Ikväll är det dags för Hammarby att bekänna färg. Vi anländer till Söderstadion en smula skadeskjutna utan förstamålisen och seriens målfarligaste anfallare. Men vi har en annan islänning som kommer sparka Haris, Petter och Paulinho på smalbenen. Stefan Thordarson lär dela ut många sköna blåmärken.
Dessutom: Det Gunnarsson gör med en lavasten, gör Thordarson med ett Eyjafjörðurskt gruskorn.
Våga inte slå oss nu Hammarby. Vi har väntat så länge på just denna dag.

Jag kan flyga, jag är inte rädd

Om vädret håller i sig blir det tandemflyg på torsdag. Jag är höjdrädd. Jag är livrädd. Och alla jävlar fortsätter att skrämma mig.

N skriver:
"Den tandemflygning jag gjorde var en riktigt äkta nära döden-upplevelse. Fruktansvärt. Råbakis på ön Reunion, åkte med en fransk pilot som var helt, absolut jävla självmordsbenägen/death wish-kombo. Har aldrig så innerligt velat mörda någon.
Hade med en tung jävla kamera men bilderna blev skitdåliga så jag la ner att skriva nåt om det.
Du vet väl också att det händer en hel del olyckor just när det gäller tandemflyg med skärm? Tandemskärmarna är för sköra, men det är ju inget branschen eller arrangörerna vill prata om. Väger du mer än 60 kilo så skulle jag tänka mig för några extra gånger..."

T hänvisar kort och gott till denna länk.
Sedan skriver han: "vill inte skrämma upp dig, men...".

Bolibompa medger att han känner sig "lite taskig" när han skickar denna länk.

Jag kanske bloggar igen när jag upprättat mitt testamente.

FAQ, 070607

Hej Doughe. Idag ser du faktiskt inte riktigt klok ut.
Jag vet. Mina armar ser ut som två slarvigt stekta skivor bacon.
Din underarm är helt rå, haha.
Kul.
Tål du inte sol?
Jo, men solen tål inte mig. Uppenbarligen.
Annars då?
Livrädd. Ska tandemhoppa nästa vecka. Min kollega sa att det var ”det vidrigaste” han ”någonsin gjort.”
Vadå, är du höjdrädd?
Du, jag kan drabbas av panikångest om jag står på en balkong och tittar ned. Varför tror du jag alltid bott på första våningen?
Så töntigt. Men hoppas du överlever…
Ja, det vore ju trevligt. Swartling gav mig 50 procents chans. Någonstans där på skalan ligger det väl.
… för du vill väl inte missa matchen ikväll?
Inte ens ett tandemhoppfall skulle stoppa mig. Första seriefinalen på Parken på… jag vet inte hur länge. Eller säger man ”i Parken”? Bank hävdar det. Och Olsson. Men det låter ju koko.
Vad låter inte koko på östgötska?
Hmpf.
Vad är det för låt du har där i bakgrunden?
All I need is you.
Jaha, är det med hon den där Caroline Wennergren, som var med i Melodifestivalen?
Du är inte så dum som du verkar. Du är dummare. Hör du inte att det är Miss Li?
Vem fan är det?
…
?
…
”Ok”.
Ta dig till Himmelstalundshallen den 10 november. Hon är med i Winnerbäcks nykomponerade band. En helt sanslös ensemble, för övrigt.
Mm, eller hur.
*Klick*

XX: Slutet på början

Det var som om någon stuckit in en spruta i min underarm och injicerat ett par milliliter självförtroende, några deciliter mod och en tesked hybris. Som om den vita skjortan fått en nyans av stålmandom. Bortblåst var tvivlen, de gnagande, bortförd var ovissheten, den bestående.
Lovvas Lovvas uttryckssätt hade fungerat som en muntlig försäkring, en slags assurans som lossat greppet om alla de spänningar jag byggt upp de senaste dagarna, och – egentligen – det senaste året.
Sex små ord: ”Det är dig hon vill ha.”
Jag: ett levande men stumt frågetecken.
Två små ord: ”Inte JH.”
Jag: ett lyckligt och förvånat utropstecken.
Plötsligt blev allt helt självklart klart, pusselbitarna som legat huller om buller föll på plats. Redan när våra blickar möttes nästa gång var det som om allt i periferin fryste till. Magen pirrade, hjärtat slog, huvudet tiltade.
Vi sa egentligen inte så mycket, den där kvällen. Det behövdes inte.
När vi klev in i taxibilen med handflatorna intimt sammansvetsade levde jag i en dröm. När våra läppar möttes utanför den vita husväggen i Puerto Banus hade samma dröm gått i uppfyllelse. Hon och jag var vi.

* Detta blir mitt sista inlägg från mina betraktelser i Spanien. Blondie och jag var tillsammans i nästan exakt tre år. I dag är hon mer känd - på denna blogg - som X1.

XIX: Fröken Svår

Först trodde jag att han kastade en flatmacka. Men när föremålet prickade havsytan lät det mer som ett dovt magplums.
CG hade slungat iväg sina nyinköpta skor i Medelhavet, först den vänstra och sedan den högra, och nu flöt de långsamt bort från strandkanten.
Med sina bara 44:or satte han sig i en närbelägen solstol utan att skrapa bort den kvällsfuktiga sanden mellan tårna. På sluddrig Baccardi Breezerska – inofficellt strandfestspråk – försökte han förklara hur Zmileys kille attackerat honom på kajen.
Först med ord, sedan handgripligen.
Eftersom CG själv inte var den som tog till våld gick han istället loss på skorna. 1000 spänn rätt i havet. Aldrig hade jag sett honom så upprörd.
Samtidigt som jag försökte tala honom tillrätta, med min lugnaste av röster, höll jag ett getöga på personerna runt elden några meter bort på stranden. JH hade slagit sig ner bredvid Blondie och inlett sin raggarturné. De senaste dagarna hade han i envetna SMS experimenterat med ord och uttryck som skulle kunna tänkas kunna få henne att smälta. ”Hon verkar lite svår”, hade JH sagt i lägenheten, och jag hade jublat inombords.
Men för varje sekund som gått blev jag mer övertygad om att jag aldrig skulle våga ta chansen och berätta vad jag kände för henne. För vem var egentligen jag? En ingen alls. Inte ens när jag var förförd och stärkt av Yurinkas lågkvalitetssprit.
Vid elden var det allsång till ”Trubaduren” sedan Kricka dragit fram guran. Jag nynnade bara med när alla andra skrålade: ”jag hade fått span på en dam som kan få en å bli monogam”. Naturligtvis tänkte jag på Blondie.

XIV: Tomate, queso y jamón

"Vesubio, por favor!"
Kändistäta Picasso i Puerto Banus tillagade de mest fantastiska pizzorna. Ni som känner mig ska veta att jag grundlade min fäbless för vesuvios just på detta ställe.

XVIII: Två blåa ögon, och leendet du gav mig

Nedanför mina fötter dansade palmerna tango med kastbyarna. Ruggiga vindar drog in från Gibraltar och det kändes som ödets ironi att kvällen bjöd upp ett lågtryck som kavaljer just som jag blivit singel. Där stod jag på den 100 kvadratmeter stora lyxterassen; frusen, förblindad av ensamhet och stum av tomhet.
Det var då jag kände den varma armen över mina axlar. Hastigt svepte jag blicken åt sidan och fick syn på Blondie. Hon lät stunden tala för sig själv och tittade bara på mig med medlidsamma, deltagande och snälla ögon.
De där ögonen… samma ögon som jag tio månader tidigare fånstirrat in i under en pannbiffslunch i Varberg. När hon glatt berättade att jag hade lingon i ena mungipan var det som om solen gått upp i den dunkla golfrestaurangen. Hon strålade. Jag bländades. När hon undrade om jag var laddad inför tävlingen kunde jag bara förmå mig att haspla fram meningslösa haranger. Jag kände mig som Blyger i Snövit.
Hon blev fyra i tävlingen den där helgen, och jag minns att jag gladdes mer åt hennes framgång än att jag slog rankingledaren i matchspel, en dryg nisse från Göteborg.
När jag och Sir tog första bästa Europaväg hem gjorde jag det med ett nytt mobilnummer i telefonboken. En kanonad av SMS följde. Mejlen blev allt längre och intensivare.
Jag åkte till Toys´R´Us i syfte att köpa nalle åt X2 men egentligen mest för att få prata med Blondie. Jag såg till att hon fick samåka med oss till tävlingarna runt om i Sverige. För varje vecka som gick lärde jag känna henne mer och mer.
Tonen var egentligen aldrig flirtig, mer än att jag kunde bli glad av att hon kallade mig ”favvo” i nåt SMS här och där.
För varje månad som gick blev jag allt mer insnöad. I Spanien hade jag insett att jag var förälskad.
Nu stod jag där på terrassen och försiktigt tittade in i hennes havsblåa ögon. Tiden stod stilla. Saknaden, tomheten, ensamheten – som bortblåst. Jag ville kasta mig om hennes hals men istället sa jag att jag mådde dåligt och ville vara för mig själv.
Hon vände på klacken och återgick till grillandet på andra sidan terrassen.

XVII: Enda utvägen

Samtalet var över på 47 minuter. Jag vecklade upp en röd Euro-sedel och lämnade Internetcaféet utan att invänta växeln.
Ekot från hennes skälvande röst gungade mellan båsens väggar.
En tsunami av känslor strömmade över mig när jag vimmelkantig öppnade dörren. På gatan hånlog solen mig rakt i ansiktet. Jag mötte dess skinande blick med ny civilstatus.
Som en kisande singel.
I örat dundrade den igenslängda luren. Det var så X2 satte punkt för samtalet. Det lät inte klick. Mer som ett jordskalv. Men jag klandrade henne inte, inte alls. Av alla dåliga sätt att göra slut på var min metod den näst sämsta. Men fegt? Jag tyckte inte det. Vad var alternativet? Att invänta tiden, vara kylig när X2 mötte upp mig på Kungsängens flygplats och sedan bryta förhållandet i två bitar samma kväll?
Jag var inte stolt över stigen jag valt, men jag ångrade mig inte. Den mentala "otroheten" hade redan pågått alldeles för länge. Några genvägar existerade inte, de var igentäckta med ingenting och allt.
Samtidigt vilade samvetet som en plågoande över mina smala axlar. Hon hade dykt upp i en period när jag haft som sämst självförtroende och strött kärlek och omtanke omkring sig. Ingen – förutom min familj – hade på samma sätt fått mig att känna att jag dög.
Nu var allt över. Och det enda vi hade gemensamt var svunna tider.