Helge

På fredag har jag tre alternativ:
1) Åka till Stockholm.
- Det kommer sluta i shoppingkassar och utgång. Inte bra. Jag borde spara pengar.
2) Åka gokart.
- Det kommer sluta i skadeglada gapflapp. Inte bra. I Spanien kunde jag inte ens träffa körbanan med hjulen.
3) Bada jacuzzi och spela poker.
- Det kommer sluta i torr hud och förnedrande syner i all in-situationer. Inte bra. Får jag fyrtal i nior sitter alltid nån jävel med fyrtal i tior.

Kontentan: kanske ska ta det platanos tranquilos på hemmaplan istället. En stillsam helg – det var länge sen. Men kvalitetstid med mig själv låter nästan som en yrkesskada.

Flexa lite?

Doh. Jag försöker författa någonting matnyttigt om breddidrott men allt som fastnar på näthinnan är finhackad rödlök, Romance-parfym och busigt glittrande ögon.
Jag borde ta en promenad och rensa i arkivet. Hoppas inte chefen misstycker.

Tankad hjärna

Jag har rätt mycket i huvudet i dag. Lyckades bland annat sätta på kokplattans tia utan vatten i kastrullen. Ett under att denna lägenhet fortfarande inte är eldhärjad.
Bäst att återvända till köket. Inget sugen på bränt fullkornsris just nu.

Peppdag

Det verkar förutbestämt att redaktörerna ska visa sig från de allra snällaste sidorna i dag. Har fått tre glada tillrop via mejlen sedan jag slog upp de blåa i morse. Det gör mig glad. Roligast var denna:

"Åhhhhhhhhhhhhh fan vad du är bäst!
Jag blir så glad att du fixat det här så jag kan inte tänka riktigt klart just nu."
(Angående att jag styrt upp en intervju med en svåråtkomlig kvinna)

Men dagens röda rosor går inte till mig, utan tveklöst till Den Där Mary, som fått jobb på byrån som alla vill jobba på. Jag är så imponerad att jag blev mållös när hon ringde och berättade.

Dementi

Jag är inte mannen bakom Byz´ nya singel!

(även om det finns tendenser på det om man googlar "karatefull")

Apropå Doughes göra bort sig-lista

Speglar ger jag inte mycket för. De är polerade på utsidan men onda om man går på djupet.
En gång, på ett ställe som vi kan kalla Palace, försökte en kille mucka med mig. Det var sent på kvällen och jag var en smula irriterad (förmodligen eftersom IFK tappat poäng, som vanligt).
Han närmade sig mig med hotfulla ögon. Våra rörelser var synkroniserade. Jag kände mig minst lika farlig. Han bad om stryk. Varför?
Två decimeter och en tiondels sekund från mitt vulkanutbrott såg jag vem killen var.
Det var – jag.
I spegeln.
Och jag fick inte uppleva ett slagsmål för första gången i mitt liv den här gången heller.

Sparka mig

Det brände till när jag vaknade och roterade foten i sängen. Jag var inte ensam där jag låg. Jag hade fått oväntat sällskap av två fiender.
När jag lite senare lämnade bädden haltade jag i bästa Kevin Spacey-stil. Jag undrar hur fan jag kunde fått skavsår på hälarna – det var trots allt ett decennium sedan sist – och presenterade ett gäng tänkbara scenarion.
Den huvudsakliga teorin gick ut på att mina fötter växt abnormt mycket på grund av lagstridig fuldans.
När jag vid elvasnåret snedfotat promenerade in mot stan ringde mobilen. Det var Bäret. Han undrade om jag fått med mig fel par skor från festen kvällen före. Hans kompis hade tydligen inte hittat sina när de också var redo för utgång. Jag garvade och sa: ”vad tror du om mig egentligen?”. I ren reflex slängde jag en snabb blick nedåt och tystnade för ett ögonblick.
”Hallåå” hördes det på andra sidan luren.
”Eh, jag känner inte riktigt igen de här skorna”, svarade jag lågmält och svalde någon sekund.
Långsamt vevades bilden upp i min arma hjärna. Jag insåg vad jag hade ställt till med. Jag hade tagit på mig fel skor på vägen ut i vimlet.
Okej om dojorna haft samma färg, märke, storlek och passform. Men, nej, de här skorna var ljusare, av annat fabrikat, 1,5 storlek mindre och utan snören.
Plötsligt kändes skoskav som ett billigt straff.

Sitting Bull, hela mig

Jag bläddrar vetgirigt i Gula Sidorna men hittar ingenting av värde. Ska det vara så svårt att hitta en medicinman? Min hals skulle kunna slipa i princip vad som helst. Den är som ett stort sandpapper. Träslöjden har flyttat in i svalget.
Och jag som har tummen mitt i handen. Damn it.
Jag får verkligen inte bli sjuk lagom till helgen. Det skulle vara höjden av dålig timing.
Jag tänker inte ta risken att skrämma iväg Numret på grund av krasslighet.
En svensk Sitting Bull – det är vad jag är i behov av just nu.

Tre dagar som arbetslös

När de lugna låtarna började spelas kände jag att jag gäspade. Det var ingen diskret gäspning. Det var en attackgäspning som gjorde ont i hela käken. Det var ett tecken. Jag hade varken lust eller ork att stanna kvar.
DJ:n tyckte säkert att han var väldigt produktiv när han växlade från ”Rosa helikopter” till ”Hold me now”, men jag tyckte övergången kändes symbolisk för hela kvällen. Lilla dansgrottan brukar vara ett enda långt virrvarr av en besynnerlig musikblandning, men den här DJ:n tog priset.
Duggregnet utanför kändes befriande och uppfriskande. Med kvicka steg beslutade jag mig för att genväga hem mot promenaderna. Styrkt av Karl XIV Johans uppenbarelse i parken greppade jag tag i mobilen och ringde Numret.
Fyra timmar senare lade jag på – med ett fånigt leende på läpparna och med ett virus på datorn. (OBS! Klicka aldrig på länkar som ser ”roliga” ut)
Dagen därpå vaknade jag av ett SMS från en förbannad kompis. Han lyckades trycka in tre svordomar i en kort mening. Jag förstod rätt snart att viruset spridits vidare – via MSN – som en rosa helikopter. Den här förmiddagen behövde jag ingen treo för att dämpa bakfyllan – jag hade fullt upp med att varna vänner att inte klicka på "roliga" länkar som jag uppenbarligen skickat helt ofrivilligt.
Min dator var fullständigt paj och jag kunde inte göra någonting. Inte ens använda Word. Efter tre dagars service fick jag tillbaka den igår. Den hackar, men funkar. Har varit fullständigt handlingsförlamad i veckan och bara kunnat jobba fem procent – från föräldrarnas dator. Det har varit de tre längsta dagarna i mitt liv.
Jag har bestämt mig för vad jag ska bli när jag blir stor – och det är inte arbetslös.

Citat, del 10

”Vad vill ni se? Matchen ikväll? Slutspelet? Finalen? Jag fixar. Vill ni träffa Madonna går det också bra. Jag fixar.”
(Möte med en smått överambitiös svartabörshaj i samband med VM-kåseri)

Dagens dravel

Klockuret är mycket. Jag har tagit det piano, ätit chilinötter och kollat på lättsmält tv-underhållning. Skåne-Bonden har ett utseende som går hem hos det motsatta könet, men hans karisma verkar ha blåst med kulingstyrka bort från Österlens slätter. Hästtjejen är söt men för valpig. Och östgötabonden förpassar vår dialekt till den allra mörkaste baksidan. Men han är ju i alla fall sympatisk.
I Lost är jag, klichéartat, lika lost som alltid. Blir väl nån märklig Dallas-twist i sista avsnittet. ”Men, oj, har jag drömt i fem år? Det som kändes så verkligt!” Bobby Ewing – där har ni en man som kunde drömma med inlevelse. Och apropå drömmar har Gud inte hört av sig sedan sist. "Det är inte lika lätt att vara såld på nån som inte går att nå. Det är snart två dagar sen Du mejlade, så jag börjar nog förstå."

Egentligen borde jag ha jobbat över ikväll, har en del research som ligger och skräpar och som jag dragit mig för att ta itu med. Men för tillfället är min inspirationsnivå på ungefär samma nivå som Skåne-bondens karisma. Jag vägrar skylla på vädret. Jag skyllar på... eh...

Har precis avslutat en liten runda nätpoker. Ett kul replikskifte särade munblixtlåset. Jag satt i en tiomannasalong och spelade turnering med 30 spänn i insats. En kille (vi kan kalla honom Glenn) satade hejvilt med sina marker varpå en annan (vi kan kalla honom Nöten) ballade ur:
"Slagit upp överbetting i ordboken?”, frågade Nöten och försökte låta syrlig.
Svaret kom snabbt:
"Slagit upp 30 kronor i plånboken?"
Glenn åkte i och för sig ut i nästa giv, men hans humor är värd en re-raise här och nu.

Text-tv förtjänar också en eloge. Jag älskar den här typen av gliringar:
”Lars Lagerbäck var, som vanligt, nöjd med det svenska spelet.”
Rätt simpelt egentligen – ”som vanligt” – men klockrent på ett skojsträvt sätt.
Jag håller med journalisten i detta fall. Det skulle kännas befriande om Lagerbäck någon gång kunde erkänna att landslaget stått för en mindre lovvärd insats. I somras, när vi åkte 320 mil, för att se Sverige spela 0-0 mot en blåbärsnation gjorde vi det inte för att höra hyllningar efteråt. Vi passerade spelarbussen på Autobahn på hemvägen, och om jag bara hade haft kvar äggmackan från rastplatsen hade jag vevat ned rutan och mulat Lasse med den. Förutsatt att bussen var sidocabbad…

Ljungberg är också för härlig. Den här gången slapp han undan för blixtmigrän. Jag tror han har en urna på hotellrummet där han inför träningsmatcher lottar fram vilken åkomma som kan komma att bli aktuell under dagen.
Nästa gång tar han nog ledigt från blågult för lilltåkatarr. Eller kanske smalbensfeber.

Citat, del 9

”Norrköping? Du tänker på vår lilla grannstad med söta små spårvagnar och tråkig shopping?”
(Ex1, lite lagom kartigt, om Norrköping i intervjun som gjorde att vi lärde känna varandra)

The dreams are coming through

Nämen! Doughe bloggar – och är nykter! En ovanlig kombination om något. Jag vet knappt hur det går till. Eller hur jag ska börja. Så jag börjar utan att ha en vettig början.

SW och jag träffades på Palace för två månader sen. Genom gemensamma vänner var vi bekanta sedan tidigare, men jag hade inte träffat henne på säkert fem år. Två dagar senare när vardagslunken slagit an lade hon till mig på MSN. Detektiv SW googlade mitt namn, hittade min lilla hemsida och testade e-postadressen. Den funkade. Sen har vi börjat prata, lite då och då. Inte mer med det.
Men de senaste två gångerna på krogen har det oskyldiga snacket övergått till någonting annat; ännu inte säker på vad - men nåt mer än bara "vänskapligt". Vi hade en lång diskussion igår kväll om detta, för en gångs skull utan ironi, sarkasmer eller ytliga dialoger. Det var… intressant. Hon släppte en oväntad bomb och sa att hon ”alltid varit lite förtjust" i mig, och att hon tänkt allt mer på mig efter det att vi träffats ute. Sedan frågade hon om jag blev skrämd av det faktumet.
Jag sa nej, men det var en sanning med viss modifikation.
Ett: hon har dejtat en annan kille ett tag och även om deras relation börjat bli frostig de senaste veckorna, är jag inte den som vill lägga händerna i andras syltburkar.
Två: hon har en liten son. (jag vet, det ska inte spela någon roll – men… min hjärna är underkvalificerad)
Jag gillar hennes verbala utvikningar, diggar hennes humor och är – åtminstone i krogvimlet – attraherad av henne. Det sa jag (kanske inte i de ordalagen, men underförstått) igår, och hon sade sig bli förvånad.
”Du är svårläst”, sa hon och det blev tyst ett slag.
”Jag kände mig dissad i lördags, när du bara gick utan att säga hej utanför Palace”, fortsatte hon.
”Jag ville inte störa er i samtalet”, sa jag och åsyftade att hon intensivt samspråkade med några polare.
”Vi försökte stå och se upptagna ut. Vi pratade ju om dig och han i randig skjorta”, garvade hon.
Mm, det låter ju väldigt moget. Tillbaka på mellanstadiet. Var bara 50-gramspåsarna med grillchips och Sega som saknades i rummet bredvid. Och en fråga chans-lapp.
Jag är inte mycket för den där katt- och råttaleken, att försöka spela svåråtkomlig bara för sakens skull. Sådant intresserar mig inte. Kalla mig konservativ. Men jag är mer för raka rör. Långa bollar. Genomskärande puckar (lite sportmetaforer måste jag få trycka in i varje inlägg).
Eller fan, ska jag säga det? Nej. Jag tar ju nästan alltid bara det andra steget. Shame on me. Jag är ju tydligen lika svårläst själv. Tar tillbaka det ovanstående.
I slutet av samtalet igår frågade SW om hon hade gjort bort sig. Det har hon naturligtvis inte. Men jag vet jag inte om vi är intresserade av varandra ”på riktigt” eller inte. Det var trots allt en sån där kväll när jag var så där lagom slirig att jag sjöng through istället för true i Singstar-spelet…
The dreeeeeams are coming throoooough.
Ingen Singstar för mig ikväll.

Herregud

I natt jag drömde någonting, jag aldrig drömt förut.

Gud mejlade till mig och bifogade en kravprofil i ett Word-dokument. Han ville nyanställa och frågade om jag uppfyllde punkterna på kravprofilen och sedermera kunde skicka in ett CV till pärleporten.

Ärligt talat...?

Citat, del 8

”Movet är liksom inte medfött hos alla norrköpingsbor.”
(Salsainstruktör, avd no shit!)

Ich bin getrunken, aber ja...

Hej på er. Jag är full när jag skriver det här. Jag har mer promille i kroppen än sist jag helgbloggade, så ha överseende.

Först och främst är jag bitter över att all Labello Sun är slut i stan. Enbart i krissituationer är det okej att anlita linköpingsbor i sökande, och detta är naturligtvis en kris. Mina läppar självdör. Det är ett taskigt öde. På onsdag tar jag bilen till staden med hållplatserna av minnen för att köpa med mig ett par exemplar hem. Både X1 och K2 har deklarerat att produkten finns i Limpan.

Kvällen har jag spenderat hos Bondsonen och på Palace. Hos Bondsonen körde vi karaoketävlling, och efter sju års uppehåll och efter fem stora starka vågade jag ta mig ton. Det lät "smurfigt", enligt Macke, men det var kul. Jag trallade allt från blöjpop till hiphop. Det gick... så där. Men kul var det. Faktiskt.

När detta skrivs har två vänner kommit in i 25-talet. Bägge fanns på plats på Palace i natt. SW var också där. Vi har nåt på gång men jag vet inte vad. Jag vet som vanligt ingenting. Jag tror inte att jag kan känna så som jag en gång gjorde för X1 någon gång igen. Men men.

Natti/Doughe

PS Anja Gatu är påtänkt som Åke Stolts ersättare på Sydsvenskan. Kommentarerna på Resumé är som vanligt bitska och bittra. Någon anser att hon borde bli gatuborgarråd istället, en annan frågar om Resumé driver med sina läsare och signaturen Birger Buhre kallar henne genussubba. Jag kanske borde tillägga att Anja är 24 år. Jag börjar känna mig gammal...

Citat, del 7

"Öppenheten som bloggen erbjuder är oerhört spännande. Plötsligt får man reda på saker om människor som de aldrig skulle ha vågat dela med sig av öga mot öga. Det är den blyga människans revansch.”
(Populär blogspottare)

Digital vänskap

Hej, jag heter Doughe och jag är pensionär. Jag vet, det kommer kanske som en överraskning. Jag har ju varken grått hår, påtagliga rynkor eller en förkärlek för bilbingon. Men hey – jag är lastgammal vad du än säger. Jag är nämligen av uppfattningen att man ska mäta sig själv i antal vänner, och inte i antal ljus på födelsedagstårtan.
Det är desto svårare att ringa in vänskap som begrepp, kanske mest beroende på att det finns så många sorter. En god vän sägs vara den bästa spegeln, den man kan dela tystnad med utan penibel atmosfär, den som lyssnar och bollplankar när livet leker berg-och-dalbana med dig.
Gott så. Men jag är mer inne på Marlene Dietrichs linje. ”Det är de vänner som man kan ringa till klockan tre på natten som räknas.”
När jag skriver detta sitter jag och diskuterar livet med Karin som är och tävlar i Dubai. Hon är på väg till cocktailparty och undrar om jag vill upphämtad på kamel.
Sir Smör spelar poker, dricker whisky och är bitande bitterironisk mot livet i sig. Han kallar sig själv ”fattigjon” och tycker att hans utträde från pokerturneringen är ”story of his life”.
Sofie och jag snackar ytligt om krogmentalitet, Martina och jag talar oss varma om Ternheim-konserten i stan, Johan och jag för en het elitseriediskussion och Bolibompa berättar om tillvaron mellan två jobb.
Ni förstår vinken – kommunikationen sker inte öga mot öga, utan dator mot dator. Det är så det ser ut, en vanlig kväll framför datorn. Ständigt uppkopplad, jämt kontaktbar, alltid online. Det handlar om en slags digital vänskap som mer och mer kommit att ersätta det reella mötet.
Jag är kluven till om MSN bidrar till social missanpassning eller sällskaplig evolution. Jag tror på det senare men är inte säker. Det vore ju sorgligt om vi långsamt förvandlades till håglösa individer som gömmer oss bakom skärmen istället för att ta cykeln till första bästa vän och softa.
Jag tittar på klockan och konstaterar att dygnet är 18 och en halv timme gammalt och att jag ännu inte mött en enda väns blick denna dag. Till viss mån är jag försvarad av det faktum att jag är småföretagare och jobbar hemifrån. Nåväl. 1110 minuter – och inte en enda blick. Inga getögon. Inga blinkningar. Inga rynkande pannor. Inga gemensamma garv eller suckar.
Det vibbar till från ett MSN-fönster. Jag hajar till när S säger att hon drabbats av en höstdepression och försöker intala henne att det är årstidsrelaterat. Hon övertygas inte och vi glider djupare in på ämnet. På sätt och vis är det tacksamt att föra en dialog om sådant här, heavy stuff, vid tangentbordet. Man får tid att lyssna, tänka och komma med mer klipska infallsvinklar på problemet. Det blir mer verbalt, genomtänkt och – stramt. Inte alls lika levande som ett samtal på tu man hand, i en soffa, vid ett bord eller i en säng.
Den digitala verkligheten är slukande på både gott och ont. Till helgen måste jag vara otrogen och ge mig ut på mötesfronten igen. Komma online i tillvaron.
Och du: ha mobilen på klockan 03.00 på lördag morgon.
Jag kanske slår en pling.

Citat, del 6

”Det är lite lustigt att när folk beskriver en utomjording, liknar de oftast oss; de har två armar, två ben, två ögon, variationer i längd... Sällan hör man om att de har en robotarm, snäckskal på ryggen, tio fasettögon och ser ut som ett ruttet äppelskrutt.”
(Ufo-forskare)

Jag är så vuxen. Noooot.

Körkort: I 2757 dagar. Hämtade ut ett nytt häromveckan. Det föregående försvann spårlöst på krogen.
Bil: Den svarta faran. Ingen kommer undan. Jag ska sona mina synder genom att rösta på Älgpartiet 2010.
Matservis: Icke.
Soffbord: Jo.
ICA-kort: Icke. Mitt ex försökte pracka på mig ett sådant i tre år. Nu tjatar ingen. Tyvärr, perhaps. Skulle kanske tjäna några kronor på´t.
Hemförsäkring: Oh yes indeed.
Eget boende: Mm.
Fast inkomst: Njae. Frilanslivets berg-och-dalbanevärld. Men hyfsat stabilt.
Köksbord: Morgontidningen gör sig inte på diskbänken.
Finglas: Bara fulglas. Men jag ska diska efter jobbet.
Betalkort: Ja. American Express Corporate Gold Card. Noooot.
Toarullehållare: Eh, ja.
Duschdraperi: Nej, inglasade fönster.
Barn: Nej.
Sambo/make/maka: Nej.
Spelar bingolotto: Nej, men jag kan sakna Bingo-Berra.
Tippar på lördagar: Inte längre. Jag och Märta slutade stryktipsa efter tolv rätt på en svårtippad talong. Vi trodde att vi åtminstone (!) skulle få ut 20 000. Det blev 67 spänn. 33,50 vardera.
Internetbank: Hembanken tycker om att sno kosing från mig.
Organiserat skafferi: Hallå, hur ska jag annars kunna ha ordning på all Barilla?
Färsk mat i kylskåpet: Om jag får väntat besök.
Slänger dina håliga sockar: På momangen.
Går på reklamer på tv: Jag dissar all reklam som inte innefattar Scarlett Johansson.
Har fläckbortagningsmedel hemma: Alldeles för mycket.
Pensionsfond: Jag är 26 och på väg in i döden...
Sopsorterar: Jag är en sopa. Skicka KO på mig.
Prenumererar på någon dagstidning: Ja.
Prenumererar på Allers/Hemmets veckotidning: Nej. Farmor – läser du fortfarande Hemmets där uppe…?
Letar middagstips: När jag får väntat besök.
Blir arg när skorna inte står på sin plats: Ett stort i-landsproblem. Noooot.
Får majoriteten av post i räkningsform: Nej. Men måndagar kan vara infernaliska.
Har en stavmixer: Vad är det? Tror jag har en. En blå. Kornblå. Jag gillar kornblått.
Äter söndagsmiddag: Om mor och far tar emot – och om jag inte är alltför baktung.
Försöker att inte svära: Fan heller. Jodå, beroende på sammanhang.
Sorterar tvätt: Finns det nåt tråkigare? Men jag försöker hålla ordning.
Har en krok i badrummet märkt “gäster”: Näää.
Mobilabonnemang: Ja. Du når mig på 0708 och sen de sex osammanhängande siffrorna.
Hemtelefon: Ja. Du når mig på 011 och sen de sex gyllene siffrorna.
Veckohandlar: Jag brukar handla på onsdagar. Räknas det?
Medlem i hyresrättsföreningen: Bostadsrätt med alldeles för hög hyra. Vill någon flytta in här
Gardiner: Det är klart. Men några av blommorna vid sidan av verkar ha samröre med dinosauriernas tidsepok.
Dukar: När jag får väntat besök.
Kuddar för prydnad: Typ.
Fler än 5 kryddor hemma: Oh, ja. Men jag använder bara salt, svartpeppar, oregano och piffi allkrydda. Såvida jag inte får väntat besök.
Fruktskål på bordet: Ja. En banan om dan.

Så; är jag vuxen nu…?

Idéplagiat från Rosa Bloggen

Sussa sött?

Jag har bott på ett hotells högsta våning i Malaysia, där stora stenblock plötsligt rasade och jag och familjen beslutade oss för att ta beskydd under sängarna.
Jag har gjort ett återbesök på min högstadieskola och ätit stekt fisk, remouladsås och sallad.
Jag har besökt en liten flicka på ett förfallet asiatiskt sjukhus, och jagat hennes onda ande som påfallande ofta brände henne med ett… strykjärn... när hon låg och sov.
Jag har, iförd alldeles för tajta badbyxor, badat bubbelpool på toppen av ett skyskrapsliknande komplex tillsammans med gamla skolbekantingar.
Jag har blivit jagad genom Norrköpings mörka gränder av ett gäng torpeder, efter att ha skinnat deras boss på pengar på nätpoker.

Med mina drömmar från i natt behöver jag aldrig ta ut semester. Jag får se så mycket av den suspekta världen ändå.

Citat, del 5

”Den som sa´t han va´t. Jag vet att Daniel är snål, men det stör inte mig eftersom jag alltid betalar för mig och alla runt omkring; även om det har inneburit ekonomisk ruin såväl för mig själv som för mina anhöriga.”
(Festfixare på påståendet att Daniel Nyhlén kallat honom ”ekonomisk”)

Ångest

Och här kommer alla räkningar på en och samma gång. Hemtelefon: 415. Eon: 3328. Motorfordonförsäkring: 4432. Och sen ska Skatteverket ha sina 19589. Summa summarum: 27764. Tjoho!
Ibland är det så där härligt uppfriskande att öppna posten på måndagar.

Förlorad i jakten på ingenting

Helgen skulle bli vit antagen efter en skepnad av Doughes glorifierade bubbla.
Det blev inte riktigt så.
Igår intog fröken Ternheim Norrköping och jag önskar att jag stått handfallen inför något lågmält, akustiskt, vemodigt.
Jag möttes av blaskig öl, skränigt stråkarrangemang och en en speeed som inte riktigt gick hand i hand med Annas uttrycksätt.
Konserten blev en halvlång gäspning där enbart smått eleganta gold oldies lyfte taket. "Better be" och "I follow you nonight" besjöngs precis på den nivå jag trott och hoppats på.
Swartling, Macke och M såg det inte - men min hud bekläddes av gåsig hud i den stunden. Anna spelade i princip alla låtar förutom "I say no" vilket var tidstypiskt i sig. Den låten fick mig att gå vidare efter breaket med X1. Naturligtvis dissades denna och jag gick hem smått paraneurotisk efter att ha blivit bestulet ett glömt underverk.

Ikväll har jag tänkt en del på X1, som sig bör efter en och annan tequila, öl och cider. Jag och kvinnan jag knappt minns namnet på var sist från nattklubben. Det som hände och det som hade hänt spelade ingen roll. Det var ett par minuters tidflykt från verkligheten. Jag var, precis som vanligt, i jakten på ingenting. Hångel utan känslor är meningslöst,

Sov gott, /H

Citat, del 4

”Låtskrivandet är min självterapi.”
(Kvinnlig Grammisbelönad artist, vars konsert jag besöker ikväll)

Citat, del 3

”En liten dam i 70-årsåldern kom in, och stannade tvärt i mitten av butiken. Med stora ögon stirrade hon på hyllorna och borden. Efter någon minut sa hon: ´Nej, det var ju inget konditori det här!´”
(Sexbutiksinnehavare om en kund som läste ”kondomeri” lite för snabbt…)

Lärdom

Här har jag suttit vid elementet framför datorn och gluttat ut med fromma ögon. Snö på tallkronorna, dalande flingor mot Promenaden, isande blå himmel. Såg sjukt inbjudande ut. Lite vykortsstämning. Jag bara satt och väntade på att Hasse Fahlén lyriskt skulle hoppa in i bilden och beskriva det hela som "så exotiskt att jag inte hittar ord."
Jojo.
Jag skriver först, tänker sedan.
Jag skriver först, känner sedan.
Min svarta fara var fullständigt besudlad av hårdpackad snö och is. Fick skrapa med en gammal ICA-variant utan skåror i säkert en kvart innan bilen överhuvudtaget var körbar. Utan handskar.
Förfrusna fingertoppar är inget man dör av, säger ni.
Nej, man man slipper lumpen, säger jag.
Och tillägger:
Fuck winter.

Krossa Gnaget

Han kom från Marocko, inledde säsongen med att dunka in en magnifik frispark mot Gnaget, tappade stinget, hamnade utanför laget, utanför truppen, började fasta, blev sparkad, flyttade till Degerfors, hamnade i frysboxen. Förmodligen bara en tidsfråga innan Abders blågula äventyr är över.

Men det är Kabous jag tänker på när Allsvenskan går in i sista kvarten i elfte timmen. Hans frispark borde verkligen ha knäckt AIK. Det borde den. Nu slåss gnagarna om guldet. Det är en orättvis värld.

Balsam för en sargad fotbollssjäl:
http://www.youtube.com/watch?v=ti6OS2zEgMM&mode=related&search=

IFK-AIK: 2-0 (0-0)
Punkt.

Citat, del 2

”Jag hade gillat om Jennifer Lopez gjorde huvudrollen som mig. Hon har ju i varje fall en bakdel som liknar en alpin skidåkares.”
(Alpinist om livet efter karriären)

Kungligt blask

Kung Bore annonserade inte sin tillkomst. Därför blev jag rätt förvånad när jag drog upp persiennerna i morse. Jag hade precis drömt om pyramider i Egpyten.
Känner mig som en mumie där jag sitter framför datorn invirad i tjock luvtröja och huttrar, trots att det automatstyrda elementet dragit igång med halv kraft.
Det är vinter, kära folk. Det ska bli mysigt med några månaders kyla, Oboy med grädde och pudersnöåkning.

PS. Amelia,
Om du läser det här: grattis! Om du inte läser det här: skärpning! När man fyller ett ska man faktiskt kunna läsa. Men vi ses ikväll.

PS. Horace,
Kan möjligen Orhan Pamuks senaste vara något för Amelia?

Citat är kul, del 1

Från och med nu kommer denna blogg publicera ett citat om dagen. Citaten är hämtade från intervjuer jag gjort genom åren, och är endera underhållande, skittråkiga, informativa, klyschiga, intressanta, sorgsamma, intetsägande eller gåtfulla. Eller kanske allt i samma paket?

Så till saken.

--

”Jag tycker om att skratta. Åt vad? Allt! Jag har dagar då jag bara går runt
och skrattar åt allting.”

(Grammisbelönad tonåring spricker upp i falsett)

Mer moose moves åt folket

Trots att jag välkomnade regeringsskiftet med öppna armar, ser jag mig som en ganska apolitisk individ. Jag kan lika lite om politik som Janne Josefsson kan om sport. Eller kanske inte fullt lika lite. Josefsson visste ju inte ens att Carolina Klüft är sjukampare. En bedrift i ignorans.

Nåja. 96 922 personer röstade blankt i valet. Några skojare ägnade tid att rösta på påhittade partier. Av "partierna" som fick en röst, finner vi bland andra: AC/DC-partiet, Ankeborgs vänner, Billigare öl-partiet, Bolibompapartiet, Det kvinnliga höftpartiet, Guds parti, Kokta grodans parti, Nintendopartiet, Nymoldaviska istidspartiet och - icke att förglömma - Älgpartiet.

Hård sanning

När IFK slog ut Giffarna ur cupen skrev jag ett taskigt mejl till nämnde Hård. Med östgötsk glimt i ögat. Efter två månader svarade han. Och fyra månader senare fanns mina illvilliga rader med i hans bok "Konsten att förlora". Visst rättfärdigar detta mig som författare?

Från boklig delikatess till aptitlig lunch. Det blir firre. På mammas inrådan. Jag vet inte om hon är rädd för att jag ska åka på skörbjugg eller om hon bara tycker att jag är allmänt korkad.

Saknad

Kom på mig själv att sakna Mats Hård. Hans blogg var verkligen briljant.

För er som av dunkla anledningar gått miste om de små litterära mästerverken; här är länken till förströelse: http://thefineartoflosing.blogspot.com/2005/02/frn-brjan.html

Galna kastsjukan

Jag var en notorisk kastare. Sjukdomen hängde med som en oönskad skugga, en kronisk åkomma som förvisso falnade en smula med åren – men som oftast gjorde sig påmind i upphottade ögonblick.
Om jag i vardagliga livet var en filbunke så gestaltade jag två veckor gammal surmjölk när jag tog steget in i idrottssfären.
Jag hade svårt att tranchera mina sinnen. I bakhuvudet slogs två röster om uppmärksamheten. Dr Hen tänkte före han talade, resonerade innan han uträttade; Mr Rik skrek innan han tänkte, kastade utrustning innan han lugnat ner sig. Jag var i fasen av en själslig splittring.
Det spelade ingen roll om jag slagit out-of-bounds på golfbanan, om jag råkat ut för en kantboll i pingishagen eller missat en given volley på centercourten… risken att jag gick bananas var, tyvärr, överhängande. Järnåttor, Stiga-racketar och – ja, förlåt om jag svär i kyrkan – Wilson-strängar riskerade att ryka all världens väg.
Jag prövade att gå i mental träning för att axla mitt lynniga humör, och det hjälpte för stunden, men med livsfacitet i hand gick jag som en gammal syndare ”gärna” tillbaka till de invanda spåren.
Samma facit avslöjade att jag sannolikt skulle ha varit ekonomiskt oberoende om jag inte lidit av galna kastsjukan.
Prestationsångesten var boven i dramat, och faktorn som gjorde att jag som lugn och behärskad individ ingick personlighetsklyvning när tävlingsnerven dök upp över utan.
Det var andra tider. Det var tonårsepoken i mitt liv. Det var då.
I presens tid är jag strikt tyglad. Tävlingsriktad, javisst, men tämjd som en vildbatting på zoo.
Min nya motståndare har ett annat namn: Centercourten. Ingenting mer än en gameserie av dubbelfel skrämmer mig mer.
”Välkommen till Racketstadion. Du vill boka en tid? Klockan 19? Visst. Ni får bana C”.
Självfallet. När formen är lika fjärran som Australiska Öppna är det så där lagom tillfredsställande att stå som föremål för allmänhetens hånskrattande ögon.
”Ni får bana C.” Åh, tack så hemskt mycket.
Centercourt.
Huh.
Synonymer: chikanerande, chockerande.
Antonymer: charmerande, ceremoniellt.
Nio gånger av tio underpresterar jag när jag hamnar på bana C. Det är statistiskt säkert. Det har gått så långt att mina antagonister f-ö-r-s-ö-k-e-r boka in oss på bana C bara för att få mig ur balans.
Egotrippade skitstövlar.
De vet mycket väl att mina förstaservar mycket väl kan landa bakom baslinjen, att mina stoppbollar hamnar på min sida av nätet och att volleys framme vid nät innebär en risk för närmaste grannkommunen.
Dagen C är en smärtsam dag för min racket.
Men det kan i alla fall vara lyckligt över att jag inte längre är otrogen.
Galna kastsjukan är nämligen ett minne blott.

När stormen tar fart över frosten i natt

Glöm Gudrun. Expressen skriver att "om ovädrets vindstyrkor blir tillräckligt kraftiga får stormen troligen ett mansnamn som börjar på h".
Jaha.
STORMEN HENRIK!
Det blir nåt att berätta för barnbarnen om.

Jag är ett Doyenne de Comice-päron

Det finns en dag som inte finns. Dagen då man hittar den optimala harmonin i tillvaron. Förmodligen kommer livet alltid att kantas av felbeslut och gärningar man ångrar med facit uppkört i ansiktet.
Min resultatbok innehåller så många kryss att jag rätteligen borde utbilda mig till magister i förhållandemissbruk.
X1 ville flytta ihop 2003. Det ville inte jag.
X1 ville flytta ihop 2004. Det ville verkligen inte jag.
Jag ville flytta ihop med X1 2005. Det ville naturligtvis inte hon. Så det tog slut.
Jag är ett päron. Ett Doyenne de Comice-päron. Ett sådant där päron som mognar väldigt sent och ofta inte hinner bli färdigt innan frosten kommer.
Verkligheten är verklighet i dag och hon och jag blir aldrig vi igen.
Det känns… okej.
Det fanns en dag som jag trodde inte fanns.
Men den finns i dag.

Ironi är det sämsta som finns.

Höhö.

Tant of the day

Noterade precis att en mogen dam i 100-årsåldern, med tillhörande rullator, klev på en karaoketaxi med ett brett leende. Medalj till henne.

Quote of today

"Det finns ett sorts undanglidande vemod i ögonen hos folk i Norrköping som jag tycker mycket om."
Marcus Birro.

Välkommen till Vogue

Min strumplåda innehåller enbart svarta varianter. Med ett undantag. De bär jag i dag. Därför ber jag till högre makter att ingen får för sig att ringa på min dörr nu.

Ingen soldat

Varför är det klippt omöjligt att utkämpa ett regelrätt krig mot väckarklockan?

Challenge Tour

Eftersom klockan bestämt att fredag blivit lördag och jag fortfarande har kli i fingrarna, kommer här en utmaning som jag blivit ombedd att besvara. Så, Sofia, here we go:

1. Ta närmaste bok och slå upp sidan 18, rad 4 - vad står där?
"Jag högg själv ner virket i skogen, transporterade det till sågen där jag sågade plank och till sist målade jag ladan med Falu rödfärg.”
2. Sträck ut din vänstra arm så långt du kan, vad rör du vid?
Min 50 centiliters Pripps Energy-flaska som precis föll mot skrivbordet. Klant? Jag?
3. Vad var det senaste du såg på tv?
Två minuter av svenska serien Mäklarna.
4. Utan att se efter, gissa vad klockan är:
00.20 (rätt svar: 00.22)
5. Bortsett från datorn, vad hör du just nu?
Bilar som passerar utanför min öppna fönster, samt Ebba Forsbergs ”Sometimes” på datorn.
6. När var du senast utomhus och vad gjorde du då?
Jag var på gymet och dubbelpassade med ”Swartling”.
7. Vad tittade du på innan du började svara på den här undersökningen?
Rosa Bloggens besökarstatistik.
8. Vad har du på dig?
Svarta träningsoverallsbyxor och t-shirt. Känner mig so classy.
9. Drömde du något inatt? I så fall - vad?
Jag drömde som vanligt väldigt mycket. En skräckis (vill inte ens tala om det), en småromantisk (inget av estetiskt värde) och så lite action (gick all in på tokdålig starthand i poker).
10. När skrattade du senast?
Åt Kjell Bergqvist. Säkert en dryg timme sedan. Jag vill garva oftare. Jag gillar att garva.
11. Vad finns på väggarna i rummet där du är nu?
Sitter inne på ett avskalat "kontor", så det känns relativt skralt. Två tavlor.
12. Har du sett något konstigt på sistone?
Mm, jag borstade tänderna för fem minuter sedan och glömde släcka lampan ovanför handfatet innan jag tittade rätt in i spegeln.
13. Vad tycker du om den här utmaningen?
Jag vet inte. Tidsfördriv?
14. Vilken var den senaste film du såg?
Lost in translation. Gripande. Som sagt. Scarlett är bedårande, naturligtvis, och står för en utmärkt skådespelarinsats. Bill Murray är inte sämre. Tvärtom. Deras vägar korsas av en slump i Japan och det blir god filmsushi av konceptet.
15. Om du blev multimiljonär, vad skulle du köpa?
Jag har faktiskt ingen aning. IFK Norrköping, kanske. Men Doughpleaserovitj låter väl så där.
16. Berätta något om dig själv som folk inte känner till.
Jag har aldrig vunnit Nobelpriset. Någonsin.
17. Om du kunde förändra EN sak i världen, utan att ta hänsyn till politik och skuldkänslor, vad skulle det vara?
Sånt där "går" ju inte att besvara. Ge mig några nätters betänketid. Så drömmer jag mig fram till något vettigt.
18. Tycker du om att dansa?
Dansar aldrig nykter, men studsar gärna omkring onykter.
19. George Bush?
Ja, han är president i landet USA. Var det 10 000-kronorsfrågan?
20-21. Vad skulle dina barn heta, pojke resp. flicka?
Ingen aning. Madeleine är fint. Felicia också.
22. Skulle du nånsin överväga att bo utomlands?
Testat det livet. Det var bra då. Inget för mig nu. Och förmodligen inte i framtiden heller.
23. Vad vill du att Gud ska säga när du kommer till pärleporten?
Jag har väntat så länge på just denna dag – och nu har den äntligen kommit.
24. Vilka två personer vill du ska svara på de här frågorna?
Lars Winnerbäck och Zlatan Ibrahimovic. Ska det va´, ska det va´.

Den eviga saknaden efter Nintendot

Efter ett par jobbveckor utan inspiration och glöd i pennan har jag hittat tillbaka till något som liknar en vettig fas.
Det kan ha med vädret att göra.
När roadracingknuttar ilsket spänner ögonen mot himlen och tennisspelare strängar om sina racketar i Wimbledon, jublar jag åt det tilltagande regnet. Jag skriver bättre texter när vätan piskar asfalt.
Det kan också ha med intervjuobjekten att göra.
I tisdags punktmarkerade jag en lirare i Basketligan under ett halvt dygn. Det var intressant. Och mentalt betungande. Det var nämligen ett möte med en gammal fiende.
När minnesbilderna vevas upp ser jag en gänglig kille från Sörping som fick mig att framstå som ett fån på helt fel plats vid helt fel tillfälle. Om jag inte drog på mig fouls efter dueller med honom, blev jag blockerad eller bortgjord på löjeväckande manér.
Till råga på allt var han två år yngre än jag.
När han hejade på mig den där morgonen tvingades jag svälja stoltheten och förtränga de narraktiga minnena från basketplanerna.
Det var trots allt ett annat sekel.
Nu är det 2000-talet och jag är så långt ifrån firad basketstjärna som man komma.
Men jag var en jävel på Double Dribble. Att sälja den där japanska åttabitarsmanicken är kanske det dummaste jag gjort sedan jag gick och käkade dillchips istället för att dansa tryckare med snygg-Paulina i femman.

Vilken jäävla smäll!

Lät precis som om någon försökte spränga hela jävla Norrköping i luften. Jag hoppade upp från stolen som en nysnaggad Stefan Holm och med galopperande hjärta i bästa Järvsöfaks-stil. Sluta upp med att spränga Norrköping i luften. Hör ni det? Det är faktiskt match i morgon. IFK-Qviding. Ska vi förmoda att hela Göteborg försöker köa sig in på Parken?

Why he rules, volume 2 out of 10

En av alla dom
Winnerbäck: Vintern 1997. Började så smått förstå att jag faktiskt bodde i Stockholm nu. I storstaden för att spela musik. Precis lika unik som alla andra. Söndagkvällsförvriden är ett rätt bra ord för att beskriva hur det kändes den kvällen. Lite dagen efter. Jag kommer ihåg att jag satt vid matbordet i Fruängen och åt clementiner och drack varm choklad när jag skrev den. Har ofta börjat mina spelningar med den här. Den funkar lite som en presentation.
Doughpleaser: Jag kom till Stockholm utan karta och kompass. Med en vilsenhet i själen och en ambivalent inställning till framtiden. Där satt jag ensam, första kvällen, i en liten enrummare vid Karolinska och undrade om viket på kvällstidningen över sommaren skulle lotsa mig tillbaka till de emotionellt stabila breddgraderna. Litenheten var påtaglig och jag kunde omöjligt glädjas över chansen som uppenbarat sig vid Globen. Tiden gick sin gilla gång, jag föll för Stockholm och jag träffade T som för några veckor fick mig att glömma X1. Vi gick båda vilse genom stan, i olika skeden av livet, och visste att allt skulle ha få ett slut när jag flyttade hem igen.
Toppen: "Och är jag ensam på en söndag blir jag dum, och mörkrädd mitt på dan. Måste bort från tysta rum, och är du hyfsat likadan – kan vi gå vilse genom stan.”

Aldrig riktigt slut
Winnerbäck: Det här är fröken Svårs väg tillbaka efter en jobbig låt på "Med solen i ögonen". En märklig, drömlik tillfredsställelse i att ha nått botten.
Doughpleaser: Texten biter sig in i tjejers själar. Det är statistiskt säkerhetsställt. Fråga en av de få som känner till min bloggadress (eller kanske inte nu, för nu har hon funnit Lyckan – och, Du, vad var det jag sa). Eller fråga M, som jag träffade i våras. Vi såg Live-DVD:n tillsammans här hemma och tårarna föll nedför hennes kinder när Hovet spelade just den här låten. Och, vad fan, vissa segment träffar ju sjukt säkert även för oss andra som inte kallar oss Fröken Svår. Det bästa är att botten bara är en övergående plattform innan man närmar sig toppen igen.
Toppen: ”Jag har gjort fel ibland, jag vet, men ingen mening att ge opp. Jag tror det bor en liten hjälte i varenda liten flopp.”

Hugger i sten
Winnerbäck: Det gamla vanliga: Jag kärar ner mig och hon flyttar utomlands innan jag ens hunnit berätta det. Det händer mig hela tiden. Dom säger att dom ska försöka hitta sig själva och allt det där och kommer alltid hem med en ny pojkvän.
Doughpleaser: Calle tyckte nog att jag var dum i huvudet. Kanske inte bombad, men i alla fall jobbig som få. Jag kan väl förstå honom. Hugger i sten vevades i repeat gång efter gång, som ett hinduistiskt mantra, och jag antecknade flitigt vilka ord och fraser jag ville ersätta i min egenkomponerade sång till Ex1. Till slut föll bitarna på plats och låten var klar. Calle pustade ut och jag gick ned till strandpromenaden och sjöng in det jag skulle på en bandspelare. Det lät för jävligt. Men jag tror att hon uppskattade gesten. Som tur är har tidens rand fått låttexten att försvinna i intet.
Toppen: ”Jag dricker glögg med balkongdörren öppen i natt, och låter vinden komma in i från väster.”

Nord blev syd

Otrohet är aldrig vackert. Förutom i Lost in translation. Fantastisk film. Se.

Why he rules, volume 1 out of 10

Ok. Dags för ett Winnerbäck-blödigt inlägg nu när löven bytt färg, Celsius mätare blivit skogstokig, handeln börjat julpynta och ICA Maxi plockat fram uppstoppade renar.

De här låtarna spelar jag ikväll. Inte av någon speciell anledning. Mest för att jag gillar tonen, melodierna – i symbios. Kanske också tack vare ett och annat minne.

Inte för kärleks skull
Winnerbäck: En favorit. Jag gillar stämningen. Ska avnjutas väl kyld en höstkväll på hög volym. Helst ensam. Längtandes. En kompis trodde att den handlade om ett one-night-stand. Det är just det den inte gör.
Doughpleaser: Vi möttes i krogkön och polaren presenterade mig som ett ”Winnerbäck-pucko”. Han visste att hon hade samma musiksmak. Hennes ögon glittrade och jag var full. Vi älskade aldrig som fåglarna vill, men vi sjöng in den här låten på en 3-mobil. Vad mottagaren tyckte om framträdandet fick jag aldrig veta. Men eftersom jag har en tendens att bröla som en krockad traktor så var det nog lika bra. Ett pucko är alltid ett pucko – mer eller mindre.
Toppen: ”Mellan veta och vilja går vilsen och väntar på sans. Och att se allting klart.”

Kom änglar
Winnerbäck: En låt som beskriver förhållandet i fråga ganska bra. Vers för vers. Det var så här det kändes. Helt enkelt. Jag undrade lite smått när jag skrev den om man verkligen får göra en så här simpel melodi. Det är klart man får.
Doughpleaser: Det här är sagan om husväggen, fyra blåa ögon, ett stormande Medelhav och en nattpuls i Puerto Banus. Minnet går inte att komprimera i funktionsdugliga ord så jag nöjer mig med att konstatera att jag var kär. Kär i henne. Kär i ögonblicket. Förälskad i livet. Under mitt livs lyckligaste stund bar jag himmelska ben, gav henne en gloria och hade blivit av med den uppgivna rösten jag nyttjat så illa. Den 24 mars 2002 blev jag hel.
Toppen: ”Den vackraste stunden i livet var den när du kom – och allt var förbjudet.”

Nån annan
Winnerbäck: Skrevs redan hösten 1992. Det handlar om en promenad från Tannefors Center till Vidingsjö en sen vardagkväll. Ni som är från Linköping vet att man då går via Stångån upp för Tannefors slussar, genom Ånestad och Åleryd. Det är en ganska rejäl promenad, och det var höst och mörkt och halsduk och nykär och gymnasiet och hon och jag. En av dom bättre kvällarna i mitt liv.
Doughpleaser: Utan Gore-Tex, paraplyer och skydd för tak var vi så utsatta man kunde bli när det regnade katter och hundar från himlen. Vi skrattade åt eländet. Jag vet inte vad det var som gjorde mig så förfärligt glad. Inte var det drömmar om stearinljus och varm choklad i alla fall. Det var snarare infallet att vi hade rätt kul emellanåt, åt varandra, med varandra. Det var kvällen när vi bestämde oss för att nystarta förhållandet. Det var en bra kväll. Det kanske blir så automatiskt när man promenerar invid Tannefors slussar...
Toppen: ”Och vad är det som gör att man glömmer saker, man glömmer att man trivs med livet ibland. När vi flydde från sanning, tid och besvär, för att ta måsten i andra hand.”

Ordjakten

Det första ordet jag söker har tio bokstäver.

Superettan.

Det andra ordet jag söker har elva bokstäver.

Tvåtusensju.

Det tredje ordet jag söker har sex bokstäver.

Ångest.

I år går vi upp! (eller nästa...)

"Jag har väntat så länge på just den här dan,
och det är skönt att den äntligen kommer."
Sextonhundra på Idrottsparken: IFK-ÖSK. Man kan bli hispig för mindre.
Fredagsdrömmar brukar sällan vikas till fotboll, numera, men i natt jonglerade jag med Pierre Gallo, såg Gardar lobba in 1-0 på Arosvallen (!) och jag hann även bli nedslagen av en fraktion firmamedlemmar från Västerås. Eh... de tyckte att jag jublade för mycket.
Det första är väl inget bra tecken; men väl det andra. Jag vill jubla. Jag vill vara en jubelidiot. Jag vill se IFK i allsvenskan. Och det vill väl du också?

All in!

Det var en israel, en polack, en turk, en amerikan och en Doughpleaser.
Och så några till.
908 totalt.
Jag kom sexa i nätturneringen - det handlar om No Limit-poker - och jag är överlycklig.
Mödan för två timmar och 29 minuters "arbete"?
2,5 dollar.
En halv öl.
Eller en Selma Lagerlöf-lapp och tio Jenka om ni så vill.
Jag tror inte jag ska försörja mig som freeroll-spelare i framtiden.

Mejlterror vid Eastern Promenade

Jag har skickat 48 mejl i dag. Ett hopkok av allt från uppdaterade lastbilsparker, kinesisk längdåkning, universitetsavhopp och Shells priskarteller till 20 år gammal elitseriehockey, konståkningsdomare, ufo-forskning och extremskidåkning.
Det snurrar i huvudet.
Jag känner mig trött.
Skulle behöva spinna ikväll.
Däremot var det uppfriskande att besöka bibblan i förmiddags. Det var inte i går. Mellanstadiet var inte i går. Det kändes som att göra en liten resa tillbaka i tiden. Numera äger Doughe ett utlåningskort. Ur led är tiden.

Ärade huvudredaktör på SAOL

Martin Gellerstam,

Jag vet. Frontalflirt är ett väldigt fiffigt ord. Det har jag tyckt i säkert åtta minuter. Härmed verkar jag för ett aktivt införande av ordet och den underliggande betydelsen till nästa upplaga av SAOL. Vänligen tillgodose min önskan.

9E

Mycket nostalgi på denna blogg nu. Det blir lätt så eftersom backspegeln är desto enklare att beskriva än framtiden.
Om drygt två veckor korsas backspegelns och framtidens vägar.
Det har gått tio år sedan jag vi gjorde upp med högstadiet, vi 80:or.
Nu är det dags för klassfest.
”När du har tröttnat på prat om väder, vind och antal producerade barn” ska jag utnyttja ett konversationskort ”för att få svar på det där du egentligen vill veta”.
Det står: ”Om du var tvungen att bli tillsammans med någon i vår gamla klass – vem skulle det vara?”
På den nivån är det.

Just nu är jag inte speciellt sugen på att gå dit, men jag vet ju hur det kommer sluta.

Blott nio av 30 är skrivna i orter utanför Norrköping. Allt från Hyltebruk till Järfälla. De flesta i förorter till Stockholm.
Det är inte mer spännande än så, men jag är varken besviken eller förvånad. Bara luttrad. Är vi hemmakära eller bortarädda?
Jag kan bara tala för mig själv (i nyktert tillstånd); och jag gillar den här stan. Trots att den kan vara klädd i kejsarens kläder vissa dagar. Men är det inte så överallt?
Så var det ju i Fuengirola. I Solna. I Torrevieja. Och här.
Men jag gillar det lilla i det stora; tycker om bruset invid Strömmen, lummiga promenader, härliga IFK och vår olagligt fula dialekt. Inget märkvärdigt i sig, men tillsammans rätt vardagsromantiskt.
Jag är nog hemmablind.
Men jag är uppenbarligen inte ensam.

Kanske man borde gå dit, ändå.
Bara för att se vilka som ”lyckats”, ”misslyckats” och framför allt – vilka som frontalflirtar med vilka.

15 år senare

Det är kul att städa.
Nej, det är det självfallet inte.
Men det är roligt att städa om man hittar gamla skatter i lådorna.
I femman skrev jag en resumé om mitt fantastiska liv. Mycket sport handlade det om. Och utseendefixering.

Mina föräldrar säger att jag var lugn som liten. Jag var ganska tjock, både i ansiktet och runtomkring kroppen.
Ja. Jag var en tjockis! I fyra år. Sen blev jag en sparris. I 20 år. Nu är jag... jag vet inte. Struntar i att lägga upp en bild på mig iförd enbart Speedos i alla fall.

Jag har aldrig haft napp eller sugit på tummen.
Tro det eller ej, jag har inte lagt till mig dessa dåliga ovanor nu heller. Hittills.

En gång när jag bestämt skulle ut och cykla hände något. Cykeln hade, vilket jag inte visste, punktering. Jag ramlade så småningom illa och jag fick hjärnskakning och jag fördes till sjukhus.
"Så småningom"? Herregud. Använde jag såna ord när jag gick i femman? Punkteringen var mer väntad. Jag var ett klantarsel som hade en tendens att skada mig bara jag gick utanför dörren. Det är ett under att jag fortfarande lever.

Vad jag inte tycker om:
1. Krig
2. Höga höjder över vatten
3. Måndagsmorgnar
Det enda med krig jag ser något positivt i, är bensinpriskrig. Micropris på tolv kronor litern. Come on!

Jag är ca 160 cm lång och jag tror jag väger 45kg.
Vilket muskelknippe, va! En riktig magnet på mellanstadiediscona där små påsar med dillchips var lika attraktivt - om inte mer - som Ann-Sofie, Maria och Paulina.

Jag bär tandställning på grund av mina utstående tänder. Jag har också mina öron utåtstående.
Haha! Självinsikt! Hur kunde Paulina stå ut med mig i två veckor i fyran? Hon som var så söt.

Varje år åker våran familj till Sälen och åker skidor. Det finns en del roliga backar och den brantaste av backarna i Sälen är Väggen med sin fallhöjd på 45 grader. Den har jag åkt några gånger men den är inte så rolig.
Jag som inte ens vågar åka Väggen i dag. Det är ju som att dödsförakta skeenden! (till mitt försvar är mina skidor minst en halvmeter för långa).

Det kom ett mejl

Avsändare: far.

"Grattis på den stora dagen. Dock är du fortfarande mer skitunge än vuxen."

Jag kunde inte ha sagt det bättre själv.

Inte för kärleks skull

Det bekanta kuvertet. Den bekanta handstilen. Hjärtklappning.
För ett och ett halvt år sedan skickade hon tillgivna brev med vackra, värmande ord och kärleksfulla formuleringar.
Jag tog henne för givet, slutade att uppskatta det fina i tillvaron, hjärtat klappade själlöst.
I dag skickade hon en CD-skiva med en golftränarhandbok från utbildningen hon nyss avslutat.
Det är en ny tid nu.
Det var bättre förr.
Tycker jag. Men med största säkerhet inte X1.

Jag som trodde att "Spelet" var en upplyftande bok.

"Det är dags för dig att förändras, att bara knäppa med fingrarna och bli nån annan. Tänk efter: Neil Strauss, skribent. Det låter inte särskilt sexigt. Ingen vill ligga med en skribent."

Ok, jag får leva i celibat resten av livet från och med nu...
Jättekul.

Hepåre

Det har inte bloggats från den Dougheska datorn på länge. Vad har gubben gjort? Lite av varje. Vad?
Eh, åkt berg-och-dalbana på Grönan, parerat blicken i alla väderstreck på Tylösands strand, sovit på en klibbig neongul luftmadrass på ett lägenhetsgolv i 38 graders värme, tänkt på X1, läst en rätt kul bok om dejting, busringt till en tjej som blev vansinnig eftersom hon inte ville avgöra vilken partiledare som var sexigast; Göran eller Alf?, hoppat betong på Gnällbänken sedan vi krossat (well) Assyriska, blivit bjuden på hemlagad lunch av X, shotat Fernet, Tequila, Baccardi Ruzz men absolut inte Sambuca, spelat golf i Hestra, saknat X1, smått älskogskrankt sett den vackraste uppenbarelse detta år; iklädd en sagolik randig klänning på Leif´s Lounge, inhandlat en air condition, skrattat åt Persbrandts repliker i ”Skarpt läge” på Sergels Torg-bion, drömt om X1, dejtat LW, ätit alldeles för mycket pasta på Al Forno, badat i en iskall (säkert bara 22 grader) Ågelsjö, köpt en inflyttningspresent till X men i sista stund valt att lägga den i garderoben, börjat säga Hepåre igen eftersom Ted Åströms ripost i Sällskapsresan är klockan, spelat golf i Halmstad, köpt Neil Strauss kritikerrosade bok ”Spelet”, spöat kusinen i minigolf, dejtat MS, noterat att juli månad bjudit på en del heta romanser för flera vänner, tänkt på X och känt igen mig i Winnerbäck-strofen ”Mellan veta och vilja går vilsen och väntar på sans”, mottagit en knapp timmes långt fyllesamtal från X – som gjorde mig glad för stunden men förvirrad dagen efter, dyngförlorat mot två smör i minigolf, ätit sunkig köttfärssås på Pastakungen, konstaterat att både X och MS lämnat sina ex på grund av deras partners sjukliga problem med svartsjuka, åkt vilse i Farsta, Hökarängen, Norrköping, Halmstad, Linköping och Östermalm, saknat X1 lite till.

Nu har jag, på gott och ont, börjat jobba igen. På gott: mitt konto behöver en snabbkur till Eiffeltornet.
På ont: det blir lätt ganska tråkigt här på ”kontoret”. Ett Kalle Anka-plåster skulle kanske hjälpa.

70 orsaker att dumpa mig

1. Jag har åkt polisbil i Portugal
2. Jag har varit ”Prio 1” i en ambulans (de trodde jag var döende, jag hade ett skrapsår på vänster lillfinger)
3. Jag har två plasttänder
4. ... för skateboard har aldrig riktigt varit min grej
5. Jag har sprängt upp en brevlåda med salpetersyra
6. Jag har fått stryk av en Europamästare i boxning
7. Jag är blödig och tycker att det är skönt att gråta
8. … för två veckor sen grät jag av lycka
9. Jag har opererat bort mina polyper
10. … och har sedan dess sjukligt svårt att dricka nyponsoppa
11. Jag går ner ett kilo varje gång det blir helg och utgången ligger i imperfekt
12. Jag har åkt telemarkskidor i Väggen (jag påminde inte lite om Stig-Helmer)
13. Jag tänker övervinna min höjdrädsla genom att hoppa bungyjump så fort jag får tillfälle
14. Jag har aldrig rökt
15. Jag har aldrig snusat
16. Jag har aldrig druckit kaffe
17. Jag har inte ens knarkat sig lite
18. … drömmen om lycklig tvåsamhet är min drog i livet
19. Jag tycker att sjögurka är världens äckligaste maträtt
20. Jag skrattar så jag dör åt The Office
21. Jag har vaknat på en skolgård med en jävla massa promille i kroppen, en bula i huvudet och tre poliser omkring mig
22. Jag avskyr att förlora
23. … ja, jag vet att det är en paradox att då hålla på IFK Norrköping
24. Jag tycker att det är jättekul att betala 20 000 i skatt varje månad
25. … folk som inte känner mig har ibland svårt att förstå sig på min ironi
26. Jag har avslutat ett treårigt förhållande per telefon från Spanien
27. … jag har fortfarande dåligt samvete för det
28. Jag har ”tackat” nej till två förlovningar
29. Jag vet inte om jag någonsin vill gifta mig
Jag har blivit kär vid första ögonkastet en gång
30. Jag kan inte öppna en OLW-chilipåse utan att omgående tömma helt innehållet
31. Jag är en nostalgiker av stora mått
32. Jag kan överanalysera ett SMS så att något himlafint blir något helvetesdåligt
33. Jag är väldigt ohändig
34. Jag tycker inte om att se mig själv i spegeln
35. Jag har inga mor- eller farföräldrar kvar i livet
36. Jag har fortfarande svårt att titta på min farfars gravsten, sedan det uppdagades att han i 30 års tid haft barn med en annan kvinna
37. Jag föraktar otrohet mer än allt annat
38. … till och med mer än baklängesmål på stopptid
39. Jag har sett fotbolls-VM, fotbolls-EM och Champions League på plats
40. … men ingenting går upp mot Jonas Wallerstedts 3-1-mål mot Mjällby i allsvenska kvalet
41. Jag har skickat 5300 SMS på två år
42. Jag kunde varit pappa i dag
43. Jag tycker inte om att stå i centrum
44. ... men jag bor hellre i centrum än på vischan
45. Jag skulle önska att man fick den perfekta fyllan med enbart likör 43 med mjölk
46. Jag har 2924 mejladresser i min Outlook
47. … Ex1 är inte en av dessa – av promillerande säkerhetsskäl
48. Jag har samlat på mig 63 fultalspoäng
49. … och har enligt bedömningen ”viss koll och vet bla att tubsockor är dålig smak, att Hisbollah inte är ett fotbollslag samt att man bör ha med sig en flaska vin när man är bortbjuden”
50. Jag tackade nej till ett fast heltidsjobb i Stockholm som redaktör förra veckan
51. … min GPS är glad över att inte behöva förtidspensionera sig
52. Jag har bott 40 meter från Medelhavet i fem månader
53. Jag vet inte vad jag skulle göra utan Barilla
54. Jag vet vad jag skulle göra om jag attackerades av ormar (kasta kroketter)
55. Jag undrar varför man alltid måste spela spelet för att vinna i dejtandets lotteri
56. Jag hade en svårartad 25-årskris
57. Jag har funnit den största kärleken i livet på en strandfest i Fuengirola
58. Jag är barnsligt förtjust i att busringa till folk
59. Jag röstade på Folkpartiet förra valet
60. Jag är medlem i Svenska Kyrkan men vet inte om jag tror på Gud
61. Jag har kommit 21:a i ett junior-SM i golf
62. … och spelat in hejdlösa 3 300 kronor i karriären
63. Jag har förlorat den största kärleken i livet till en 30-årig tjomme som blandar västgötska med småländska
64. Jag skulle vilja lägga på mig fem kilo i muskler
65. Jag hävdar att romantiker på ont tillhör ett utdöende släkte
66. … Romantic Park skulle kanske inte bli av samma karaktär som dinosauriemotsvarigheten
67. Jag har skrivit och spelat in en låt till en tjej
68. … jag sjunger som en krockad traktor
69. Jag tycker om att gå på kalas
70. … så nu går jag och firar Julia, 3. Häpåer.

Mu

Jag vill vara en ko. En ko som inte tänker eller överanalyserar. En ko som lever för stunden. En ko som inte funderar på framtiden. Vore kozy.

Vägskälet

Nu drar jag iväg till Hufvudstaden med X.

Låtlistan, Stångebro, i går

"Efter nattens bränder" dominerade Lasses låtlista på Stångebrofältet i går. Det var 24 grader i luften när vi stärkta av en stark treplussig konsert traskade hemåt i den trolska sommarnatten.

Kvällens positiva överraskningar: Fria vägar ut, Inte för kärleks skull, Jag vill gå hem med dig.
Kvällens neggos: Att inte Timglas spelades. Den här gången heller... Och att allsångsfavoriten Kom änglar glömdes bort.

1. Min älskling har ett hjärta av snö
"Hennes gröna ögon gör mig matt."
2. Sen du var här
"Sen du var här har allting blivit större
Det är lättare att vakna
Nu kan jag se mig själv gå runt
Och inte riktigt ha nånstans att ta vägen."
3. Nånting större
"Här under askan av sönderbrända drömmar
ska vi nu bygga nånting större."
4. Lång dag
"Det fanns en spricka där solen tog sig in
Där vi andades på nytt och där våren ömsa skinn."
5. För dig
"Jag har vandrat som en vilsen stenstaty
Jag har vart på rymmen utan att ha nånstans att fly
Det här är slutet på resan och början på en ny
med dig, med dig, med dig."
6. Fria vägar ut
"Du har så underbara ord
Du kan le så att jag smälter
Du kan ge så jag tar åt mig."
7. Söndag 13.3.99
"Har du valt en väg att gå
och ett mål att sikta på
och är det verkligen du?"
8. Stort liv
"Din ungdom kommer aldrig igen
jag har så mycket förstånd men förlorar än
så jag lovar dig ingenting käraste vän
det är ett kort liv."
9. Dunkla rum
"Torka tårarna min vän
jag tror jag vet ungefär hur det känns
som att försöka dansa med en myndighet."
10. Elden
"Det har inte samma charm att ragla hem klockan fem
Det är inte lika inspirerat nu som 1995, om du minns."
11. Inte för kärleks skull
"Någon har valt att bestämma hur kärlek går till
med regler och råd
Så därför inatt, ska vi älska som fåglarna vill"
12. Du hade tid
"Du är ett glashus, å jag är en sten
Men det är du som försöker se igenom mig."
13. Elegi
"En elegi för alla vägar som vi inte vandrat än
För en tid som bara går, och aldrig kommer igen."
14. Hugger i sten
"Som du sa, det kan va svårt att bli riktigt nöjd
det är så lätt att fantisera
Mina tankar och minnen står mig upp i halsen
men mycket vill ha mera."
15. Jag vill gå hem med dig
"Du är den enda
Du är den bästa
som jag har letat
som jag har väntat."
16. Söndermarken
"Gråvita skyar, tandläkarväder, nån grävmaskin som sliter upp en cykelväg vid fotbollsplan
och nyponbuskar, nyponbuskar, hela vägen nyponbuskar
ser jag när jag blundar, och nånstans där så blev jag den jag är nu."

Extranummer:
17. Åt samma håll
"Jag ger min själ till händerna som ger och inte rycker
Jag sällar mig till hjältarna som gör och inte tycker."
18. Stockholms kyss
"Jag har seglat med ett sjunkande skepp
och tro mig, jag har velat stävja vinden."
19. Solen i ögonen
"Vi är änglar med blickarna högt i det blå
Vi är dom som förlorar men jublar ändå
Vi är dom som kan skratta åt allt med varann
vi är dom som kan gråta när ingen ser på."
20. Ingen soldat
"Jag har härjat krig i huset,
jag har härjat krig i mig,
mina ögonlock är tunga nu,
snart drömmer jag om dig."
21. Kom ihåg mig
"När du har varit i alla vrår
Och du har testat allt som går
Och när du tröttnat
Kom ihåg mig då."

Hon kommer från främmande vidder

Känslan av klassisk otillräcklighet. Det är den som väcker mig och som är stadigt sällskap på huvudkudden under den traditionella vakna-upp-till-tre-snooze-perioden.
Det är nåt som händer med min kropp, hjärna och själ.
Mitt vanligtvis så stora VM-engagemang decimerades som vore det Gunnilse-Floda i går på tv.
OLW:s chilinötter, som sänktes ned i den kornblåa designskålen, lockade plötsligt lika mycket som spenatsoppa.
Och sova, det kan jag inte göra.
Det enda som är precis som vanligt är att tankar attackerar mig från höger och vänster. Just nu är de inte speciellt välvilliga.
För inte räcker jag väl till, när jag ikväll möter upp X för träff nummer två?

Efter uppbrottet med Ex1 har jag blivit något av dejtmästerskapens Fredrik Nyberg. Stabil på pappret, men när det väl börjar gälla saker kör jag på portar, grenslar, åker ur.
Ibland medvetet för att komma ifrån situationen på ett smidigt sätt, som en slags bortförklaring för att jag ändå inte vill vinna.
Den här tjejen är annorlunda. Hon får mig att vilja komma först i mål, utan en fadäs på vägen ned.
Den här gången vill jag inte bli ihågkommen som en uråkning i dejtschemat. Beror det på att jag äntligen kommit över Ex1, och hittat mig själv? Eller handlar det om att jag hittat henne?
X besitter egenskaper jag värdesätter högt. Det är mer än bara det blonda, vackra, brunögda, mer än bara yta. Hon kan göra fantastiska djupledslöpningar med resonemang och tankar som får mig att se på saker på ett helt nytt sätt. Yta och djup i en blandning som min dejtkompott kanske innehållit tidigare, men inte med samma höga procentsats.

X tog initiativ till att ses en andra gång. Det blir ett restaurangbesök och det fasar jag över av två anledningar. Jag avskyr att provsmaka vin. ”Håller jag glaset rätt? Säger jag rätt saker när jag godkänner vinet?”
Dessutom gäller det att välja ut en lämplig restaurang, eftersom hon jobbar som kock och förmodligen tycker att valnötsjärpar med basilikapesto eller ugnsbakad röd snapper med äppelrisotto, örtolja & äppelchips smakar bättre än Doughpleasers special: Felix microvärmda Delikatessköttbullar garnerad med… Barillas exklusiva sexkronorsspaghetti.
Men det ska bli trevligt. Och nervöst. Magen brukar sällan kittla av oro, så det känns tudelat. Första dejten efter Ex1 var jag överspänd som ett elstängsel, men det var 15 månader sedan och då var mina intentioner inte större än att bara bli omtyckt.
Ska det här bli tionde dejtgången gillt?
Kan det verkligen bli något mer än bara några dagars eller veckors dejtande?
Min nyfikna dragningskraft till X hjälper till att skjutsa mig framåt med fåfänga förhoppningar.
Men innerst känner jag mig dömd att misslyckas. Hon är förmodligen lite för bra för mig. Precis som Ex1 var.
Men jag tänker i alla fall våga försöka den här gången. För första gången på 15 månader.
Jag intalar mig själv att det bor en hjälte i varenda liten flopp.

All I need is... luck.
En jävla massa luck.
Wish me luck.

Högt i det blå, med IFK

Det är måndag och då är det inte legitimt att skrämmas. Framför allt inte på morgonen.

Men:
2003: Boden - IFK 5-0
2004: Friska Viljor - IFK 5-2
2005: Boden - IFK 2-1

Ni förstår var jag "vill" komma? Ikväll åker Peking till Torpavallen och bortamöte mot Qviding. Otäckt. IFK har en förmåga att underprestera å det grövsta en gång varje säsong, och då allra helst mot jumbolag.

Lägligt nog har jag varken möjlighet att följa matchen på plats, vid text-tv:n, framför www.svenskfotboll.se eller lyssnandes till Radiosporten.

Men jag tippar 0-4. Jag är nämligen inte nervös. Doktorn?

Dumstumt möte

Jag borde ha tagit chansen.
Förbannat.

December 2005. Fredagsflighten SK 730 var på väg att lämna Arlanda. Jag satt ensam i ett tremannasäte och undrade hur mitt första möte med Ryssland skulle bli. I munnen vilade en Center, i öronen en stillsam MP3-ballad och i magen en gnagande oro för att fastna i en rysk kontroll och bli kastad i närmast möjliga fängelse i Sheremetyevo.
Från min plats nästan längst bak i planet noterade jag att fyra gestalter steg på, märkbart stressade i steg och rörelser.
Jag såg det ganska snart, men det ville liksom inte koppla. Mitt rationella jag tog obetald semester och Brain Island överbefolkades av vilsna semesterlirare som inte förstod någonting.
Var det... verkligen...?
Ja.
Jo.
Några sekunder senare bänkade sig Anna Platt intill mig.

"Jag ska värma dig Anna
Jag ska lyssna och förstå
För trots all tomhet
Trots det timglas som sliter i oss
Så ska vi hitta en väg ändå
Vi ska hitta en plats ändå
Hitta ett hem vi två"

Bredvid henne - på andra sidan gången - slog sig pojkvännen ned, han som skrev och framförde fantastiska "Timglas".
Under tiden min hjärna spelade 1930-tals-piano från svartvit stumfilm beställde Lars Winnerbäck in gin och tonic, kaffe, röda Pringles-chips och började lösa gåtor i sin bok med omslagstiteln Hjärngymnastik.
I drygt två timmar satt jag och funderade på vad man ska, kan och bör säga till sin musikaliska förebild, han som med vars ord och texter betytt mer för min personliga utveckling än alla de hookar jag slagit out-of-bounds.
Folk runtomkring tog autografer samtidgt som jag i min banala stumhet fortsatte operation tystnad.
Jag fick ett hej.
Jag fick låna ut en penna till Lasse Winnerbäcks syrra i ryska passkontrollen.
Men jag fick inte samtalet.
Jag fick inte till det.

Jag borde ha tagit chansen.
Förbannat.

--

P3:s duktige Christel Valsinger intervjuade Lasse den Store när våren 2006 fortfarande var presens. Länken återfinns här.

Sprechen Sie Deutsch?

En turkisk kvinna på ett italienskt fotbollsforum jävlas med mig.
Eller nåt.
Hon har tydligen läst en artikel jag skrivit, som översatts, och dragit slutsatsen att jag är... TYSK.

"i read a monthly sports magazine called Goal and maybe u heard about it too. in its october 2005 press, there was a section about the 3 greatest derbies around the world and they put ours at the first place. and let me remind u that this magazine is nothing to do with Turkey, they do not even mention Turkish league. only the editors in Turkey add the news to it if something big happens. (like a title or st) and the writer of the section is XXX XXX, see he is not Turkish. possibly he is German"

Nä, jag heter inte Heinrich och jag är måttligt intresserad av att byta medborgarskap till ett land som klappar domare på ryggen efter kortviftande eller som tycker att det är HEJDLÖST roligt att skämta om vikingar, Dalarna och vingliga fällstolar från Ikea.

Jag ska aldrig mer Google-söka mitt namn.

Fiktiv verklighet

"... i min drömda sagovärld".
Det är en Winnerbäck-dag. Igen. Som så många gånger förr.
Lasse sjunger, jag lyssnar, Lasse sjunger, jag känner igen mig.
I dag bygger metaforen på sagovärlden. På sätt och vis sitter jag i den stolen jag drömde om som minior. Jag var sju år och avverkade kollegieblock som Horace Engdahl läser litterära mästerverk av djiboutiska författare.
Med den högst fantasilösa signaturen HL skrev jag referat om fotbolls- och hockeymatcher i den fiktiva Norrköpingsjournalen.
Vita Hästen-Rögle 5-2 (1-1, 3-0, 1-1).
Analys på det.
Och tabell. Uppdaterad med omgångens samtliga matcher.
Jag var uppslukad av idrotten i allmänhet och av skrivandet i synnerhet. Jag var en statistiknörd som älskade resultatbörser över allt annat.
(det var innan Ann-Sofie, tio bast, kom in som en stormvind och förändrade allt)
När mina kompisar drömde om att bli blåvitröingar i Sampdoria eller brandmän i Krokek önskade jag mig ett liv som skribent.
Det är 18 år sedan.
Nu sitter jag här, i min lilla kammare, och drar in levebrödet delvis tack vare derbyn, tabeller och den vässade pennan.
Doughpleaser - i sin drömda sagovärld? Ja, egentligen.
Men just nu är bladet tomt och svart. När man är nere i dalen och gräver är det svårt att ha det kreativa jobbet, att hålla uppe fasaden i telefonen, att alltid försöka leverera och prestera.
Som det känns i dag skulle jag nio gånger av tio sadla om och simplifiera mina sysslor. Ett yrke där det enbart krävdes enkla pliktskyldigheter. Gör så, tänk inte, bara gör...
Och att vara sin egen chef är svordom i mig inte bara en dans på rosa moln. Betald semester? Jag måste slå upp orden i SAOL för att få en förklaring.
Men - egentligen: det är inte jobbet som enskild företagare i en armbågsviftande bransch det är fel på. Jag befinner mig ju fan i en drömd sagovärld. Jag borde sluta klaga. Men det är så mycket krux i bagaget för tillfället att jag inte tillåter mig själv att njuta. Det låter enkelt att knäppa upp låset och bara slänga iväg allt innehåll, men är svårare i praktiken. Livet - 2006-06-26 - är en ångestfylld resväska där jag tappat bort lappen med kombinationsnumren.
I morgon kanske jag hittar den.
Då ska skiten rensas ut.
Och det är väl som Monica Törnell sjunger, i den fantastiska "Här och nu"-duetten med Thorsten Flinck:
"En del av storheten i våra liv
Är att inte veta hur nästa dag ska bli."

Måste vara två?

"Har du hört om han som ränner på stan
Och är på jakt efter varma händer
Har du hört om han som alltid kommer fel
Om hur han än stämplar och eftersänder
Han säger: Allting går att leva på
Men man nästan måste vara två."

Jag har gjort ett lotteri av mina drömmar

VM rullar vidare med en illa dold gäspning. Min utgångstippning var lika kliniskt befriad från rätt som Henke Larssons straffdebacle.
Och domaren, en konverterad journalist till råga på allt, retade mig till 41-gradig gallfeber när han med tidernas hånleende skickade Teddy Lucic till evighetslång semester från VM-spel.

Och så går vi mot mörkare tider.

Men den sjätte juli (vad fan, det är ju snart julafton igen!) närmar sig åtminstone med galopperande Anders Frisk-kliv. Då är det dags, för Vita Hästens medlemslotteri - så att säga. Nej, det är det naturligtvis inte. Men nästan. För när Winnerbäck äntrar scenen på Stångebros fält är livet bättre än ett lotteri. Vinsten är ofrånkomlig.

No woman

No cry.

Drömtydning

Det var hett i studion och tre ystra blondiner, med intelligenskvoter i paritet med överförfriskade gnuer, hade precis fått lämna programmet.
Sedan förkunnade programledaren:
- Och näste person att lämna Big Brother-huset är... Henrik!
För det första: vad gjorde jag i BB?
För det andra: varför var jag så impopulär att jag var tvungen att lämna huset redan som fjärde person - och första kille?

Senare under natten tog jag ett flyg från Stockholm till Norrköping. Piloterna satt längst bak i planet. Jag, Sofia och några golfnötter hade däremot placerat oss längst fram i förarkabinen. Eftersom det var kyligt i luften hade de lågt svävande molnen täckts med is, vilket innebar att planet var tvunget att flyga lågt. Vi åkte sick-sack mellan trädtoppar i dimman. Till slut var olyckan ett faktum. Högervingen klipptes av när en stor tall bröstade upp sig från sidan. Piloten sa: "håll tummarna nu, det finns fortfarande en liten chans att vi överlever. Men vi stöööörtar".
Jag plockade upp mobilen och sa: "nu ska jag SMS:a till mamma och pappa".
"Varför sa det?", sa Sofia. "Du hinner ändå inte skicka iväg det innan vi dött".
Vi landade mellan barr och kottar och kanade ner i en sjö.
Folk klättrade ut från de sönderslagna rutorna och började spela... tennis.
Själv kunde jag inte hitta min mobil.
Ångest.

Medge

... att Leo Beenhakker är skrämmande lik Nalle Knutsson.
... att Michael Ballack har en tvillingbrorsa i Matt Damon.

Old man, walking on the green mile

Man vet att man inte längre är en nyponbuske när man;
- Får ett brev från TeliaSonera, där det förkunnas att telefonprislistan från och med 4/9 inte längre tillhör kategori "Ungdom".

Prosit, por favor

Man vet att man är ganska klantig när man;
- Samtidigt som man gurglar vatten nyser, och tapetserar hela tangentbordet med Imsdals kolsyrebefriade H20.

VM-tider, hej hej

Man vet att det är VM när man;
- Signerar sina artiklar med "Henrik Larsson", och det tar fem sekunder innan man inser att efternamnet faktiskt är fel.

Mellanmjölk

Mellberg har menat att det är viktigare att skapa chanser än att göra mål.
Lagerbäcks primära målsättning med premiärmatchen var att Sverige skulle hålla nollan.

Klart Sverige var nöjda med 0-0 mot Trelleb... nej, förlåt. Att jämföra Trinidad/Tobago med Trelleborg är en skymf.
Mot skåningarna.

Nächste Anhalt: Dortmund

Mor och far är lite oroliga.
Så fort deras lille son åker på små road trip-äventyr slutar det med en ilsket ringande telefonsignal mitt i natten.

Göteborg: SMS:ade mig ner i ett dike. Centrallåset fungerade lika bra som en spik av plast. Vi stängde oss ute och lyckades inte, trots envetet liftande, få napp på landsvägen.
Kontentan: Bilreparation. Men det var ett bra SMS.

Degeberga: Regnet smattrade på rutorna. Allt jag ville var att slänga ut de satans golfklubborna, som låg i bagaget, och lämna dem i regngudarnas öde. Men så hände det saker. Stillastående bil i vänster körfält. Gir åt höger. Stillastående lastbil i höger körfält. Gir åt vänster. Stillastående släp i vänster körfält. Början på en gir... jag åkte radiobil i slowmotion och spelade rysk roulette med livet. Pang. Det var över. Det var slut. Det vita skenet var epilogen. Några millisekunder senare låg airbaggasen som ett kvävestinkande hölje i bilen. Jag smashade förarrutan med en wedge och klättrade ut. Vi levde... Trots sovande bilister som rammar mitträcken och tappar släp. Trots lastbilschaufförer som parkerar ostrategiskt på olycksplatser. Trots de där satans golfklubborna.
Kontentan: Den bilen såg jag aldrig mer. Men golfklubborna lever (frånsett puttern, som jag begärde skilsmässa ifrån).

Sälen: Först kom mini. Jag hann väja. Sen kom jumbo. Jag hann styra undan. Och sen kom mitt emellan. Doff-toff. Mitt emellan försökte sig på en Stefan Holm, men rev som Staffan Strand och kanade över min kära, fula Opel. Mitt emellan dog. Två minuter senare dök ett jaktlag upp. Älgens begravning var som bröllop för dem. Jag hade glassplitter i mina handskar och frös som en gnu. Det var 30 grader kallt. Jag hatade vintern.
Kontentan: Opeln följde mitt emellan in i döden.

I eftermiddag drar jag till Tyskland. Vi ska svartbörsa oss in på Westfalenstadion i morgon.
Via Öresundsbron till Danmark och över älva och in i Tyskland.
Nåt kommer hända.
Frågan är vad.
Ring, ring - bara du slår mig en signal.
"Tja, farsan, du - det hände en grej."

Ex1 mejlade tillbaka

Utdrag:

"Hoppas du mår bra och att du har nyktrat till sedan i helgen.......
Jag läste precis ett mail av dig som du skickat sent i lördags då jag förmodar att du kommit hem från en av Norrköpings "utenätter". Hur gärna jag än vill försöka förstå vad det står i mailet kan jag verkligen inte få ihop det i min lilla hjärna.
Jag vet hur bra du brukar skriva så därför gör det mig väldigt konfunderad nu när jag knappt kan få ut en vättig rad........... Hur mådde du igentligen när du skrev?"

Jag funderar på att omvandla denna blogg till en göra-bort-sig-på-fyllan-blogg. Den har alla förutsättningar att bli en väluppdaterad blogg.

Skål

Mina fyllemejl är en fröjd för ögonen dagen efter.
Eller kanske inte.
"Det går inte en (eller åtmintone dagone)"
"Min goda vän Lina hänvisar till 36-månaderssyndromret"
"För dig tog tredje dig säkert några dagar, man för - suck - är det säkert inte helat än föränn tidigigare sönd 11/6."
"Ha det fram"

Lägg ner

Slovakien har många duktiga spelare, men bara ett efternamn kan ekipera mitt ställningstagande gentemot Sverige eventuella läggmatch ikväll.
Satan.
Menade han allvar, hockey-Bengan, när han propagerade för att Gaborik, Bondra och Hossa gott och väl kan använda de tre kronorna som dörrmatta?
För mig som likställer Anson Carters vinstpuck (VM 2003) på mållinjen med Vladimir Kopats fladderpuck (OS, 2002) från Minsk finns inte en läggmatch ens på en vitrysk karta. Rastafari-Carter orsakade oss så mycket ögonklåda genom sitt förlängningsmål att vi kräver revansch mot kanadickerna snarast möjligt.
Allra helst i kvartsfinalen.
Bengt-Åke: devalvera för Satan inte våra triss i kronor.

Freddie betalar tillbaka

"Matchen mot Italien är ett av de bästa minnen jag har från en landskamp. Det var så osvenskt, folk stod och skrek och lät mycket mer än italienarna", säger Fredrik Ljungberg till Sportmagasinet.

Mitt eget Porto-äventyr ledde till:
* Att jag hamnade bredvid en gubbe på planet som envetet försökte pracka på mig att Elfsborg var Sveriges bästa fotbollslag. Dessutom stank han vitlök.
* Att jag hamnade i storgräl med Ex1.
* Att jag blev knivöverfallen i en gränd av påtända portguiser.
* Att jag blev av med digitalkameran innehållandes supersköna bilder från Dragão och en historisk träff med Stefan Schwarz.
* Att min plånbok fick läggas in på klinik efter att på två timmar ha tömt alla energidepåer.

Men kul att du uppskattade vårt stöd på läktarna, Freddie. Verkligen jättekul.

Titta, han är man!

Så har ännu en kulturvetare kastat in vedträ i den brinnande jämställdhetsbrasan vad gäller sportrapportering.
I nutidspopulära feminismens tecken ondgör sig Ira Mallik över att OS-studion är enkönad. ”Peter Jihde med Anrell, Olsson, Majlard, Esk i panelen och en galenskapare som grädde på moset.”
Rubriken är vass som en smörkniv av trä:
SVT TAR OS-GULD I FLEST MÄN I STUDION
Wow, nydanande! Något liknande har vi aldrig hört förut.

Okej, snabbcheck:
Vem på SVT är skickligast på programledarskap när det gäller sport? Katarina Hultling?
Vem på Expressen engagerar flest sporttyckare? Malin Roos?
Och vilka på Svenska Dagbladet respektive Dagens Nyheter har de skarpaste pennorna när det vankas idrott på medalj och ändalykt?
Om jag vore Ira Mallik skulle jag istället beklaga mig över det faktum att Sportbladet inte fanns representerat i form av Simon Bank. Skandal!
Men Ira Mallik fokuserar snarare på en rutten fruktsallad bestående av förmultna päron i studion. Grabbar! Män! Gubbar! Fy!
Tillåt mig gäspa.
Ira Mallik får gärna återkomma i ärendet när hon presenterat fullvärdiga experttyckaralternativ till studiosamlingen.
Sedan skiter jag högaktningsfullt om det handlar om män eller kvinnor, så länge kvaliteten på åsikterna håller högsta klass.
Jag önskar att alla kunde resonera så.

Kungen gör rentré

"Ingen soldat". Det är titeln på Lars Winnerbäcks nya mästerverk.

Jag köpte singeln i dag.
Varsågoda, ni blir skyldiga mig nio kronor och 90 öre.

"Himlen faller ner
Det svider till när kniven skar
Jag har varit vaken hela natten
Och känt om hjärtat sitter kvar
Och känt om hjärtat sitter kvar
Jag har litat på i morgon
Som en troende tror
Jag skulle gjort så annorlunda
Om jag gick i andra skor
Om jag gick i andra skor
Jag är ingen soldat
Inga vapen att ta till
Inga korståg jag vill gå
Ställ mig inte i ett led
Du får mig aldrig att stå still
Jag fungerar inte då
Jag är ingen soldat
Jag tänker inte så

Det har härjat krig i huset
Det har härjat krig i mig
Mina ögonlock är tunga nu
Snart drömmer jag om dig
Snart drömmer jag om dig
Jag har aldrig stått vid fronten
Eller försvarat det jag har
Men i skärvorna och flagorna
Ligger ändå allting kvar
Ligger allting ändå kvar
Jag är ingen soldat
Inga vapen att ta till
Inga korståg jag vill gå
Ställ mig inte i ett led
Du får mig aldrig att stå still
Jag fungerar inte då
Jag är ingen soldat
Jag tänker inte så

I rispan från din reda
Ska jag sätta jord och så
I skuggan av din stolthet
Ska jag resa mig och gå
Jag är ingen soldat
Inga vapen att ta till
Inga korståg jag vill gå
Ställ mig inte i ett led
Du får mig aldrig att stå still
Jag fungerar inte då
Jag är ingen soldat
Jag tänker inte så"

OS - kort och gott

* OS har nio dagar gamla sockor i bagaget och det luktar unket i Wien-skidskyttarnas hotellrum. Österrikarna kan käka kasnudel med örtkryddade inälvor!
* Anja är fullkomligt bedårande när allt går emot henne. Så brutalt ärlig i sin besvikelse. Jag skulle inte vilja heta André Pops när Anja får stryk av Kostelic.
* Dorfmeisters tårar är spelens höjdpunkt så här långt.
* - Jag är så dålig, jag fattar inte hur jag får spela. - Maria Rooths kommentar i riktning till Maniac Wikegård var rätt skön.
* Rippe bytte 80-talsslipover mot kavaj i studion igår!
* Kroatien borde byta namn till Kostelic i medaljligan.
* Norges längdåkare kan käka snö!
* Trevligaste OS-mejlet kom redan för två veckor sen. Avsändare: Prawat Nagvajara.
I was honored to have a chance to communicate with regarding my participation at the Olympic Winter Games Salt Lake 2002 in 2004. I will have another honor to represent Thailand in cross-country skiing at Torino 2006. I’ve been training very hard and hope to do my best in the 15 Km classic technique on Feb 17.
I also would like to express my sincere sympathy to the Swedish families who lost their love ones in Tsunami tragedy December 26, 2004.
Maybe if you’ll be at the games we can get meet.

Jag och K2 slog vad om en biobiljett efter sprinthjältarnas gulddag. Hon tippade 13 ytterligare svenska medaljer. Jag åtta. Här var mina tips:
ACO: ett silver.
Anja: ett guld (störtlopp), ett silver (kombination), ett silver (slalom).
Hockeyn: silver.
Damhockeyn: brons
Sprintarna: Lina Andersson (brons), Björn Lind (guld), Thobias Fredriksson (brons).
Curling-herrar: silver.
Curling-damer: guld.

Kommentar: jag är en SOPA när det gäller curling.

Snart byxmyndig

Kanske man borde hoppa från balkongen? Fritt fall från 35 – eller kanske 45! – centimeter, det skulle ju göra lite ont i vänster lilltå om jag tog sats från räcket.
Bakgrunden till min självdestruktiva tanke: ett mejl från en maliciös man, som fram till och med lunchtid denna dag tillhörde min kompiskrets.
Inte längre.
Med smärtsamt triumferande och illvilliga rader skrev han, som är ett år yngre än mig:
”Fick en i mina öron, mycket underhållande fråga nu under lunchen. I går på spinningpasset så var en av mina kollegor där och körde, jag pratade bara kort med henne. Hon frågade mig hursomhelst, om det var min lillebror som jag var på spinning med igår... ha ha ha. Vad säger du om den. Dina 25 bast trodde jag lyste igenom otvekligt, men ack. Tydligen har du lite ungdomlighet kvar i utseendet... grattis.”
Nämen, vad roligt! Alla vill väl se ut som en barnrumpa. Nästa år kanske jag får köpa folköl på Coop Forum.

Gult kort

Det dunkade till i brevinkastet. Två tidningar trillade ner på golvet. Bredvid dem låg ett kuvert. Till min okamouflerade besvikelse insåg jag snabbt att SvFF-loggan saknades.
Titthålet inbjöd inte till munter läsning. ”Delgivningskvitto. 2006-02-07”.
Tankarna roterade. Hade någon ettrig dalmas hört när jag vrålade ”tillgjort leende!” om Gunde Svan på Idrottsgalan, och gjort en anmälan om förargelseväckande beteende? Jag vet ju så väl att man riskerar spöstraff om man kritiserar Svan, Klüft och de andra ”supergenuina” svenskarna med glorior över sina blonda hjässor.
Men, nej. Väggarna är väl isolerade och inte är jag så korkad att jag låter balkongdörren stå öppen när herr Celsius är på krigsstigen.
Eftersom jag är en man med blott ett par koppel decennier kvar att leva sprätte jag snabbt upp kuvertet.
”Preliminärt beslut om varning”.
Ni har gjort Er skyldig till hastighetsöverträdelse den 29 november 2005. Detta framgår av ett ordningsföreläggande som Ni har godkänt. Ni körde vid den aktuella tidpunkten personbil med en hastighet av 75 km/tim på Malmgatan i Norrköping trots att högsta tillåtna hastighet var 50 km/tim.
Men förlåt så mycket, då!
Vägen är ju faktiskt bara 38 meter bred och olyckor inträffar lika ofta som Tina Thörner kör vilse i Krylbo.
Nästa gång jag GÅR mot röd gubbe drar de in kortet.
Nötter!
Men okej, kära Länsstyrelsen, jag är en ärkebuse av sällan skådat mått. Vi säger så. Grönt ljus. Kalla mig gärna trafikens Zlatan när ni ändå håller på.

Brolla for realitetsminister

Offside är Sveriges bästa tidskrift, och jag kan inte undvika att återge ett par rader från senaste utgåvan, som trillade ned i brevinkastet i går.
”Fåfänga förhoppningar” toppas av följande sannhistoria:
”I december 2001 sparkade Benfica sin tränare. Aftonbladet meddelade att Sven-Göran Eriksson kunde få en sentida efterföljare i klubben: Lars ”Brolla” Svensson.
´Eftersom jag aldrig varit i Allsvenskan tror jag att de mer tittar på min gedigna fotbollsutbildning. Jag har gått alla steg man kan i Sverige och har dessutom varit lärare på fotbollsgymnasiet i Luleå´, sade ”Brolla” hoppfullt till tidningen.
Facit: ”Brolla” blev kvar i Boden.”

Kommentar: Detta är stor humor.
Antiklimax: Bodens Bandyklubb, anförda av ”Brolla”, slog IFK Norrköping med 5-0 på Björknäsvallen 2003. Detta var inte stor humor.

Istället för att bygga pyramider

Gårdagskvällens roligaste replikskifte utspelade sig på en fotbollsplan i Afrikanska mästerskapen.
Egypten hade 1-1 mot Senegal och förbundskapten Hassan Shetata var inte nöjd.
Vi svenskar vet hur 1-1 kan förvandlas till helveten mot senegaleser.
Men Shetata ville ta genvägen till himlen istället och valde att byta ut divan Mido – egypternas Zlatan.
Mido gick bananas och skrek ”du är en åsna” till förbundskaptenen.
”Nej, det är du som är en åsna”, replikerade Shetata, märkbart nöjd över sitt snabba tankearbete.
Ursäkta – ”åsna”? Slutade man inte använda sådana ord i lågstadiet?
Tydligen inte i Egypten.
- Du är en åsna!
- Nej, du är!
- Nääää, du!
- Beeeeh. Du! Du! Du!

Lost and delirious

Mitt filmsällskap för kvällen stängde ögonlocken efter tio minuter. Vinjettmusiken hade knappt avstannat, första dialogen näppeligen dragit igång.
Jag var ensam med mörkret, med den tickande klockan som närmade sig midnatt och den grå Luxor-apparaten i blickfånget.
En liten blänkare i tv-tidningen avslöjade att filmen var ett erotiskt kärleksdrama mellan två tonårstjejer. Jag höll mig vaken, utan att för den skull lägga någon värdering i om det var textsnuttens förtjänst.
Lost and delirious rullade vidare och två timmar senare satt jag som förstenad i soffan, med en tung klump i magen och med ett hårt grepp om näsroten, där tårkanalen mynnar.
På distans låter förstås en film om olycklig och omöjlig kärlek så smörjigt och blasé som det bara kan.
Men den här kanadensiska filmen innehåller djup och eftertanke. Samspelet mellan Piper Perabos tärande enslighet sittandes vid ett fönster och Ani DiFrancos stämma i ”You had time” är åtminstone det starkaste ögonblicket jag haft till en film.
Nästa gång det blir kanadensiskt, ivorianskt eller libanesiskt drama på SVT – och jag aldrig hört ett skit om filmen – ska jag lik förbannat titta. För det är ju ingen "risk" att sådana här filmer når röda salongerna på Filmstäderna.
Allt jag vill är att bli berörd igen. Mer än tre år sedan nu. Kanske för att det mesta redan är gjort på duken? Eller för att man väljer att dissa filmvärldens okända, verkliga mästerverk på förhand?


"How can I go home
with nothing to say
I know you're going to look at me that way
and say what did you do out there
and what did you decide
You said you needed time, and you had time”

"Henrik är" (enligt Google)

Henrik är inte tillräckligt bra för att spela i A-laget
Men att vara A-lagare är väl ingen merit?

Henrik är mer allround än Nyllet
Utöver ett ansikte har jag även en kropp.

Henrik är därmed Hallands populäraste politiker
Jag har lovat dem att ge Laholm till Danmark.

Henrik är minnesvärd på många sätt men kanske främst genom sin aggressiva blick som utstrålar desperation och frustration
02.45 och utan napp?

Henrik är inte den person du söker
Men tänk om då!

Henrik är ung och lätt att öfvertala
02.45 och med chans på napp?

Henrik är en precisionskastare av rang
En gång lyckades jag tappa rakapparaten i toaletten. Sedan råkade jag halvt spola ner den i en hejdlös stressattack.

Henrik är också tjock. för han har varit i usa.
Allt handlar om ett geografiskt missförstånd. Däremot åt jag en hamburgare för mycket i går.

Henrik är oerhört vältränad och ett föredöme för den nya generationen
Jag är också oerhört bra på att paralysera folk.

Henrik är inte särskilt oroad för industriell styrning av forskningen
Vem hinner fundera på sånt när veckorna envisas med att innehålla fler vardagar än helgdagar.

För Henrik är teater något magiskt
Busringningar är livet.

Henrik är även känd för några grymma gärningar
Bara för att jag i ungdomens år sprängde en brevlåda med salpetersyra? Herregud.

Henrik är nyfiken på vad psoriasisforskningen kommer att ge för resultat.
Oh, ja. Sådana tankar gör mig sömnlös om nätterna.

Henrik är en tråkig jävla toffel
Tack. Tofflor är mjuka, varma och sköna.

Henrik är totalt ovetande om att Lina är där.
Ja, shit vad hon skrämde mig! Jag trodde att det tog slut i nian.

Henrik är säkerligen bättre känd än själva platsen Kjulo
Mer omtalad än ett sunkigt, finskt träsk. Svindlande.

Henrik är skild från Anna Söderberg och de har dottern Emily tillsammans
Och jag som tyckte att ormdrömmen var en mardröm av rang.

Henrik är den enda av presidentkandidaterna som tydligt lyft fram finlandssvenskarnas historiska bakgrund
Svennarna i Kjulo kan behöva sina 15 minuter i ljuset.

Henrik är fortfarande lite hemlig
Kanske. Men Doughpleaser är hemligare.

Idén kopierad av "Silverfisken".

OS i krukhoppning

Plötsligt landade jag i blomkrukan. På vägen ned hann jag klyva ett tidningställ i två delar och tappa drinken på golvet.
Fallet var inte speciellt graciöst. Om krukhoppning varit en OS-gren hade jag inte fått många tior av domarjuryn.
Men där låg jag hur som helst, med benen sprattlandes i luften, och med strumporna smulandes av färsk blomjord.
Och med ett fånigt leende.
Bara några sekunder tidigare hade jag på vingliga ben stått i soffan och gormat med i en av Styles 80-tals-hits på äkta fjortismaner trots mina ädelt 25 fyllda.
Det blev en sådan kväll trots att vi bara hade planerat in videofilm i hennes villa i Sörmland. Klockan tio hällde hon upp sitt första vinglas och klockan halv elva tog jag första groggen.
Bilen fick stå kvar utanför. Hennes sambo skulle komma hem senare på natten och eftersom jag inte ville stöta mig med honom förbokade jag in mig på ett hotell.
När vi kvart i tolv bestämde oss för att testa småstadens uteliv var min lever nedsänkt med kopiösa mängder rom.
Ångesten kom dagen efter. För henne. Och för mig.
Jag vill inte ens tänka på allt som hände den natten. Men genom svaga förnimmelser minns jag att jag inte hittade hotellet, virrade bort mig i skogen, traskade över småkusliga kyrkogårdar, passerade akuten för att till slut hitta ut på motorvägen med en liftande högertumme.
Oxelösund – typ 38 kilometer ditåt. Helsingborg – typ 467 kilometer hitåt.
Ett ögonblick funderade jag, på allvar, om jag skulle börja promenadfärden mot Skåne. ”Det är ju bara sex mil till Norrköping”.
En taxichaufförs avstannande Volvo drev bort tanken och efter fyra timmars irrande i kyla och mörker satt jag skönt tillbakalutad i ett varmt säte.
Den där kvällen, det var i slutet av november, ger mig fortfarande olust. Jag har inte varit så full sedan studentveckan. Då hamnade jag i ett gyttjigt dike och virrade bort mig i min egens stads hamn (kanske Sveriges minsta).

I går var jag tillbaka i hennes hemstad under mer ordnade former. Golf i tennishallen, träning på gym, bio och middag på flådig restaurang på tu man hand.
"Bara" som vänner, ska tilläggas.
Allt kändes betydligt mindre ångestladdat än rom, Style och uselt koordinerade krukhopp.
Jag tror att hon höll med.

Framtidens författare

Jag är ingen språkfascist men jag får utslag av akronymer och jag drabbas av stämbandsirritationer när Lunarstorm-generationen misshandlar tangentbord.
- I dag är himlen blå. Jag tycker att det är skönt att leva då.
Snabb Lunar-konvertering:
- Ida E himleN blå. ja ba tYkkej atT d e ZköNt att typ lEVA da *ler*.
Jag får krupp.