Karma!

En verifikation från The Bank of Östgöta avslöjade att ett magasin (som jag jobbade för när jag knappt fick köpa folköl) satt in ett par tusenlappar på mitt konto. Trots att jag inte skrivit något knäck för dem på flera år.
Jag hade kunnat ta pengarna och åkt till Bahamas.
Men jag mejlade och sa som det var och hoppas därför på riktigt fin karma denna vecka.
Det är jag värd...?

Today is a good day

Mitt liv leker Balder just nu. Igår illamående, idag pirrigt förtjust. För att citera Anna Ternheim, "Today is a good day". Anna lekte curling på Grammisgalan och sopade rent. Gratulerar henne med en topplista.
1) I say no.
2) Better be.
3) I follow you tonight.
4) Such a lovely soul.
5) My secret.

Dagens googlesafari

- Nagellackslirare.
- Grusgrabben.
- Spela svåråtkomlig.

Sorry. Det är inte riktigt jag.

Rationellt?

Tack till er som ställt upp och lyssnat idag och igår. Ni vet vilka ni är.

Nu hörde pappa av sig också, via mejl. Jag tyckte det var fint.

"Hej Henrik.

Hörde till min förvåning att det tagit slut med Maria i Göteborg, och att du samtidigt var ledsen .?

Jag vet givetvis ingen konkret bakgrund till ert beslut, men att det kanske berodde på långt avstånd mellan Norrköping och Göteborg.

Om du gillar tjejen så tycker jag att du skall ge förhållandet mera tid att utvecklas och skjuta beslut om flyttningar på framtiden.

Själv hade jag sannolikt gladligen ( överdrift ) åkt dessa 33 milen varannan vecka i din ålder om jag tyckte om tjejen.
Mina åkerfarenheter var Halmstad, Västerås och Oxelösund mm. ( Hemligt )

Livet förändras hela tiden och ni kanske hamnar gemensamt i Jönköping.

Hoppas allt går väl !"

Joråsåatteh

Fick precis ett mejl från en av mina redaktörer.

"[...]Jag återkommer om någon vecka, vi borde som du vet, slå våra påsar samman på ett eller annat sätt. Dessutom vill jag säga att du har utvecklats massor som skribent senaste tiden! Kär eller något? ;)"

Kvinnlig intuition ska inte underskattas.

Hihi

Dagens roligaste.

En Norge-historia

Sitter och gör research när jag upptäcker att mitt efternamn nästan på pricken låter som längdåkning på norska. Kanske därför jag drömmer så mycket om snö i olika former.

Jaaa

Ich bin ein bisschen froh. Får alltid lite kalla kårar när Skatteverket skickar ut sina otäcka kuvert. Men i dag var beskedet, för första gången någonsin (?), trevligt.
"Preliminärskatten har beräknats till samma belopp som den debiterade preliminärskatten 2006."
Äntligen lite empati från masarna!

Klick

I morgon går jag och Acer skildar vägar. Jag meddelade henne mitt livsavgörande val under morgonkvisten.
Hon tog det hårt. Sa att jag enbart fick tala med henne såvida jag listade ut hennes virtuella lösenord.
Där dog vår relation en gång för alla. Trots att vi haft intim kontakt nästan dagligen i sex år, hade jag inte en sportslig att lösa det konversabla problemet.
Jag ringde in relationsakuten som utdelade rådet: försök snacka med henne i felsäkert läge.
Så nu sitter jag här, med en plåtburk som avger ljud som hämtat från en tveksam 70-talsrulle där datorerna låter som rymdmojänger.
Toshiba flyttar in hos mig i morgon. Hon är attraktiv, bredhöftad och har ett minne i Björn Hellbergs kaliber.
Fram tills dess ska jag ta ett stringent avsked från Acer. Förhoppningsvis får jag med mig värdefulla dokument i bodelningen. Om hon sväljer stoltheten, vill säga. Men med tanke på att hon fladdrigt släpat på sig en mängd virus det senaste halvåret tycker jag gott att hon får skylla sig själv.
Det känns som en deadline som var meant to be.

Tillbaka på ruta ett

I går kväll smakade ansiktet salt två gånger. Först när jag såg Susanna Kallurs glädjeskrik efter segern i Göteborg i somras. Sedan när Wolfgang Pichler gick upp på scenen, helt blank i ögonen och mottog den mest magiska av ovationer.
Jag är så jävla blödig.
Inte fullt lika sentimentalt känns det faktum att min blogg fyller ett år i morgon. Ett av mina första inlägg handlade om – just – Idrottsgalan. Bristande progression? No shit.
Men snart ska nog även Doughe bli av sin bloggblöja.

Fishhooks

Vann en pokerturnering på nätet idag. Hade 80-20 i stacköverläge när jag fick J-J på hand i headsup. Mötte A-10 off suited och träffade trissen. Det gav mig 1500 kronor. Ska donera allt till icke välgörande ändamål (läs Eon).

Skönaste handen under turneringens gång var när jag prickade fyrtal i ess mot K-K och D-J (i en trippel all in-situation på finalbordet). Då var jag nog lite smått avskydd...

Frilans

Intressant inlägg och diskussion här om frilansens vardag.

En kommenterande stjärna ställer frågan: "Har du någonsin haft ett riktigt, ooops, jag menar "vanligt" arbete?" Det är, av någon anledning, en återkommande fråga i den här världen.

Vad är egentligen ett "riktigt" och "vanligt" arbete?

Dä bar å åk mä is i magen

”Vad är skillnaden mellan den här liften och sittliften i Tandådalen?” frågade jag inbilskt.
"Den här går mycket snabbare!”, utbrast jag innan de andra hann svara.
Tio sekunder senare hade vi liftat oss från Hundfjället i Sälen till kommunskylten in till Skellefteå.
Mary hyrde en kundvagn för femtio kronor, hon hävdade att det nya modet i skidbacken var att åka slalom med en sådan framför sig.
Själv lämnade jag skidorna kvar på toppen och åkte istället nedför branten iförd pjäxor – försedda med nanovalla.
Allt var väldigt osammanhängande. De senaste två veckorna har jag säkert drömt om skidupplevelser, i olika former, ett tiotal gånger. Kan någon drömtydare här ledsaga mig bort från pisterna? Varför beger mig alltid till fjällen när ögonen slocknat? Det börjar bli tjatigt. I natt avslutade jag det sista åket draperad enbart kalsonger. Det kala och kalla skräckscenariot vill jag inte uppleva en gång till.

Google

I dag har jag haft prominenta besök från googlare runt om i Sverige. Eftersom bloggen marknadsförs med den anspråkslösa strofen "ett smartare drag, en lösning, en lanterna på en gungande båt" vill jag naturligtvis se till att leva upp till förväntningarna.

Du som ville: "lära mig svära på finska"
* En gång intervjuade jag en Haparandabo som kunde snacka finska och svenska på samma sätt som jag kombinerar östgötska och svenska. Han sa: "Finska svordomar har en mustigare klang, mer köttiga så att säga." Om du vill ha bättre faktakoll, vänligen kontakta Jani Hurme. Det var han som släppte in fem raka kassar när Sverige vände 1-5 till 6-5 i Hartwall Arena. Perkele! Hahaha.

Du som frågade: "var sitter svingen?"
* Jag är rädd för att du inte får svaret på gåtan innan du står vid pärleporten. Ben Hogan tog med sig svaret på gåtan in i evighetens ingång. Om jag visste var svingen satt skulle jag utmana Sir, Swartling, Bolibompa, Skalman, Cliffhanger och alla er andra golfare på skins dagarna i ända. Jag skulle aldrig mer slå en skallerhook i hela mitt liv.

Du som undrar varför "någon har valt att bestämma hur kärlek går till"
* Skit i reglerna och skit i råden. Älska som fåglarna vill.

Du som sökte på "winnerbäck och anna platt"
* Du är lite sent ute, grabben. Eller tösen. Sisådär 411 dagar. De satte sig tillsammans på SK730 och tog flyget till Moskva. Där löste de hjärngymnastik på flyget, lånade pennor av Doughe, drack gin innan de anlände till Ryssland och såg en brunbjörn i hissen. På vägen hem hamnade de bakom Calle Bildt och sedan dess har jag inte sett till dem. Försök med Södermalm.

Du som tyckte att "härliga ifk är klubben med go alltid på dig vi lita"
Dig gillar jag! Du gillar ironi! Och har bra humor! För Peking är lika tillförligt som SMHI. Kanske beror på den geografiska centreringen. Men efter regn (superettan) kommer sol (SM-guld). Om vi ska fortsätta vara sarkastiska. Det räcker med spösnö nu! Ge oss allsvenskan och nåt att lita på.

Du som "gillar sjögurka"
Tänkte jag först inte kommentera. Men eftersom det anses respektlöst känns det som min fulla rätt att tillstå: bjud aldrig mig på middag, lova!

Ödmjukast,
Doughe

Visdom

Denna fredag präglas av att jag har dålig karaktär. Hade jag varit 14 i dag hade jag börjat snusa och röka och supa och hålla på Djurgården om grupptrycket blivit för stort. Kort sagt, jag hade blivit odräglig för min omgivning.
Thank God it´s Friday.

Varning

Vad ni än gör, köp inte Uncle Bens långkorniga ris. Det smakar djurpark i allmänhet, och kamel i synnerhet.

Tiotusenkronorsfrågan

Nu är det viktigt att du talar direkt från ditt hjärta.

Tillhör DU kategorin som lätt och relativt ofta blir myggbiten?

Ja eller nej? Efter lämnat svar kommer domen (och personlighetsanalysen) här i sinom tid.

Yours Sincerely
/Doughpleaser

Ghost land

Jag har spöken i lägenheten. De tänder lampor när jag sover, sätter på tvättmaskiner eller drar på golvvärmen på max när jag är på vift.
700 spänn på förra månadens elfaktura. Sjuhundra! Konsulterade Skalman som jobbar för det nämnda elbolaget för att bringa klarhet.
"Din elförbrukning är lite av en gåta för mig. Du, ensam, gör av med dubbel så mycket som jag och Jessica gör i vår lägenhet...".
Och då är deras lägenhet större.

Onda spöken,
Hemsök någon annan istället. Typ Wallenbergs, Von Trapps eller Af Silfverschiölds.

Tusenär!

Här kommer ett inlägg som för mig följer regnbågens färger och för er förmodligen är lika pråligt som en gråbeige trottoarkant.
Poker!
I brist på vettig söndagsaktivitet registrerade jag mig för en 50-kronorsturnering på Svenska Spel. Då var klockan 14 och jag lite mör i huvudet efter festen i går.
Nu är jag ännu mer mör i huvudet – men 1133 kronor rikare. Hihi. Chris Moneymaker skulle vara hulkig av avund.
Jag fick A-A redan på första hand och slog ut en överambitiös spelare som betade på mellanparet. Sedan spelade jag extremt aggrotajt i tre timmar. Kikar man på min handhistorik så förstår man att mitt spel inte skulle vara speciellt ”tv-mässigt”. Jag gick in i princip var tjugonde hand, men taktiken höll den här gången. Kom trea till slut.
Så nu är jag lite glad och ska fira med pasta. Surprisely enough…

Gott folk,

Datum: 3 januari 2007.
Klockslag: 19.37.
Spel: Buzz/PS2.
Kombattanter: Dough-Den Där Mary.
Slutställning: 6850-6700.
Kommentar: "Du är en dååålig vinnare!" (DDM)
Kommentar: "Du chansade ju bara hela tiden!" (DDM)

Mary är en jättebra förlorare...







NOT!

Buzzted

Jag är inte bara ett ägg i köket. Jag är uppenbarligen ett ägg även när det handlar om musik.
På nyårsdagens tidiga timmar gav jag de sömndruckna gästerna ett par gratischanser att håna mig öppet då jag bevisades vara den klart sämste på musik.
Vi lirade Buzz, ett spel till Playstation innehållandes 5000 mer eller mindre trallvänliga trudelutter. Man tävlar inbördes mot varandra. Ibland ska man svara fortast, ibland räcker det med att bara svara rätt för att få poäng. Jag svarade varken fortast eller rätt. Jag var långsammast och hade flest fel.
Kul att man skadeglädja någon.
Men det här med att vara loser är ingen hit. Jag ska bli brottslig och börja ladda hem musik. Skicka Monique Wadsted på mig...

Jag och mitt skafferi

Mitt skafferi har genomgått en extreme tasteover. Ensamvargen har flytt skåpet och ersatts av en barrikaderad doftsensation bestående av allt från vaniljsocker, kakao, ströbröd, vetemjöl och en massa andra varor.
Man skulle tro att jag blivit lite huslig. En kakgubbe. En östgötsk Jamie.
Men sanningen är den att jag måste googla ”vaniljsocker” om jag ska komma underfund med vad man kan använda det till (”fluffiga syltomeletten” och ”hemsnickrade Snickers”)
Tyvärr är jag samma microköttbulle som förra veckan. Jag är riktigt bra på att micra. Och att ugna. Och att kastrullkoka.
Att tillaga, steka och bräsera utifrån givet tankemönster är däremot omöjligt.
Därför är det tur att jag den senaste veckan sagt hejdå till singelliv och välkommen sporadiskt samboliv.
Hon kan laga mat. Det kan inte jag.
På gott och ont!
Hennes råaste garv bröt ut när jag inför pannkaksbakandet lyckades kläcka ägget utanför plastskålen. Hela min diskbänk blev alldeles gul. Jag blev lite rosig. Hon garvade sig röd. Taskigt. Jag borde ha kastat kakao på henne, i ren protest, men då skulle ju ensamvargen sett sin chans att återerövra sin plats i skafferiet. Och det ville man ju inte.

Gute Freinachten

Tecknade klassikern är precis slut och jag önskar mig fortfarande en sådan där cool husvagn, där man blir automatväckt och ivägslussad direkt till badkaret.
Lunchen spenderade jag på verandan, här ute på landet, iförd kortärmad tröja. Solen värmde och mattan nedanför trallen var grönare än i juni. Bara ett eftermiddagsdopp som saknades.

Strax kommer syrran och HL med busfröna. Det ska bli kul att se deras tindrande ögon när Kolmårdstomten skrockar in från Bråvikshållet.

Kul jul på er,
/Eders Doughe

Apropå inlägget om Årets bästa konsertframträdande,

Här är en länk som tar mig tillbaka to the Summer of 2006: http://www.youtube.com/watch?v=8pzCoyfDd6c

Årets...

Autograf
Enträget flängde jag med händerna för att få låna servett och penna i jakten på underskriften. ”Oj, är det Johan Elmander?” frågade bartendern. ”Mm”, svarade jag och gav Skalman pennan. ”Bra match”, kvittrade bartendern och åsyftade 2-0-kampen mot Spanien. Usel fyllehumor av mig, men de är verkligen påfallande lika, Elmander och Skalman. Samme Skalman som tyckte att jag borde installera ett reservkraftverk att använda vid tillbud som 20 minuters strömavbrott, då jag precis beklagat faktumet att jag skrivit avtal med hans sopiga elbolag.

Boll
På kvällen skulle vi åka på roadtrip till Tyskland. Jag köpte VM-bollen på Stadium, presenterade den på Nobelprismaner för vännerna i en trädgård i Lindö. Vi jonglerade, dribblade och sparkade på den i vändplanen i Åby, Shellmacken i Malmö, färjeläget i Rödby, bensinmacken i Dortmund, parkeringsplatsen utanför stadion, till och från biljettkön, tunnelbanestationen, bensinmacken utanför Hamburg och gränsshopen Calles i Puttgarden. Det var en bra boll. Mycket bättre än Sverige.

Chefredaktör
Erbjöd 1 000 kronor för ett tilltänkt knäck på 25 000 tecken... Jag tackade nej.

Dojor
De jag fick på mig från en fest och som visade sig vara en och en halv storlek för små – dagen efter.

E-brev
14 november, 09.41: ”Du var för övrigt alldeles för lättgooglad. Under 30 sekunder.”

Familjemedlem
Syrran, naturligtvis – som till slut gick (åkte till Göteborg) och förlovade sig. Detta efter fyra flyttlass och två barn med HL. Vi gör allt i lite konstig ordning i vår familj. Mamma och pappa firade 32-årsdag förra veckan – de har ännu inte genomfört någon trolovning.

Gnolare
Sofia. Som förmodligen kan ge Carola en sportslig i Singstar.

Humör
På våren halvklart med risk för regnskurar. Uppsprickande molntäcke mot sommaren. Enstaka regnskurar men allt mer stabilt lynneklimat framåt hösten. Strålande sol och tropisk värme i december.

I-landsproblem
Att söndagar bara varit två-tre timmar långa dagen efter utgångar.

Journalist
Morgan Pålsson [paw rikh-titt, asså].

Konsertframträdande
Hela Linköping lyfte när Lars Winnerbäck sänkte tonen och bjöd på lågmäld vemodsakustik i ”Inte för kärleks skull”.

Lugna stund
Bolibompa och Skalman flängde runt på berget som Tärnabywannebes, men jag satt lugnt tillbakalutad i en uppfälld solstol på 3500 meters höjd i Chamonix. Jag hade 39 graders feber, snörvlade som en rödlöksallergiker men fick en brun näsa i gengäld.

Mexikanska missräkning
Gav mig tidernas värsta söndagsbakfylla i september. Jag hade precis fyllt 26 men kände mig som minst 126. Dessutom förlorade jag tequilaracet med 4-5 – efter sudden death klockan 02.46.

Nederlag
Förlorade med kåk i A och K mot royal straight flush.

Ord
Bloggflirt (ej en modifiering av frontalflirt).

Pasta
Barillas tagliatelle.

Quligaste qalas
Swartling fyllde år, rusdrycken flödade, tärningarna åkte fram, musiken var sådär skönt lagom tveksam, och alla var så där skönt lagom berusade (förutom D, då).

Respekt
”Du, jag vet inte om jag vågar ta emot en fil från dig, virusmannen.”

Smör
Sir. Ständigt omval.

Tjuvlyssnat.se
Spårvagn, Göteborg
Kille 20+: Ska vi ta tåget ned till Borås och gå på djurparken?
Tjej 20+: Ursäkta?
Kille 20+: Ja, de har ju direkttåg till Borås numera. Rakt till djurparken. Man kan åka över dagen bara.
Tjej 20+: Men jag känner ju inte dig!
Kille 20+: Tänkte man kunde fråga ändå…

Vandring
Runt Härlanda Tjärn. Vinden bet tag i ansiktet, kylan trängde in innanför kläderna och regnet låg i bakhåll ovan molnen. Men sällskapet värmde som sällan förr.

X1
Deleted.

Yberpucko
Carlos Simon. Domarkårens motsvarighet på pokervärldens Tony G.

Z
Zlatan är inte Zlatan längre.

Ångest
Kan förtränga söndagsmorgnar men inte IFK:s pålitliga sätt att ständigt misslyckas när det betyder som mest. Superettan nästa säsong igen. Kommer vi fyra den här gången vomerar jag.

Äventyr
Följ med på en tur i Doughes drömmar – så får ni åka.

Ökenvandring
Sista varvet i klubbmästerskapet då mina utslag var så sneda att de nästan hamnade på bondgårdarna i grannkommunen. 81 friska slag med slit och stånk. Jag kände mig som Bambi på isbelagd fairway.

Busringning

Jag gillar att busringa. Ibland själv, ibland med hjälp av busring.se (där man väljer inspelade kommentarer efter ett givet mönster). Denna busringning gick inte riktigt som jag hade tänkt mig. Dels för att tjejen (syrrans kollega) svarade hejdlöst roligt på frågorna, dels för att det gick så långt att hon trodde att hon vunnit 48 000 kronor. Var ju inte direkt meningen...

- Aa, det är Elin.
- Hallå där! Du pratar med Nicke Gullstrand, Radio P8.
- Jaha? (förvånat)
- Jag ringer för att säga grattis till dig. Du är nämligen chansen att den här veckan vinna radio P8:s lyssnarlaxar!
- Okej (glättigt).
- Japp. Du är en av tre utvalda lyssnare i P8 som i direktsändning har chansen att vinna lyssnarlaxarna. Den här vecken är potten på inte mindre än 48 000 kronor.
- Okej (ännu glättigare)… Va innebär dä här rå? (utpräglad östgötska)
- Så här går det till. Jag kommer ställa fem frågor till dig. Och jag kan redan nu säga att dina två konkurrenter har båda svarat rätt på fyra av fem. Så det krävs alltså alla rätt för att du ska hemma hem potten. Känner du dig redo?
- Jaa… hehehe… ja, jag är redo!
- Då kör vi. Från vilken stad sänder Radio P8?
- Eeeeh. Oj! Radio P8, eeeh, oooh… (tystnad). Malmö?!
*VISSELJINGEL*
- Jamen, visst är det det. Fråga nummer två då. Vad heter Finlands huvudstad?
- Eh, Helsingfors.
*VISSELJINGEL*
- Såklart är det det. Fråga nummer tre: vilket lag vann fotbolls-EM 2004?
- Fotbolls-EM 2004…? Eeeeh. Ooooh. Aääh, jag får passa på den. (besviket)
- Du, nu måste jag be dig om ett svar.
- Okej. Eeeh, oooh, uuuh. Brasilien (luttrad).
*VISSELJINGEL*
- Tre rätt av fem!
- OJ!
- Det går bra här du.
- Jaa… (fnissar).
- Här kommer fråga nummer fyra. Vad heter artisten som hade en hit med låten ”Born in the USA”?
- Åååh. (tystnad) Michael Bolton? (skyggt)
*VISSELJINGEL*
- Amen, så klart är det det. Och du är en fråga ifrån att vinna FYRTIOÅTTA TUSEN KRONOR.
- OOJ! (uppspelt)
- Hoppas du känner dig redo. Den kommer här: vilken är världens ABSOLUT bästa radiostation?
- Radio P8! (snabbt och segervisst).
*MÖRKT BULLERJINGEL*
- Nej, nej, nej! Neej, neeej.
- NEJ! (förtvivlat)
- Nej, det är fel tyvärr. Det är fel.
- NEJ! Ajdå.
- Nej, jag skojar bara. Naturligtvis är det Radio P8 som är världens bästa radiostation. Och du min vän har vunnit 48 000 kronor. (visslar) Det var en liten gratisvissling där.
- Jaha, hahaha. Okej.
- Ja, inte så illa, va?
- Nää (fnittrar).
- Vi säger grattis till dig ännu en gång. Om du bara stannar kvar i luren så kopplar jag dig vidare så får du lämna adress och kontonummer.
PROGRAMLEDAREN BÖRJAR TALA TILL LYSSNARNA
”Och under tiden lyssnar ni där hemma på Celine Dion och ”All…”.
RÖST BRYTER IN
* Ett kopplingsfel har inträffat. Försök igen om ett litet tag *

Kuriosa: kollegan försöker fortfarande hitta ett sätt att paybacka syrran.

Texas kazakier

Har ni tänkt på att Dr Phil låter lite som Borat? Eller om det är tvärtom. Tycker i alla fall att det är skitjobbigt att lyssna på Doktor Präktig, men orkar inte gå till andra rummet och byta kanal. Bara ett strömavbrott kan rädda mig nu.

Det snöar!

Nu ska jag ut och mula folk!

Dumpad

Från posthögen i dag:

”Vid genomgång av vårt register har vi noterat att Du under de två senaste åren inte spelat till dig kategorin Tournament Player och detta medför att Du ej är berättigad till fortsatt medlemskap i PGA 2007.”

Det kanske är lika bra. Golgatavandringarnas tid på touren är förbi. Men plöjer man minnen genom ett nostalgiskt skimmer – något som jag är jävligt bra på – har det varit rätt kul att lira golf.
Framför allt har det varit skoj att se Sverige, att upptäckta nya punkter på kartan, platser man inte i första hand väljer ut för semestrar. Den geografiska golfresan har givit mig rallarslagmål i Nyköping, motorvägskrockar i Väderstad, raggarträffar i Fagersta, tolkhjälp på Österlen – den har lärt mig att svära på finska, jubla på norska och gorma på skånska.

För att lyckas i golf ska man helst vara:
1) Jävligt talangfull.
2) Träningsvillig.
3) Dum i huvudet.
Ett: nä. Två: haha! Tre: jag var väl lite småkorkad, men inte tillräckligt dum för att koppla bort tankar och slå bollen från punkt A till B utan att lägga märke till vita out of bounds-pinnar, stora vattenhinder och kastrullbunkrar. Jag tänkte för mycket. Såg för mycket. Var mer rädd att förlora än taggad att vinna.
Jag vet inte hur många gånger jag hellre ville komma tvåa än etta för att undslippa tacktalet. Jag har självmant spelat bort mig på sista hålet för att undvika det förhatliga talet. Att stå i centrum för folks uppmärksamhet ensam på ett podium var värre än att käka sjögurka. Och då ska ni veta att sjögurka smakar pecka.

När jag var yngre levde jag för golfen. Gjorde jag en dålig tävling i Trelleborg satt jag som ett åskmoln 45 mil hem till Norrköping (om jag inte råkade krocka på vägen, eller nåt). Gick det istället bra kvittrade jag istället som en… eh, koltrast (?) och kände för att eskimåpussa allt som kom i min väg.
Att prestera var att besegra tankarna, de som ville mala ner självförtroendet i pyttesmå korn och sedan placera det i närmast möjliga sjö.

I dag spelar jag golf för skojs skull och det är väl kul, men jag saknar pulsgaloppen. Att vakna tidigt på morgonen i någon märklig liten byhåla och inte veta om svingen sitter och man ska nosa på toppen eller om svingen klickar och man frontalflirtar med bottenhelvetet.
Om jag hade förmågan att vara telepatisk skulle jag prata med 1998 års modell av Doughe, och upplysa honom om att den där juniortiden på resande fot, nätterna på hotell och den bekymmerslösa tillvaron där det största problemet var att räta ut en bångstyrig vänsterskruv var smått fantastisk.
Synd att man inte kunde inse det då.
Och att man inte var bara liite mer dum i huvudet…

Sänder live från feskekôrka

Det regnade när jag kom till Göteborg i går kväll. Jag har en känsla av att himlen grät glädjetårar för min skull.
Ännu har jag varken sett skymten av feskekôrkor, gröna Lisebergs-kaniner, avenyer, eller Glenn-prototyper med hästsvansar.
Däremot kan jag redan nu konstatera, en gång för alla, att IFK Göteborgs skyddsande smeknamn inte har ett dyft med fotboll att göra.
Jag bor hos den verkliga ängeln - så jag vet...

Otursförföljd

Jag brukar avrunda jobbdagarna med lite eftermiddagspoker på Svenska Spel framåt 16-tiden.
I dag borde jag gjort nåt annat. Knypplat, räknat får, tittat på Uutiset eller nåt konstruktivt.
Så här kan man förlora:
* Träffade spaderfärgen men förlorade på sämre färg (4-5 mot 2-8).
* Träffade kåken på turnen och reraisade men blev synad och åkte ut mot en sämre kåk på rivern.
* Träffade stegen på floppen och raisade rejält, med färgdrag på bordet. En nöt synade och träffade sedan flushen på rivern.

Bad beat? Nähe! Den här veckan har jag verkligen otur i spel... och det bådar kanske gott.

Sådan är jag (jaha!)

Inåtvänd Planläggande Konkret Känslostyrd person

Du finner din energi i den inre världen och gillar att tänka på saker (utan att nödvändigtvis tala om dem). Du anstränger dig att förstå andra människor.
Du gillar att ha struktur och ordning i ditt liv. Du använder troligtvis din kalender flitigt för att hålla koll på de saker du skall komma ihåg. Du fattar snabbt beslut – även när det gäller din värdering av andra människor. Därför kan din omgivning uppfatta dig som lite dominant emellanåt.
Du är detaljorienterad och sannolikt en praktisk person, som är intresserad av att ta reda på HUR saker fungerar. Du är resultatinriktad och vill helst göra saker på det sätt du är van att göra dem på.
Du lever dig gärna in i andra människors situation och är snabb att stötta andra om de har behov för det. Du värdesätter känslosamhet och tar ofta beslut utifrån dina personliga värderingar.

Praktisk och dominant? WTF. Moahaha.
Tycker att profilen gör mig profillös. Fan. Mitt nyårslöfte får väl vara att bli en roligare prick. Grr.

Jag hittade testet hos Rosa Bloggen

Ritsch Ratsch Fillibombombom

Jag såg den första renen på Ica Maxi i slutet av oktober. Det var 18 grader utomhus och löven på träden hade inte ens bytt färg.
Två veckor senare hörde jag Lotta Engbergs vedervärdiga ”Hej mitt vinterland” när jag letade efter kärnfria druvor vid fruktdisken.
Och i dag såg jag en tjomme promenera förbi mitt fönster iförd en intressant skapelse bestående av skrikiga hawaiiskjorts, något slags khakifärgat linne och kepsen bak och fram.
Han behöver, så att säga, inte direkt pulsa fram genom snön.
Vart jag vill komma? Till vintern. Jag vill se vimlet byta ytterplagg, flingor dala ned mot redan vit mark, is på Bråviken.
Kung Bore har snoozat sig igenom en halv årstid nu. Det är inte okej.
Jag vill ju ha en Mary Christmas (”höhö”).

Fy farao

Det är någon egyptier som försöker ringa mig på mobilen, men lägger på luren efter en signal. Jag funderar på om det är eventuellt är Farao, och om jag i sådana fall bör vara rädd när jag går och lägger mig.

Doughe sucks!

I natt drömde jag att en känd bloggare (vi kan kalla honom Goesta) författade ett inlägg om Årets Sämsta Bloggar.
Jag blev alldeles kallsvettig när jag såg länken till min egen blogg:
Motiveringen: "Jag tål inte Doughpleaser. Allt han skriver är skit."
Ibland är jag rätt glad och ödmjuk över att så pass få känner till min lilla sida.

Lön

På de lokala nyheterna presenterades ett inslag om undermåliga löner. Det fick mig att tänka på en alarmerande rapport som publicerades i Journalisten våren 2003, där man redogjorde över den allt sämre lönesituationen inom branschen.
Det ledde mig osökt in på mina första veckor på stadens lokalredaktion någon gång i slutet av förra seklet. Jag steg in där med ögon stora som strutsens och drömde om en byline. Jag möttes av division fem-referat och en timlön på 58 kronor.
Efter två månader (jag jobbade bara helger) visade jag min bästa sida på löneförhandlingen, och kunde därefter beta ut hela 61 kronor i timmen.
Men jag log som aldrig förr. Det var det bästa yrket jag kunde ha. Jag älskade att skriva. Jag älskade sport. Och jag älskade att träffa spännande personligheter.
Lönen sket jag i.
Det var en charmant tid av mitt liv, där problem var ett ord som bara fanns i periferin.
I dag driver jag ett litet företag där målet är att gå med vinst. Att leka med ord är en utmaning i sig, att ställa "rätt" frågor en vetenskap i sig, men att sälja in sig är allra svårast.
Jag gillar inte att marknadsföra mig själv.
Då är det till och med roligare att sticka till Skarphagen och referera tomtefotboll för 58 kronor i timmen.

Nattuggla

När jag var liten gillade jag inte mörkret. Det började med att jag tjuvkikade på V hemma hos kusinerna, fortsatte med att jag skrämdes till tresiffrig puls av The Shining och kulminerade i Twin Teaks. Sedan dess har jag inte varit mycket för skräckisar över huvud taget. Jag kan titta på skiten, men får ingen behållning av det. Hatade The Grudge i somras. Avskydde japanska versionen av Ringen.
Aja.
Däremot är jag numera ett stort fan av natt och mörker. Det låter ju lite satanistiskt, men det är inte så illa som det ter sig. Jag tycker att det är mysigt att sitta uppe med ett par tända ljus flankerad av natthimlen.
Lugnt och stillsamt, inte ogärna ensam med mina tankar.
I natt ska jag tillägna mörkret med två reportage. Jag ska jobba natt. Dels för att det är skönt att skriva när det är lugnt och tyst. Dels för att jag vill vara vaken och se Fuglesangs launch.
5, 4, 3, 2, 1...
När journalister får chansen att göra resereportage till rymden ska jag ställa mig i kö.

Jag dementerar

Kära vänner och bekanta,

Jag har inte genomfört en könsoperation. Jag heter inte Sandra. Jag råkade bara vidarebefordra ett advents-SMS utan att läsa så noga.

I´m a klantarsel, yes I am.

Sagan om en fantasi

Utanför fönstret låg snön decimetertjock. Det var mars 2005 och jag hade precis slungats ut i singellivet utan mössa, fingervantar eller långkalsonger. Jag var ute i kylan. Jag frös, huttade, tyckte synd om mig själv och tappade kilo på kilo.
Jag visste inte vart jag skulle ta vägen.
Efter någon vecka stampade syrran foten i marken och sa att ”nu får du fan skärpa dig!”. Eller, okej, hon uttryckte sig inte riktigt så – men jag kunde skumläsa mellan raderna.
”Gå vidare, hon var faktiskt inte rätt för dig, du hittar någon bättre”, sa syrran och jag tittade på henne som om hon var ett ufo.
”Det är inte henne du saknar, det är någon du saknar”, fortsatte syrran.
Jag blängde på henne som om hon precis gjort mål på IFK Norrköping. Jag knep igen munnen, men sorterade omedvetet in alla hennes ord i arkivet.
Jag visste inte hur rätt syrran hade. Men det vet jag nu.

Efter det där samtalet, eller snarare monologen, har jag lärt mig att tackla och acceptera det som kom att bli mitt nya liv. Jag har blivit tryggare i mig själv, mognat som person, genomgått en 25-årskris och dejtat karaktärer som skulle kunna passa in i allt från Seinfeld och Scrubs till Sex and the city och One tree hill. Två gånger, en vecka, två månader… tillfälligt, aldrig permanent. Halvseriöst men inte presentera-för-föräldrarna-seriöst.
Ständigt blev jag påmind om min bakgrund. Shakira sjöng ”You´re a song, written by the hands of God”, ett vykort från Gibraltar, en Oboy i Tandådalens värdshus, ett blont yrväder bakom husknuten på golfbanan.
När allt kom omkring, när minnena yrde verkade ingenting verkade riktigt ”duga”. Ingen. Jag var fångad av mitt bagage. Syrran har flera gånger påpekat att jag inte ”får” vara så kräsen. Kanske har hon haft rätt. Om jag uppskattningsvis dejtat ett dussin tjejer så har ingen känts helt rätt. 75 procent om det har fallit väl ut.

När jag nu tittar ut genom fönstret gör jag det mot en annan gata. Jag ser ingen snö. Det är inte mars, det är inte 2005 och jag fryser inte.
Men jag har hittat något att tro på, någon att tro på, något att hoppats på, någon att hoppats på. ”Det är inte henne du saknar, det är någon du saknar.”
- Syrran, det är alldeles för tidigt, men Hon kan vara någon. Du skulle gilla Henne. Å andra sidan är det omöjligt att göra någonting annat.
Det är ännu färskt som bageriets morgonlimpa, så det vore korkat att göra allt för utförliga utsvävningar.
På lunchen räknade jag ut att jag tänkte på henne 96,3 procent av tiden – trots att senaste numret av Offside låg på köksbordet. Jag hade i och för sig G i matte på gymnasiet, men höjde upp till MVG på Komvux, så siffran är relativt tillförlitlig.
När jag skriver detta sitter hon 31,9 mil härifrån och jag klagar högljutt över att jag inte kan träffa henne omgående. Omoraliskt av mig, eftersom det finns folk som har det bra mycket värre. Fråga Lisa Fuglesang. Hon har en distansrelation i dess sanna bemärkelse. ”Jorden anropar Rymden! Älskling, hör du mig…?”

Vem är då Den Där Mary? Om jag säger: ”säg nåt begåvat” så gör hon det. Om mobilen piper till och hon står som avsändare så får textraden mig ofta att dra på munnen. Hon har en röst som konkurrerar med Scarletts. Hon är typ smartast i Sverige (påminn mig om att aldrig göra Mensa-testet bredvid henne). Och hon har ett leende som skulle kunna smälta hela Uummannaq och förpassa all Grönlands pingviner till Ishavet.
I måndags skickade hon Labello till mig via posten. Bara en sådan sak!
Hittills är Mary Sagan om en fantasi. En dag hoppas jag att den blir verklig.

Uppföljning

Fler visdomsord - denna gång från några klasskompisar.

F: ”Jag kommer sakna klass 9E, med ett par undantag. Ett av de undantagen är Sofia som hällde ett glas med mjölk över mig, mjölken är faktiskt till för att dricka!!”
J: ”Nu går jag ut nian snart börjar tian. Neda vet att hennes dialekt låter som get.”
J2: ”Nu har jag inte tid att skriva meraför jag ska hjälpa Pelle skjuta Sivan.”
O: ”Annas pattar är det finaste jag vet och Ing-Maries böcker är en barna lek.”

F är säkert rymdforskare i dag. J såg jag senast i fredags; han dejtar en 37-åring just nu. J2 har barn. O har vuxit upp.

Det händer saker på tio år...

Nähe. Back to work.

Tss

Mer nostalgi. Denna gång från nian, inte femman. Jag skriver verkligen jättetossigt. Men lärarens fotnot är ju ganska rolig.

"Jag är en lugn 15-årig kille som bor i Norrköping. Min längd är på ett ungefär 174 cm och mitt hem befinner sig i Lindö. Mina intressen är till det mesta inom sportväg. Jag är ganska positiv till det mesta men har vissa perioder då jag inte är så kul. Skolan är inte så rolig, med undantag för gympa och bild, trots att jag är väldigt dålig i det estetiska ämnet.
Till hösten har jag inlett en 3-årig samhällsvetenskaplig linje på Kungsgård där jag efter det första året väljer en ekonomisk inriktning i kursprogrammet.
Det blir mer pluggande på gymnasiet men tiden till min golf ska inte påverkas nämnvärt.
Min framtid ligger förhoppningsvis inom journalistiken, helst som en sportjournalist."

DIKT AV ING-MARIE
"Om jag tar ordboken och tar alla ord som låter knepiga, då blir det nog höga betyg."

Helge

På fredag har jag tre alternativ:
1) Åka till Stockholm.
- Det kommer sluta i shoppingkassar och utgång. Inte bra. Jag borde spara pengar.
2) Åka gokart.
- Det kommer sluta i skadeglada gapflapp. Inte bra. I Spanien kunde jag inte ens träffa körbanan med hjulen.
3) Bada jacuzzi och spela poker.
- Det kommer sluta i torr hud och förnedrande syner i all in-situationer. Inte bra. Får jag fyrtal i nior sitter alltid nån jävel med fyrtal i tior.

Kontentan: kanske ska ta det platanos tranquilos på hemmaplan istället. En stillsam helg – det var länge sen. Men kvalitetstid med mig själv låter nästan som en yrkesskada.

Flexa lite?

Doh. Jag försöker författa någonting matnyttigt om breddidrott men allt som fastnar på näthinnan är finhackad rödlök, Romance-parfym och busigt glittrande ögon.
Jag borde ta en promenad och rensa i arkivet. Hoppas inte chefen misstycker.

Tankad hjärna

Jag har rätt mycket i huvudet i dag. Lyckades bland annat sätta på kokplattans tia utan vatten i kastrullen. Ett under att denna lägenhet fortfarande inte är eldhärjad.
Bäst att återvända till köket. Inget sugen på bränt fullkornsris just nu.

Peppdag

Det verkar förutbestämt att redaktörerna ska visa sig från de allra snällaste sidorna i dag. Har fått tre glada tillrop via mejlen sedan jag slog upp de blåa i morse. Det gör mig glad. Roligast var denna:

"Åhhhhhhhhhhhhh fan vad du är bäst!
Jag blir så glad att du fixat det här så jag kan inte tänka riktigt klart just nu."
(Angående att jag styrt upp en intervju med en svåråtkomlig kvinna)

Men dagens röda rosor går inte till mig, utan tveklöst till Den Där Mary, som fått jobb på byrån som alla vill jobba på. Jag är så imponerad att jag blev mållös när hon ringde och berättade.

Dementi

Jag är inte mannen bakom Byz´ nya singel!

(även om det finns tendenser på det om man googlar "karatefull")

Apropå Doughes göra bort sig-lista

Speglar ger jag inte mycket för. De är polerade på utsidan men onda om man går på djupet.
En gång, på ett ställe som vi kan kalla Palace, försökte en kille mucka med mig. Det var sent på kvällen och jag var en smula irriterad (förmodligen eftersom IFK tappat poäng, som vanligt).
Han närmade sig mig med hotfulla ögon. Våra rörelser var synkroniserade. Jag kände mig minst lika farlig. Han bad om stryk. Varför?
Två decimeter och en tiondels sekund från mitt vulkanutbrott såg jag vem killen var.
Det var – jag.
I spegeln.
Och jag fick inte uppleva ett slagsmål för första gången i mitt liv den här gången heller.

Sparka mig

Det brände till när jag vaknade och roterade foten i sängen. Jag var inte ensam där jag låg. Jag hade fått oväntat sällskap av två fiender.
När jag lite senare lämnade bädden haltade jag i bästa Kevin Spacey-stil. Jag undrar hur fan jag kunde fått skavsår på hälarna – det var trots allt ett decennium sedan sist – och presenterade ett gäng tänkbara scenarion.
Den huvudsakliga teorin gick ut på att mina fötter växt abnormt mycket på grund av lagstridig fuldans.
När jag vid elvasnåret snedfotat promenerade in mot stan ringde mobilen. Det var Bäret. Han undrade om jag fått med mig fel par skor från festen kvällen före. Hans kompis hade tydligen inte hittat sina när de också var redo för utgång. Jag garvade och sa: ”vad tror du om mig egentligen?”. I ren reflex slängde jag en snabb blick nedåt och tystnade för ett ögonblick.
”Hallåå” hördes det på andra sidan luren.
”Eh, jag känner inte riktigt igen de här skorna”, svarade jag lågmält och svalde någon sekund.
Långsamt vevades bilden upp i min arma hjärna. Jag insåg vad jag hade ställt till med. Jag hade tagit på mig fel skor på vägen ut i vimlet.
Okej om dojorna haft samma färg, märke, storlek och passform. Men, nej, de här skorna var ljusare, av annat fabrikat, 1,5 storlek mindre och utan snören.
Plötsligt kändes skoskav som ett billigt straff.

Sitting Bull, hela mig

Jag bläddrar vetgirigt i Gula Sidorna men hittar ingenting av värde. Ska det vara så svårt att hitta en medicinman? Min hals skulle kunna slipa i princip vad som helst. Den är som ett stort sandpapper. Träslöjden har flyttat in i svalget.
Och jag som har tummen mitt i handen. Damn it.
Jag får verkligen inte bli sjuk lagom till helgen. Det skulle vara höjden av dålig timing.
Jag tänker inte ta risken att skrämma iväg Numret på grund av krasslighet.
En svensk Sitting Bull – det är vad jag är i behov av just nu.

Tre dagar som arbetslös

När de lugna låtarna började spelas kände jag att jag gäspade. Det var ingen diskret gäspning. Det var en attackgäspning som gjorde ont i hela käken. Det var ett tecken. Jag hade varken lust eller ork att stanna kvar.
DJ:n tyckte säkert att han var väldigt produktiv när han växlade från ”Rosa helikopter” till ”Hold me now”, men jag tyckte övergången kändes symbolisk för hela kvällen. Lilla dansgrottan brukar vara ett enda långt virrvarr av en besynnerlig musikblandning, men den här DJ:n tog priset.
Duggregnet utanför kändes befriande och uppfriskande. Med kvicka steg beslutade jag mig för att genväga hem mot promenaderna. Styrkt av Karl XIV Johans uppenbarelse i parken greppade jag tag i mobilen och ringde Numret.
Fyra timmar senare lade jag på – med ett fånigt leende på läpparna och med ett virus på datorn. (OBS! Klicka aldrig på länkar som ser ”roliga” ut)
Dagen därpå vaknade jag av ett SMS från en förbannad kompis. Han lyckades trycka in tre svordomar i en kort mening. Jag förstod rätt snart att viruset spridits vidare – via MSN – som en rosa helikopter. Den här förmiddagen behövde jag ingen treo för att dämpa bakfyllan – jag hade fullt upp med att varna vänner att inte klicka på "roliga" länkar som jag uppenbarligen skickat helt ofrivilligt.
Min dator var fullständigt paj och jag kunde inte göra någonting. Inte ens använda Word. Efter tre dagars service fick jag tillbaka den igår. Den hackar, men funkar. Har varit fullständigt handlingsförlamad i veckan och bara kunnat jobba fem procent – från föräldrarnas dator. Det har varit de tre längsta dagarna i mitt liv.
Jag har bestämt mig för vad jag ska bli när jag blir stor – och det är inte arbetslös.

Citat, del 10

”Vad vill ni se? Matchen ikväll? Slutspelet? Finalen? Jag fixar. Vill ni träffa Madonna går det också bra. Jag fixar.”
(Möte med en smått överambitiös svartabörshaj i samband med VM-kåseri)

Dagens dravel

Klockuret är mycket. Jag har tagit det piano, ätit chilinötter och kollat på lättsmält tv-underhållning. Skåne-Bonden har ett utseende som går hem hos det motsatta könet, men hans karisma verkar ha blåst med kulingstyrka bort från Österlens slätter. Hästtjejen är söt men för valpig. Och östgötabonden förpassar vår dialekt till den allra mörkaste baksidan. Men han är ju i alla fall sympatisk.
I Lost är jag, klichéartat, lika lost som alltid. Blir väl nån märklig Dallas-twist i sista avsnittet. ”Men, oj, har jag drömt i fem år? Det som kändes så verkligt!” Bobby Ewing – där har ni en man som kunde drömma med inlevelse. Och apropå drömmar har Gud inte hört av sig sedan sist. "Det är inte lika lätt att vara såld på nån som inte går att nå. Det är snart två dagar sen Du mejlade, så jag börjar nog förstå."

Egentligen borde jag ha jobbat över ikväll, har en del research som ligger och skräpar och som jag dragit mig för att ta itu med. Men för tillfället är min inspirationsnivå på ungefär samma nivå som Skåne-bondens karisma. Jag vägrar skylla på vädret. Jag skyllar på... eh...

Har precis avslutat en liten runda nätpoker. Ett kul replikskifte särade munblixtlåset. Jag satt i en tiomannasalong och spelade turnering med 30 spänn i insats. En kille (vi kan kalla honom Glenn) satade hejvilt med sina marker varpå en annan (vi kan kalla honom Nöten) ballade ur:
"Slagit upp överbetting i ordboken?”, frågade Nöten och försökte låta syrlig.
Svaret kom snabbt:
"Slagit upp 30 kronor i plånboken?"
Glenn åkte i och för sig ut i nästa giv, men hans humor är värd en re-raise här och nu.

Text-tv förtjänar också en eloge. Jag älskar den här typen av gliringar:
”Lars Lagerbäck var, som vanligt, nöjd med det svenska spelet.”
Rätt simpelt egentligen – ”som vanligt” – men klockrent på ett skojsträvt sätt.
Jag håller med journalisten i detta fall. Det skulle kännas befriande om Lagerbäck någon gång kunde erkänna att landslaget stått för en mindre lovvärd insats. I somras, när vi åkte 320 mil, för att se Sverige spela 0-0 mot en blåbärsnation gjorde vi det inte för att höra hyllningar efteråt. Vi passerade spelarbussen på Autobahn på hemvägen, och om jag bara hade haft kvar äggmackan från rastplatsen hade jag vevat ned rutan och mulat Lasse med den. Förutsatt att bussen var sidocabbad…

Ljungberg är också för härlig. Den här gången slapp han undan för blixtmigrän. Jag tror han har en urna på hotellrummet där han inför träningsmatcher lottar fram vilken åkomma som kan komma att bli aktuell under dagen.
Nästa gång tar han nog ledigt från blågult för lilltåkatarr. Eller kanske smalbensfeber.

Citat, del 9

”Norrköping? Du tänker på vår lilla grannstad med söta små spårvagnar och tråkig shopping?”
(Ex1, lite lagom kartigt, om Norrköping i intervjun som gjorde att vi lärde känna varandra)

The dreams are coming through

Nämen! Doughe bloggar – och är nykter! En ovanlig kombination om något. Jag vet knappt hur det går till. Eller hur jag ska börja. Så jag börjar utan att ha en vettig början.

SW och jag träffades på Palace för två månader sen. Genom gemensamma vänner var vi bekanta sedan tidigare, men jag hade inte träffat henne på säkert fem år. Två dagar senare när vardagslunken slagit an lade hon till mig på MSN. Detektiv SW googlade mitt namn, hittade min lilla hemsida och testade e-postadressen. Den funkade. Sen har vi börjat prata, lite då och då. Inte mer med det.
Men de senaste två gångerna på krogen har det oskyldiga snacket övergått till någonting annat; ännu inte säker på vad - men nåt mer än bara "vänskapligt". Vi hade en lång diskussion igår kväll om detta, för en gångs skull utan ironi, sarkasmer eller ytliga dialoger. Det var… intressant. Hon släppte en oväntad bomb och sa att hon ”alltid varit lite förtjust" i mig, och att hon tänkt allt mer på mig efter det att vi träffats ute. Sedan frågade hon om jag blev skrämd av det faktumet.
Jag sa nej, men det var en sanning med viss modifikation.
Ett: hon har dejtat en annan kille ett tag och även om deras relation börjat bli frostig de senaste veckorna, är jag inte den som vill lägga händerna i andras syltburkar.
Två: hon har en liten son. (jag vet, det ska inte spela någon roll – men… min hjärna är underkvalificerad)
Jag gillar hennes verbala utvikningar, diggar hennes humor och är – åtminstone i krogvimlet – attraherad av henne. Det sa jag (kanske inte i de ordalagen, men underförstått) igår, och hon sade sig bli förvånad.
”Du är svårläst”, sa hon och det blev tyst ett slag.
”Jag kände mig dissad i lördags, när du bara gick utan att säga hej utanför Palace”, fortsatte hon.
”Jag ville inte störa er i samtalet”, sa jag och åsyftade att hon intensivt samspråkade med några polare.
”Vi försökte stå och se upptagna ut. Vi pratade ju om dig och han i randig skjorta”, garvade hon.
Mm, det låter ju väldigt moget. Tillbaka på mellanstadiet. Var bara 50-gramspåsarna med grillchips och Sega som saknades i rummet bredvid. Och en fråga chans-lapp.
Jag är inte mycket för den där katt- och råttaleken, att försöka spela svåråtkomlig bara för sakens skull. Sådant intresserar mig inte. Kalla mig konservativ. Men jag är mer för raka rör. Långa bollar. Genomskärande puckar (lite sportmetaforer måste jag få trycka in i varje inlägg).
Eller fan, ska jag säga det? Nej. Jag tar ju nästan alltid bara det andra steget. Shame on me. Jag är ju tydligen lika svårläst själv. Tar tillbaka det ovanstående.
I slutet av samtalet igår frågade SW om hon hade gjort bort sig. Det har hon naturligtvis inte. Men jag vet jag inte om vi är intresserade av varandra ”på riktigt” eller inte. Det var trots allt en sån där kväll när jag var så där lagom slirig att jag sjöng through istället för true i Singstar-spelet…
The dreeeeeams are coming throoooough.
Ingen Singstar för mig ikväll.

Herregud

I natt jag drömde någonting, jag aldrig drömt förut.

Gud mejlade till mig och bifogade en kravprofil i ett Word-dokument. Han ville nyanställa och frågade om jag uppfyllde punkterna på kravprofilen och sedermera kunde skicka in ett CV till pärleporten.

Ärligt talat...?

Citat, del 8

”Movet är liksom inte medfött hos alla norrköpingsbor.”
(Salsainstruktör, avd no shit!)

Ich bin getrunken, aber ja...

Hej på er. Jag är full när jag skriver det här. Jag har mer promille i kroppen än sist jag helgbloggade, så ha överseende.

Först och främst är jag bitter över att all Labello Sun är slut i stan. Enbart i krissituationer är det okej att anlita linköpingsbor i sökande, och detta är naturligtvis en kris. Mina läppar självdör. Det är ett taskigt öde. På onsdag tar jag bilen till staden med hållplatserna av minnen för att köpa med mig ett par exemplar hem. Både X1 och K2 har deklarerat att produkten finns i Limpan.

Kvällen har jag spenderat hos Bondsonen och på Palace. Hos Bondsonen körde vi karaoketävlling, och efter sju års uppehåll och efter fem stora starka vågade jag ta mig ton. Det lät "smurfigt", enligt Macke, men det var kul. Jag trallade allt från blöjpop till hiphop. Det gick... så där. Men kul var det. Faktiskt.

När detta skrivs har två vänner kommit in i 25-talet. Bägge fanns på plats på Palace i natt. SW var också där. Vi har nåt på gång men jag vet inte vad. Jag vet som vanligt ingenting. Jag tror inte att jag kan känna så som jag en gång gjorde för X1 någon gång igen. Men men.

Natti/Doughe

PS Anja Gatu är påtänkt som Åke Stolts ersättare på Sydsvenskan. Kommentarerna på Resumé är som vanligt bitska och bittra. Någon anser att hon borde bli gatuborgarråd istället, en annan frågar om Resumé driver med sina läsare och signaturen Birger Buhre kallar henne genussubba. Jag kanske borde tillägga att Anja är 24 år. Jag börjar känna mig gammal...

Citat, del 7

"Öppenheten som bloggen erbjuder är oerhört spännande. Plötsligt får man reda på saker om människor som de aldrig skulle ha vågat dela med sig av öga mot öga. Det är den blyga människans revansch.”
(Populär blogspottare)

Digital vänskap

Hej, jag heter Doughe och jag är pensionär. Jag vet, det kommer kanske som en överraskning. Jag har ju varken grått hår, påtagliga rynkor eller en förkärlek för bilbingon. Men hey – jag är lastgammal vad du än säger. Jag är nämligen av uppfattningen att man ska mäta sig själv i antal vänner, och inte i antal ljus på födelsedagstårtan.
Det är desto svårare att ringa in vänskap som begrepp, kanske mest beroende på att det finns så många sorter. En god vän sägs vara den bästa spegeln, den man kan dela tystnad med utan penibel atmosfär, den som lyssnar och bollplankar när livet leker berg-och-dalbana med dig.
Gott så. Men jag är mer inne på Marlene Dietrichs linje. ”Det är de vänner som man kan ringa till klockan tre på natten som räknas.”
När jag skriver detta sitter jag och diskuterar livet med Karin som är och tävlar i Dubai. Hon är på väg till cocktailparty och undrar om jag vill upphämtad på kamel.
Sir Smör spelar poker, dricker whisky och är bitande bitterironisk mot livet i sig. Han kallar sig själv ”fattigjon” och tycker att hans utträde från pokerturneringen är ”story of his life”.
Sofie och jag snackar ytligt om krogmentalitet, Martina och jag talar oss varma om Ternheim-konserten i stan, Johan och jag för en het elitseriediskussion och Bolibompa berättar om tillvaron mellan två jobb.
Ni förstår vinken – kommunikationen sker inte öga mot öga, utan dator mot dator. Det är så det ser ut, en vanlig kväll framför datorn. Ständigt uppkopplad, jämt kontaktbar, alltid online. Det handlar om en slags digital vänskap som mer och mer kommit att ersätta det reella mötet.
Jag är kluven till om MSN bidrar till social missanpassning eller sällskaplig evolution. Jag tror på det senare men är inte säker. Det vore ju sorgligt om vi långsamt förvandlades till håglösa individer som gömmer oss bakom skärmen istället för att ta cykeln till första bästa vän och softa.
Jag tittar på klockan och konstaterar att dygnet är 18 och en halv timme gammalt och att jag ännu inte mött en enda väns blick denna dag. Till viss mån är jag försvarad av det faktum att jag är småföretagare och jobbar hemifrån. Nåväl. 1110 minuter – och inte en enda blick. Inga getögon. Inga blinkningar. Inga rynkande pannor. Inga gemensamma garv eller suckar.
Det vibbar till från ett MSN-fönster. Jag hajar till när S säger att hon drabbats av en höstdepression och försöker intala henne att det är årstidsrelaterat. Hon övertygas inte och vi glider djupare in på ämnet. På sätt och vis är det tacksamt att föra en dialog om sådant här, heavy stuff, vid tangentbordet. Man får tid att lyssna, tänka och komma med mer klipska infallsvinklar på problemet. Det blir mer verbalt, genomtänkt och – stramt. Inte alls lika levande som ett samtal på tu man hand, i en soffa, vid ett bord eller i en säng.
Den digitala verkligheten är slukande på både gott och ont. Till helgen måste jag vara otrogen och ge mig ut på mötesfronten igen. Komma online i tillvaron.
Och du: ha mobilen på klockan 03.00 på lördag morgon.
Jag kanske slår en pling.

Citat, del 6

”Det är lite lustigt att när folk beskriver en utomjording, liknar de oftast oss; de har två armar, två ben, två ögon, variationer i längd... Sällan hör man om att de har en robotarm, snäckskal på ryggen, tio fasettögon och ser ut som ett ruttet äppelskrutt.”
(Ufo-forskare)

Jag är så vuxen. Noooot.

Körkort: I 2757 dagar. Hämtade ut ett nytt häromveckan. Det föregående försvann spårlöst på krogen.
Bil: Den svarta faran. Ingen kommer undan. Jag ska sona mina synder genom att rösta på Älgpartiet 2010.
Matservis: Icke.
Soffbord: Jo.
ICA-kort: Icke. Mitt ex försökte pracka på mig ett sådant i tre år. Nu tjatar ingen. Tyvärr, perhaps. Skulle kanske tjäna några kronor på´t.
Hemförsäkring: Oh yes indeed.
Eget boende: Mm.
Fast inkomst: Njae. Frilanslivets berg-och-dalbanevärld. Men hyfsat stabilt.
Köksbord: Morgontidningen gör sig inte på diskbänken.
Finglas: Bara fulglas. Men jag ska diska efter jobbet.
Betalkort: Ja. American Express Corporate Gold Card. Noooot.
Toarullehållare: Eh, ja.
Duschdraperi: Nej, inglasade fönster.
Barn: Nej.
Sambo/make/maka: Nej.
Spelar bingolotto: Nej, men jag kan sakna Bingo-Berra.
Tippar på lördagar: Inte längre. Jag och Märta slutade stryktipsa efter tolv rätt på en svårtippad talong. Vi trodde att vi åtminstone (!) skulle få ut 20 000. Det blev 67 spänn. 33,50 vardera.
Internetbank: Hembanken tycker om att sno kosing från mig.
Organiserat skafferi: Hallå, hur ska jag annars kunna ha ordning på all Barilla?
Färsk mat i kylskåpet: Om jag får väntat besök.
Slänger dina håliga sockar: På momangen.
Går på reklamer på tv: Jag dissar all reklam som inte innefattar Scarlett Johansson.
Har fläckbortagningsmedel hemma: Alldeles för mycket.
Pensionsfond: Jag är 26 och på väg in i döden...
Sopsorterar: Jag är en sopa. Skicka KO på mig.
Prenumererar på någon dagstidning: Ja.
Prenumererar på Allers/Hemmets veckotidning: Nej. Farmor – läser du fortfarande Hemmets där uppe…?
Letar middagstips: När jag får väntat besök.
Blir arg när skorna inte står på sin plats: Ett stort i-landsproblem. Noooot.
Får majoriteten av post i räkningsform: Nej. Men måndagar kan vara infernaliska.
Har en stavmixer: Vad är det? Tror jag har en. En blå. Kornblå. Jag gillar kornblått.
Äter söndagsmiddag: Om mor och far tar emot – och om jag inte är alltför baktung.
Försöker att inte svära: Fan heller. Jodå, beroende på sammanhang.
Sorterar tvätt: Finns det nåt tråkigare? Men jag försöker hålla ordning.
Har en krok i badrummet märkt “gäster”: Näää.
Mobilabonnemang: Ja. Du når mig på 0708 och sen de sex osammanhängande siffrorna.
Hemtelefon: Ja. Du når mig på 011 och sen de sex gyllene siffrorna.
Veckohandlar: Jag brukar handla på onsdagar. Räknas det?
Medlem i hyresrättsföreningen: Bostadsrätt med alldeles för hög hyra. Vill någon flytta in här
Gardiner: Det är klart. Men några av blommorna vid sidan av verkar ha samröre med dinosauriernas tidsepok.
Dukar: När jag får väntat besök.
Kuddar för prydnad: Typ.
Fler än 5 kryddor hemma: Oh, ja. Men jag använder bara salt, svartpeppar, oregano och piffi allkrydda. Såvida jag inte får väntat besök.
Fruktskål på bordet: Ja. En banan om dan.

Så; är jag vuxen nu…?

Idéplagiat från Rosa Bloggen

Sussa sött?

Jag har bott på ett hotells högsta våning i Malaysia, där stora stenblock plötsligt rasade och jag och familjen beslutade oss för att ta beskydd under sängarna.
Jag har gjort ett återbesök på min högstadieskola och ätit stekt fisk, remouladsås och sallad.
Jag har besökt en liten flicka på ett förfallet asiatiskt sjukhus, och jagat hennes onda ande som påfallande ofta brände henne med ett… strykjärn... när hon låg och sov.
Jag har, iförd alldeles för tajta badbyxor, badat bubbelpool på toppen av ett skyskrapsliknande komplex tillsammans med gamla skolbekantingar.
Jag har blivit jagad genom Norrköpings mörka gränder av ett gäng torpeder, efter att ha skinnat deras boss på pengar på nätpoker.

Med mina drömmar från i natt behöver jag aldrig ta ut semester. Jag får se så mycket av den suspekta världen ändå.

Citat, del 5

”Den som sa´t han va´t. Jag vet att Daniel är snål, men det stör inte mig eftersom jag alltid betalar för mig och alla runt omkring; även om det har inneburit ekonomisk ruin såväl för mig själv som för mina anhöriga.”
(Festfixare på påståendet att Daniel Nyhlén kallat honom ”ekonomisk”)

Ångest

Och här kommer alla räkningar på en och samma gång. Hemtelefon: 415. Eon: 3328. Motorfordonförsäkring: 4432. Och sen ska Skatteverket ha sina 19589. Summa summarum: 27764. Tjoho!
Ibland är det så där härligt uppfriskande att öppna posten på måndagar.

Förlorad i jakten på ingenting

Helgen skulle bli vit antagen efter en skepnad av Doughes glorifierade bubbla.
Det blev inte riktigt så.
Igår intog fröken Ternheim Norrköping och jag önskar att jag stått handfallen inför något lågmält, akustiskt, vemodigt.
Jag möttes av blaskig öl, skränigt stråkarrangemang och en en speeed som inte riktigt gick hand i hand med Annas uttrycksätt.
Konserten blev en halvlång gäspning där enbart smått eleganta gold oldies lyfte taket. "Better be" och "I follow you nonight" besjöngs precis på den nivå jag trott och hoppats på.
Swartling, Macke och M såg det inte - men min hud bekläddes av gåsig hud i den stunden. Anna spelade i princip alla låtar förutom "I say no" vilket var tidstypiskt i sig. Den låten fick mig att gå vidare efter breaket med X1. Naturligtvis dissades denna och jag gick hem smått paraneurotisk efter att ha blivit bestulet ett glömt underverk.

Ikväll har jag tänkt en del på X1, som sig bör efter en och annan tequila, öl och cider. Jag och kvinnan jag knappt minns namnet på var sist från nattklubben. Det som hände och det som hade hänt spelade ingen roll. Det var ett par minuters tidflykt från verkligheten. Jag var, precis som vanligt, i jakten på ingenting. Hångel utan känslor är meningslöst,

Sov gott, /H

Citat, del 4

”Låtskrivandet är min självterapi.”
(Kvinnlig Grammisbelönad artist, vars konsert jag besöker ikväll)

Citat, del 3

”En liten dam i 70-årsåldern kom in, och stannade tvärt i mitten av butiken. Med stora ögon stirrade hon på hyllorna och borden. Efter någon minut sa hon: ´Nej, det var ju inget konditori det här!´”
(Sexbutiksinnehavare om en kund som läste ”kondomeri” lite för snabbt…)

Lärdom

Här har jag suttit vid elementet framför datorn och gluttat ut med fromma ögon. Snö på tallkronorna, dalande flingor mot Promenaden, isande blå himmel. Såg sjukt inbjudande ut. Lite vykortsstämning. Jag bara satt och väntade på att Hasse Fahlén lyriskt skulle hoppa in i bilden och beskriva det hela som "så exotiskt att jag inte hittar ord."
Jojo.
Jag skriver först, tänker sedan.
Jag skriver först, känner sedan.
Min svarta fara var fullständigt besudlad av hårdpackad snö och is. Fick skrapa med en gammal ICA-variant utan skåror i säkert en kvart innan bilen överhuvudtaget var körbar. Utan handskar.
Förfrusna fingertoppar är inget man dör av, säger ni.
Nej, man man slipper lumpen, säger jag.
Och tillägger:
Fuck winter.

Krossa Gnaget

Han kom från Marocko, inledde säsongen med att dunka in en magnifik frispark mot Gnaget, tappade stinget, hamnade utanför laget, utanför truppen, började fasta, blev sparkad, flyttade till Degerfors, hamnade i frysboxen. Förmodligen bara en tidsfråga innan Abders blågula äventyr är över.

Men det är Kabous jag tänker på när Allsvenskan går in i sista kvarten i elfte timmen. Hans frispark borde verkligen ha knäckt AIK. Det borde den. Nu slåss gnagarna om guldet. Det är en orättvis värld.

Balsam för en sargad fotbollssjäl:
http://www.youtube.com/watch?v=ti6OS2zEgMM&mode=related&search=

IFK-AIK: 2-0 (0-0)
Punkt.

Citat, del 2

”Jag hade gillat om Jennifer Lopez gjorde huvudrollen som mig. Hon har ju i varje fall en bakdel som liknar en alpin skidåkares.”
(Alpinist om livet efter karriären)

Kungligt blask

Kung Bore annonserade inte sin tillkomst. Därför blev jag rätt förvånad när jag drog upp persiennerna i morse. Jag hade precis drömt om pyramider i Egpyten.
Känner mig som en mumie där jag sitter framför datorn invirad i tjock luvtröja och huttrar, trots att det automatstyrda elementet dragit igång med halv kraft.
Det är vinter, kära folk. Det ska bli mysigt med några månaders kyla, Oboy med grädde och pudersnöåkning.

PS. Amelia,
Om du läser det här: grattis! Om du inte läser det här: skärpning! När man fyller ett ska man faktiskt kunna läsa. Men vi ses ikväll.

PS. Horace,
Kan möjligen Orhan Pamuks senaste vara något för Amelia?

Citat är kul, del 1

Från och med nu kommer denna blogg publicera ett citat om dagen. Citaten är hämtade från intervjuer jag gjort genom åren, och är endera underhållande, skittråkiga, informativa, klyschiga, intressanta, sorgsamma, intetsägande eller gåtfulla. Eller kanske allt i samma paket?

Så till saken.

--

”Jag tycker om att skratta. Åt vad? Allt! Jag har dagar då jag bara går runt
och skrattar åt allting.”

(Grammisbelönad tonåring spricker upp i falsett)

Mer moose moves åt folket

Trots att jag välkomnade regeringsskiftet med öppna armar, ser jag mig som en ganska apolitisk individ. Jag kan lika lite om politik som Janne Josefsson kan om sport. Eller kanske inte fullt lika lite. Josefsson visste ju inte ens att Carolina Klüft är sjukampare. En bedrift i ignorans.

Nåja. 96 922 personer röstade blankt i valet. Några skojare ägnade tid att rösta på påhittade partier. Av "partierna" som fick en röst, finner vi bland andra: AC/DC-partiet, Ankeborgs vänner, Billigare öl-partiet, Bolibompapartiet, Det kvinnliga höftpartiet, Guds parti, Kokta grodans parti, Nintendopartiet, Nymoldaviska istidspartiet och - icke att förglömma - Älgpartiet.

Hård sanning

När IFK slog ut Giffarna ur cupen skrev jag ett taskigt mejl till nämnde Hård. Med östgötsk glimt i ögat. Efter två månader svarade han. Och fyra månader senare fanns mina illvilliga rader med i hans bok "Konsten att förlora". Visst rättfärdigar detta mig som författare?

Från boklig delikatess till aptitlig lunch. Det blir firre. På mammas inrådan. Jag vet inte om hon är rädd för att jag ska åka på skörbjugg eller om hon bara tycker att jag är allmänt korkad.

Saknad

Kom på mig själv att sakna Mats Hård. Hans blogg var verkligen briljant.

För er som av dunkla anledningar gått miste om de små litterära mästerverken; här är länken till förströelse: http://thefineartoflosing.blogspot.com/2005/02/frn-brjan.html

Galna kastsjukan

Jag var en notorisk kastare. Sjukdomen hängde med som en oönskad skugga, en kronisk åkomma som förvisso falnade en smula med åren – men som oftast gjorde sig påmind i upphottade ögonblick.
Om jag i vardagliga livet var en filbunke så gestaltade jag två veckor gammal surmjölk när jag tog steget in i idrottssfären.
Jag hade svårt att tranchera mina sinnen. I bakhuvudet slogs två röster om uppmärksamheten. Dr Hen tänkte före han talade, resonerade innan han uträttade; Mr Rik skrek innan han tänkte, kastade utrustning innan han lugnat ner sig. Jag var i fasen av en själslig splittring.
Det spelade ingen roll om jag slagit out-of-bounds på golfbanan, om jag råkat ut för en kantboll i pingishagen eller missat en given volley på centercourten… risken att jag gick bananas var, tyvärr, överhängande. Järnåttor, Stiga-racketar och – ja, förlåt om jag svär i kyrkan – Wilson-strängar riskerade att ryka all världens väg.
Jag prövade att gå i mental träning för att axla mitt lynniga humör, och det hjälpte för stunden, men med livsfacitet i hand gick jag som en gammal syndare ”gärna” tillbaka till de invanda spåren.
Samma facit avslöjade att jag sannolikt skulle ha varit ekonomiskt oberoende om jag inte lidit av galna kastsjukan.
Prestationsångesten var boven i dramat, och faktorn som gjorde att jag som lugn och behärskad individ ingick personlighetsklyvning när tävlingsnerven dök upp över utan.
Det var andra tider. Det var tonårsepoken i mitt liv. Det var då.
I presens tid är jag strikt tyglad. Tävlingsriktad, javisst, men tämjd som en vildbatting på zoo.
Min nya motståndare har ett annat namn: Centercourten. Ingenting mer än en gameserie av dubbelfel skrämmer mig mer.
”Välkommen till Racketstadion. Du vill boka en tid? Klockan 19? Visst. Ni får bana C”.
Självfallet. När formen är lika fjärran som Australiska Öppna är det så där lagom tillfredsställande att stå som föremål för allmänhetens hånskrattande ögon.
”Ni får bana C.” Åh, tack så hemskt mycket.
Centercourt.
Huh.
Synonymer: chikanerande, chockerande.
Antonymer: charmerande, ceremoniellt.
Nio gånger av tio underpresterar jag när jag hamnar på bana C. Det är statistiskt säkert. Det har gått så långt att mina antagonister f-ö-r-s-ö-k-e-r boka in oss på bana C bara för att få mig ur balans.
Egotrippade skitstövlar.
De vet mycket väl att mina förstaservar mycket väl kan landa bakom baslinjen, att mina stoppbollar hamnar på min sida av nätet och att volleys framme vid nät innebär en risk för närmaste grannkommunen.
Dagen C är en smärtsam dag för min racket.
Men det kan i alla fall vara lyckligt över att jag inte längre är otrogen.
Galna kastsjukan är nämligen ett minne blott.

När stormen tar fart över frosten i natt

Glöm Gudrun. Expressen skriver att "om ovädrets vindstyrkor blir tillräckligt kraftiga får stormen troligen ett mansnamn som börjar på h".
Jaha.
STORMEN HENRIK!
Det blir nåt att berätta för barnbarnen om.

Jag är ett Doyenne de Comice-päron

Det finns en dag som inte finns. Dagen då man hittar den optimala harmonin i tillvaron. Förmodligen kommer livet alltid att kantas av felbeslut och gärningar man ångrar med facit uppkört i ansiktet.
Min resultatbok innehåller så många kryss att jag rätteligen borde utbilda mig till magister i förhållandemissbruk.
X1 ville flytta ihop 2003. Det ville inte jag.
X1 ville flytta ihop 2004. Det ville verkligen inte jag.
Jag ville flytta ihop med X1 2005. Det ville naturligtvis inte hon. Så det tog slut.
Jag är ett päron. Ett Doyenne de Comice-päron. Ett sådant där päron som mognar väldigt sent och ofta inte hinner bli färdigt innan frosten kommer.
Verkligheten är verklighet i dag och hon och jag blir aldrig vi igen.
Det känns… okej.
Det fanns en dag som jag trodde inte fanns.
Men den finns i dag.

Ironi är det sämsta som finns.

Höhö.

Tant of the day

Noterade precis att en mogen dam i 100-årsåldern, med tillhörande rullator, klev på en karaoketaxi med ett brett leende. Medalj till henne.

Quote of today

"Det finns ett sorts undanglidande vemod i ögonen hos folk i Norrköping som jag tycker mycket om."
Marcus Birro.

Välkommen till Vogue

Min strumplåda innehåller enbart svarta varianter. Med ett undantag. De bär jag i dag. Därför ber jag till högre makter att ingen får för sig att ringa på min dörr nu.

Ingen soldat

Varför är det klippt omöjligt att utkämpa ett regelrätt krig mot väckarklockan?

Challenge Tour

Eftersom klockan bestämt att fredag blivit lördag och jag fortfarande har kli i fingrarna, kommer här en utmaning som jag blivit ombedd att besvara. Så, Sofia, here we go:

1. Ta närmaste bok och slå upp sidan 18, rad 4 - vad står där?
"Jag högg själv ner virket i skogen, transporterade det till sågen där jag sågade plank och till sist målade jag ladan med Falu rödfärg.”
2. Sträck ut din vänstra arm så långt du kan, vad rör du vid?
Min 50 centiliters Pripps Energy-flaska som precis föll mot skrivbordet. Klant? Jag?
3. Vad var det senaste du såg på tv?
Två minuter av svenska serien Mäklarna.
4. Utan att se efter, gissa vad klockan är:
00.20 (rätt svar: 00.22)
5. Bortsett från datorn, vad hör du just nu?
Bilar som passerar utanför min öppna fönster, samt Ebba Forsbergs ”Sometimes” på datorn.
6. När var du senast utomhus och vad gjorde du då?
Jag var på gymet och dubbelpassade med ”Swartling”.
7. Vad tittade du på innan du började svara på den här undersökningen?
Rosa Bloggens besökarstatistik.
8. Vad har du på dig?
Svarta träningsoverallsbyxor och t-shirt. Känner mig so classy.
9. Drömde du något inatt? I så fall - vad?
Jag drömde som vanligt väldigt mycket. En skräckis (vill inte ens tala om det), en småromantisk (inget av estetiskt värde) och så lite action (gick all in på tokdålig starthand i poker).
10. När skrattade du senast?
Åt Kjell Bergqvist. Säkert en dryg timme sedan. Jag vill garva oftare. Jag gillar att garva.
11. Vad finns på väggarna i rummet där du är nu?
Sitter inne på ett avskalat "kontor", så det känns relativt skralt. Två tavlor.
12. Har du sett något konstigt på sistone?
Mm, jag borstade tänderna för fem minuter sedan och glömde släcka lampan ovanför handfatet innan jag tittade rätt in i spegeln.
13. Vad tycker du om den här utmaningen?
Jag vet inte. Tidsfördriv?
14. Vilken var den senaste film du såg?
Lost in translation. Gripande. Som sagt. Scarlett är bedårande, naturligtvis, och står för en utmärkt skådespelarinsats. Bill Murray är inte sämre. Tvärtom. Deras vägar korsas av en slump i Japan och det blir god filmsushi av konceptet.
15. Om du blev multimiljonär, vad skulle du köpa?
Jag har faktiskt ingen aning. IFK Norrköping, kanske. Men Doughpleaserovitj låter väl så där.
16. Berätta något om dig själv som folk inte känner till.
Jag har aldrig vunnit Nobelpriset. Någonsin.
17. Om du kunde förändra EN sak i världen, utan att ta hänsyn till politik och skuldkänslor, vad skulle det vara?
Sånt där "går" ju inte att besvara. Ge mig några nätters betänketid. Så drömmer jag mig fram till något vettigt.
18. Tycker du om att dansa?
Dansar aldrig nykter, men studsar gärna omkring onykter.
19. George Bush?
Ja, han är president i landet USA. Var det 10 000-kronorsfrågan?
20-21. Vad skulle dina barn heta, pojke resp. flicka?
Ingen aning. Madeleine är fint. Felicia också.
22. Skulle du nånsin överväga att bo utomlands?
Testat det livet. Det var bra då. Inget för mig nu. Och förmodligen inte i framtiden heller.
23. Vad vill du att Gud ska säga när du kommer till pärleporten?
Jag har väntat så länge på just denna dag – och nu har den äntligen kommit.
24. Vilka två personer vill du ska svara på de här frågorna?
Lars Winnerbäck och Zlatan Ibrahimovic. Ska det va´, ska det va´.

Den eviga saknaden efter Nintendot

Efter ett par jobbveckor utan inspiration och glöd i pennan har jag hittat tillbaka till något som liknar en vettig fas.
Det kan ha med vädret att göra.
När roadracingknuttar ilsket spänner ögonen mot himlen och tennisspelare strängar om sina racketar i Wimbledon, jublar jag åt det tilltagande regnet. Jag skriver bättre texter när vätan piskar asfalt.
Det kan också ha med intervjuobjekten att göra.
I tisdags punktmarkerade jag en lirare i Basketligan under ett halvt dygn. Det var intressant. Och mentalt betungande. Det var nämligen ett möte med en gammal fiende.
När minnesbilderna vevas upp ser jag en gänglig kille från Sörping som fick mig att framstå som ett fån på helt fel plats vid helt fel tillfälle. Om jag inte drog på mig fouls efter dueller med honom, blev jag blockerad eller bortgjord på löjeväckande manér.
Till råga på allt var han två år yngre än jag.
När han hejade på mig den där morgonen tvingades jag svälja stoltheten och förtränga de narraktiga minnena från basketplanerna.
Det var trots allt ett annat sekel.
Nu är det 2000-talet och jag är så långt ifrån firad basketstjärna som man komma.
Men jag var en jävel på Double Dribble. Att sälja den där japanska åttabitarsmanicken är kanske det dummaste jag gjort sedan jag gick och käkade dillchips istället för att dansa tryckare med snygg-Paulina i femman.

Vilken jäävla smäll!

Lät precis som om någon försökte spränga hela jävla Norrköping i luften. Jag hoppade upp från stolen som en nysnaggad Stefan Holm och med galopperande hjärta i bästa Järvsöfaks-stil. Sluta upp med att spränga Norrköping i luften. Hör ni det? Det är faktiskt match i morgon. IFK-Qviding. Ska vi förmoda att hela Göteborg försöker köa sig in på Parken?

Why he rules, volume 2 out of 10

En av alla dom
Winnerbäck: Vintern 1997. Började så smått förstå att jag faktiskt bodde i Stockholm nu. I storstaden för att spela musik. Precis lika unik som alla andra. Söndagkvällsförvriden är ett rätt bra ord för att beskriva hur det kändes den kvällen. Lite dagen efter. Jag kommer ihåg att jag satt vid matbordet i Fruängen och åt clementiner och drack varm choklad när jag skrev den. Har ofta börjat mina spelningar med den här. Den funkar lite som en presentation.
Doughpleaser: Jag kom till Stockholm utan karta och kompass. Med en vilsenhet i själen och en ambivalent inställning till framtiden. Där satt jag ensam, första kvällen, i en liten enrummare vid Karolinska och undrade om viket på kvällstidningen över sommaren skulle lotsa mig tillbaka till de emotionellt stabila breddgraderna. Litenheten var påtaglig och jag kunde omöjligt glädjas över chansen som uppenbarat sig vid Globen. Tiden gick sin gilla gång, jag föll för Stockholm och jag träffade T som för några veckor fick mig att glömma X1. Vi gick båda vilse genom stan, i olika skeden av livet, och visste att allt skulle ha få ett slut när jag flyttade hem igen.
Toppen: "Och är jag ensam på en söndag blir jag dum, och mörkrädd mitt på dan. Måste bort från tysta rum, och är du hyfsat likadan – kan vi gå vilse genom stan.”

Aldrig riktigt slut
Winnerbäck: Det här är fröken Svårs väg tillbaka efter en jobbig låt på "Med solen i ögonen". En märklig, drömlik tillfredsställelse i att ha nått botten.
Doughpleaser: Texten biter sig in i tjejers själar. Det är statistiskt säkerhetsställt. Fråga en av de få som känner till min bloggadress (eller kanske inte nu, för nu har hon funnit Lyckan – och, Du, vad var det jag sa). Eller fråga M, som jag träffade i våras. Vi såg Live-DVD:n tillsammans här hemma och tårarna föll nedför hennes kinder när Hovet spelade just den här låten. Och, vad fan, vissa segment träffar ju sjukt säkert även för oss andra som inte kallar oss Fröken Svår. Det bästa är att botten bara är en övergående plattform innan man närmar sig toppen igen.
Toppen: ”Jag har gjort fel ibland, jag vet, men ingen mening att ge opp. Jag tror det bor en liten hjälte i varenda liten flopp.”

Hugger i sten
Winnerbäck: Det gamla vanliga: Jag kärar ner mig och hon flyttar utomlands innan jag ens hunnit berätta det. Det händer mig hela tiden. Dom säger att dom ska försöka hitta sig själva och allt det där och kommer alltid hem med en ny pojkvän.
Doughpleaser: Calle tyckte nog att jag var dum i huvudet. Kanske inte bombad, men i alla fall jobbig som få. Jag kan väl förstå honom. Hugger i sten vevades i repeat gång efter gång, som ett hinduistiskt mantra, och jag antecknade flitigt vilka ord och fraser jag ville ersätta i min egenkomponerade sång till Ex1. Till slut föll bitarna på plats och låten var klar. Calle pustade ut och jag gick ned till strandpromenaden och sjöng in det jag skulle på en bandspelare. Det lät för jävligt. Men jag tror att hon uppskattade gesten. Som tur är har tidens rand fått låttexten att försvinna i intet.
Toppen: ”Jag dricker glögg med balkongdörren öppen i natt, och låter vinden komma in i från väster.”

Nord blev syd

Otrohet är aldrig vackert. Förutom i Lost in translation. Fantastisk film. Se.

Why he rules, volume 1 out of 10

Ok. Dags för ett Winnerbäck-blödigt inlägg nu när löven bytt färg, Celsius mätare blivit skogstokig, handeln börjat julpynta och ICA Maxi plockat fram uppstoppade renar.

De här låtarna spelar jag ikväll. Inte av någon speciell anledning. Mest för att jag gillar tonen, melodierna – i symbios. Kanske också tack vare ett och annat minne.

Inte för kärleks skull
Winnerbäck: En favorit. Jag gillar stämningen. Ska avnjutas väl kyld en höstkväll på hög volym. Helst ensam. Längtandes. En kompis trodde att den handlade om ett one-night-stand. Det är just det den inte gör.
Doughpleaser: Vi möttes i krogkön och polaren presenterade mig som ett ”Winnerbäck-pucko”. Han visste att hon hade samma musiksmak. Hennes ögon glittrade och jag var full. Vi älskade aldrig som fåglarna vill, men vi sjöng in den här låten på en 3-mobil. Vad mottagaren tyckte om framträdandet fick jag aldrig veta. Men eftersom jag har en tendens att bröla som en krockad traktor så var det nog lika bra. Ett pucko är alltid ett pucko – mer eller mindre.
Toppen: ”Mellan veta och vilja går vilsen och väntar på sans. Och att se allting klart.”

Kom änglar
Winnerbäck: En låt som beskriver förhållandet i fråga ganska bra. Vers för vers. Det var så här det kändes. Helt enkelt. Jag undrade lite smått när jag skrev den om man verkligen får göra en så här simpel melodi. Det är klart man får.
Doughpleaser: Det här är sagan om husväggen, fyra blåa ögon, ett stormande Medelhav och en nattpuls i Puerto Banus. Minnet går inte att komprimera i funktionsdugliga ord så jag nöjer mig med att konstatera att jag var kär. Kär i henne. Kär i ögonblicket. Förälskad i livet. Under mitt livs lyckligaste stund bar jag himmelska ben, gav henne en gloria och hade blivit av med den uppgivna rösten jag nyttjat så illa. Den 24 mars 2002 blev jag hel.
Toppen: ”Den vackraste stunden i livet var den när du kom – och allt var förbjudet.”

Nån annan
Winnerbäck: Skrevs redan hösten 1992. Det handlar om en promenad från Tannefors Center till Vidingsjö en sen vardagkväll. Ni som är från Linköping vet att man då går via Stångån upp för Tannefors slussar, genom Ånestad och Åleryd. Det är en ganska rejäl promenad, och det var höst och mörkt och halsduk och nykär och gymnasiet och hon och jag. En av dom bättre kvällarna i mitt liv.
Doughpleaser: Utan Gore-Tex, paraplyer och skydd för tak var vi så utsatta man kunde bli när det regnade katter och hundar från himlen. Vi skrattade åt eländet. Jag vet inte vad det var som gjorde mig så förfärligt glad. Inte var det drömmar om stearinljus och varm choklad i alla fall. Det var snarare infallet att vi hade rätt kul emellanåt, åt varandra, med varandra. Det var kvällen när vi bestämde oss för att nystarta förhållandet. Det var en bra kväll. Det kanske blir så automatiskt när man promenerar invid Tannefors slussar...
Toppen: ”Och vad är det som gör att man glömmer saker, man glömmer att man trivs med livet ibland. När vi flydde från sanning, tid och besvär, för att ta måsten i andra hand.”

Ordjakten

Det första ordet jag söker har tio bokstäver.

Superettan.

Det andra ordet jag söker har elva bokstäver.

Tvåtusensju.

Det tredje ordet jag söker har sex bokstäver.

Ångest.

I år går vi upp! (eller nästa...)

"Jag har väntat så länge på just den här dan,
och det är skönt att den äntligen kommer."
Sextonhundra på Idrottsparken: IFK-ÖSK. Man kan bli hispig för mindre.
Fredagsdrömmar brukar sällan vikas till fotboll, numera, men i natt jonglerade jag med Pierre Gallo, såg Gardar lobba in 1-0 på Arosvallen (!) och jag hann även bli nedslagen av en fraktion firmamedlemmar från Västerås. Eh... de tyckte att jag jublade för mycket.
Det första är väl inget bra tecken; men väl det andra. Jag vill jubla. Jag vill vara en jubelidiot. Jag vill se IFK i allsvenskan. Och det vill väl du också?

All in!

Det var en israel, en polack, en turk, en amerikan och en Doughpleaser.
Och så några till.
908 totalt.
Jag kom sexa i nätturneringen - det handlar om No Limit-poker - och jag är överlycklig.
Mödan för två timmar och 29 minuters "arbete"?
2,5 dollar.
En halv öl.
Eller en Selma Lagerlöf-lapp och tio Jenka om ni så vill.
Jag tror inte jag ska försörja mig som freeroll-spelare i framtiden.

Mejlterror vid Eastern Promenade

Jag har skickat 48 mejl i dag. Ett hopkok av allt från uppdaterade lastbilsparker, kinesisk längdåkning, universitetsavhopp och Shells priskarteller till 20 år gammal elitseriehockey, konståkningsdomare, ufo-forskning och extremskidåkning.
Det snurrar i huvudet.
Jag känner mig trött.
Skulle behöva spinna ikväll.
Däremot var det uppfriskande att besöka bibblan i förmiddags. Det var inte i går. Mellanstadiet var inte i går. Det kändes som att göra en liten resa tillbaka i tiden. Numera äger Doughe ett utlåningskort. Ur led är tiden.

Ärade huvudredaktör på SAOL

Martin Gellerstam,

Jag vet. Frontalflirt är ett väldigt fiffigt ord. Det har jag tyckt i säkert åtta minuter. Härmed verkar jag för ett aktivt införande av ordet och den underliggande betydelsen till nästa upplaga av SAOL. Vänligen tillgodose min önskan.

9E

Mycket nostalgi på denna blogg nu. Det blir lätt så eftersom backspegeln är desto enklare att beskriva än framtiden.
Om drygt två veckor korsas backspegelns och framtidens vägar.
Det har gått tio år sedan jag vi gjorde upp med högstadiet, vi 80:or.
Nu är det dags för klassfest.
”När du har tröttnat på prat om väder, vind och antal producerade barn” ska jag utnyttja ett konversationskort ”för att få svar på det där du egentligen vill veta”.
Det står: ”Om du var tvungen att bli tillsammans med någon i vår gamla klass – vem skulle det vara?”
På den nivån är det.

Just nu är jag inte speciellt sugen på att gå dit, men jag vet ju hur det kommer sluta.

Blott nio av 30 är skrivna i orter utanför Norrköping. Allt från Hyltebruk till Järfälla. De flesta i förorter till Stockholm.
Det är inte mer spännande än så, men jag är varken besviken eller förvånad. Bara luttrad. Är vi hemmakära eller bortarädda?
Jag kan bara tala för mig själv (i nyktert tillstånd); och jag gillar den här stan. Trots att den kan vara klädd i kejsarens kläder vissa dagar. Men är det inte så överallt?
Så var det ju i Fuengirola. I Solna. I Torrevieja. Och här.
Men jag gillar det lilla i det stora; tycker om bruset invid Strömmen, lummiga promenader, härliga IFK och vår olagligt fula dialekt. Inget märkvärdigt i sig, men tillsammans rätt vardagsromantiskt.
Jag är nog hemmablind.
Men jag är uppenbarligen inte ensam.

Kanske man borde gå dit, ändå.
Bara för att se vilka som ”lyckats”, ”misslyckats” och framför allt – vilka som frontalflirtar med vilka.

15 år senare

Det är kul att städa.
Nej, det är det självfallet inte.
Men det är roligt att städa om man hittar gamla skatter i lådorna.
I femman skrev jag en resumé om mitt fantastiska liv. Mycket sport handlade det om. Och utseendefixering.

Mina föräldrar säger att jag var lugn som liten. Jag var ganska tjock, både i ansiktet och runtomkring kroppen.
Ja. Jag var en tjockis! I fyra år. Sen blev jag en sparris. I 20 år. Nu är jag... jag vet inte. Struntar i att lägga upp en bild på mig iförd enbart Speedos i alla fall.

Jag har aldrig haft napp eller sugit på tummen.
Tro det eller ej, jag har inte lagt till mig dessa dåliga ovanor nu heller. Hittills.

En gång när jag bestämt skulle ut och cykla hände något. Cykeln hade, vilket jag inte visste, punktering. Jag ramlade så småningom illa och jag fick hjärnskakning och jag fördes till sjukhus.
"Så småningom"? Herregud. Använde jag såna ord när jag gick i femman? Punkteringen var mer väntad. Jag var ett klantarsel som hade en tendens att skada mig bara jag gick utanför dörren. Det är ett under att jag fortfarande lever.

Vad jag inte tycker om:
1. Krig
2. Höga höjder över vatten
3. Måndagsmorgnar
Det enda med krig jag ser något positivt i, är bensinpriskrig. Micropris på tolv kronor litern. Come on!

Jag är ca 160 cm lång och jag tror jag väger 45kg.
Vilket muskelknippe, va! En riktig magnet på mellanstadiediscona där små påsar med dillchips var lika attraktivt - om inte mer - som Ann-Sofie, Maria och Paulina.

Jag bär tandställning på grund av mina utstående tänder. Jag har också mina öron utåtstående.
Haha! Självinsikt! Hur kunde Paulina stå ut med mig i två veckor i fyran? Hon som var så söt.

Varje år åker våran familj till Sälen och åker skidor. Det finns en del roliga backar och den brantaste av backarna i Sälen är Väggen med sin fallhöjd på 45 grader. Den har jag åkt några gånger men den är inte så rolig.
Jag som inte ens vågar åka Väggen i dag. Det är ju som att dödsförakta skeenden! (till mitt försvar är mina skidor minst en halvmeter för långa).

Det kom ett mejl

Avsändare: far.

"Grattis på den stora dagen. Dock är du fortfarande mer skitunge än vuxen."

Jag kunde inte ha sagt det bättre själv.

Inte för kärleks skull

Det bekanta kuvertet. Den bekanta handstilen. Hjärtklappning.
För ett och ett halvt år sedan skickade hon tillgivna brev med vackra, värmande ord och kärleksfulla formuleringar.
Jag tog henne för givet, slutade att uppskatta det fina i tillvaron, hjärtat klappade själlöst.
I dag skickade hon en CD-skiva med en golftränarhandbok från utbildningen hon nyss avslutat.
Det är en ny tid nu.
Det var bättre förr.
Tycker jag. Men med största säkerhet inte X1.

Jag som trodde att "Spelet" var en upplyftande bok.

"Det är dags för dig att förändras, att bara knäppa med fingrarna och bli nån annan. Tänk efter: Neil Strauss, skribent. Det låter inte särskilt sexigt. Ingen vill ligga med en skribent."

Ok, jag får leva i celibat resten av livet från och med nu...
Jättekul.

Hepåre

Det har inte bloggats från den Dougheska datorn på länge. Vad har gubben gjort? Lite av varje. Vad?
Eh, åkt berg-och-dalbana på Grönan, parerat blicken i alla väderstreck på Tylösands strand, sovit på en klibbig neongul luftmadrass på ett lägenhetsgolv i 38 graders värme, tänkt på X1, läst en rätt kul bok om dejting, busringt till en tjej som blev vansinnig eftersom hon inte ville avgöra vilken partiledare som var sexigast; Göran eller Alf?, hoppat betong på Gnällbänken sedan vi krossat (well) Assyriska, blivit bjuden på hemlagad lunch av X, shotat Fernet, Tequila, Baccardi Ruzz men absolut inte Sambuca, spelat golf i Hestra, saknat X1, smått älskogskrankt sett den vackraste uppenbarelse detta år; iklädd en sagolik randig klänning på Leif´s Lounge, inhandlat en air condition, skrattat åt Persbrandts repliker i ”Skarpt läge” på Sergels Torg-bion, drömt om X1, dejtat LW, ätit alldeles för mycket pasta på Al Forno, badat i en iskall (säkert bara 22 grader) Ågelsjö, köpt en inflyttningspresent till X men i sista stund valt att lägga den i garderoben, börjat säga Hepåre igen eftersom Ted Åströms ripost i Sällskapsresan är klockan, spelat golf i Halmstad, köpt Neil Strauss kritikerrosade bok ”Spelet”, spöat kusinen i minigolf, dejtat MS, noterat att juli månad bjudit på en del heta romanser för flera vänner, tänkt på X och känt igen mig i Winnerbäck-strofen ”Mellan veta och vilja går vilsen och väntar på sans”, mottagit en knapp timmes långt fyllesamtal från X – som gjorde mig glad för stunden men förvirrad dagen efter, dyngförlorat mot två smör i minigolf, ätit sunkig köttfärssås på Pastakungen, konstaterat att både X och MS lämnat sina ex på grund av deras partners sjukliga problem med svartsjuka, åkt vilse i Farsta, Hökarängen, Norrköping, Halmstad, Linköping och Östermalm, saknat X1 lite till.

Nu har jag, på gott och ont, börjat jobba igen. På gott: mitt konto behöver en snabbkur till Eiffeltornet.
På ont: det blir lätt ganska tråkigt här på ”kontoret”. Ett Kalle Anka-plåster skulle kanske hjälpa.