Doughe vinkar av

Jag är betydligt bättre på att läsa bloggar än att skriva bloggar.
Därför säger jag nu tack och hej.

Vi ses kanske i kommentarsfälten.

Nattens låt

A, B, C

Varje julimorgon som klockan brutit min nattsömn har jag känt mig som 80 bast. Trött, såsig, kraftlös.
”För mycket kött och pasta och för lite vitaminer”, menade mamma och skrev upp en lapp med saker som jag ska äta för att tillgodose kroppens behov.
Så nu sitter jag här och knaprar solroskärnor och känner mig som en piggelin. Inte visste jag att E-vitamin smakade så gott.

Lystring!

Du som alltid googlar Doughpleaser och sedan surfar in hit (senast för tio minuter sedan) - vem är du? Jag är nyfiken. Svarar du i kommentatorsraden så kan jag förklara hur man på ett lättfattligt sätt strukturerar upp bokmärken på datorn.

Talk to my hand

Det bekanta ljudet får mig att studsa till i sängen. Jag vaknar med ett ryck. SMS. Vet inte om det är morgon eller natt. Med Lützen-dimmiga ögon knappar jag fram meddelandet, från Skalman.

"Tjena storstek. Vad är din promillehalt för tillfället? Jag och jessica har tillsammans 2,3 har vi konstaterat. Har hittat jordens skönaste bild på dig från midsommar. Det kommer kosta om den inte ska ligga på facebook :-)"

Snabbt stänger jag igen den midsomriga minnesluckan och lägger mobilen på nattduksbordet. 00.51. Vill sussa.
Det är då jag känner den.
Handen.
Som en bris smeker den min kind. Jag hajar till. Blir stel. Var är jag? Vems är handen? Drömmer jag?
Blickstill ligger jag och försöker lägga pussel med tankarna. Jag fattar ingenting. Handens rörelser blir allt mer ryckiga, inte aggressiva men okänsliga.
En lätt lavett över höger kindknota får mig att spärra upp ögonen. Vad i helvete?
Tänder lampan och stirrar förvirrat åt sidan.
Men herregud - det är min egen hand. Den är bedövad och har bestämt sig för att ge sig ut på sin egen lilla upptäcktsfärd. Som en marionett utan trådar. Som en soldat utan order. Som en hand utan min tillåtelse.
Jag blir sur och rycker upproriskt bort den avdomnande kindmisshandlaren.
Jävla mig, tänker jag och försöker somna om.
Inte ens min egen arm kan jag styra över.

Det spelades bättre boll...

Jag sitter och bläddrar förstrött i en dammig synonymordbok. Letar adjektiv. Kraftfulla adjektiv. De dyker upp hela tiden, kippar efter andan och så ger de upp.
Alla är redan förbrukade.
Visst går det att säga att IFK:s svit – sedan 30 september 2006 – är fantastisk, vidunderlig och smått svindlande, men det har gått inflation i orden.
Jag nöjer mig med att konstatera att det känns ganska okej att gå till sommaruppehåll med 15 poäng ner till strecket.

Gårdagskvällen i punkter:
- Det var mitt första besök på Stadsparksvallen. Underbart läge med utsikt över Vättern.
- Våra bänkgrannar undrade innan match om vi skulle vinna med tvåsiffrigt eller om vi skulle skona dem.
- När vi gjorde 2-0 blev utsikten än mer bedårande.
- Vi bokade biljett på sittplatsläktaren på långsidan men hamnade utanför hörnflaggan och hade 120 meters sikte till ett av målen. Only på Stadsparksvallen. Och San Siro.
- Södra-klacken skanderade ”En gris, en ko, en Huskvarna-bo” varje gång Huskvarna-fostrade Viktor Rönneklev vidrörde bollen. Hade klacken tittat uppåt skulle de ha sett den ståtliga länga bestående av 14 reklamskyltar från Husqvarna. Vadå parodoxalt?
- Varför är självmål alltid vackrast? 2-2 var ett knytnävsslag i magen.
- Bambergs Söderstadion-identiska frispark gav mig luften tillbaka.
- På vägen hem passerade vi området där det var tänkt att jag skulle börja plugga journalistik för sex år sedan. Vad hade hänt med mig om jag flyttat till Jönköping där och då?
- Tja, förmodligen hade jag firat segern med kex och pipa.

Second Life

Jag misshandlar tid genom att researcha mig fram i Second Life-djungeln. Ännu vet jag inte riktigt vad jag ska tycka.

Tills dess, en kul länk om Second Life var Real Life: http://www.youtube.com/watch?v=flkgNn50k14&eurl=http%3A%2F%2Fblog%2Egnallspik%2Enet%2Findex%2Ephp%2Fwille%2F2007%2F06%2F27%2Fsecond%5Flife%5Fpa%5Friktigt

Dagens fråga

Är det friskt att lyssna på Bumbibjörnarna Theme Song klockan 18.03 en lördagskväll utan promille i kroppen?

Poison

Alice Cooper gillar gift. Och golf. Och svart. Men var har han tagit vägen?
Dough har signalementet: kortväxt man, flottigt hår, dödskallejacka, smetigt smink kring ögonen. Sågs senast på fredagen när han flanerade omkring på Åhlens i Stockholm.
Repeterar: Åhlens!

Fuglesang flög aldrig skärm

I natt flög jag fallskärm till andra planeter. På Pluto tankade jag och pappa upp flygdonet med 225-oktanig bensin. "Tanka fullt", sa jag, "annars kanske vi störtar mitt i yttre atmosfären".
På vägen hem bytte jag fallskärmsssällskap. Mamma drog i snörena och lotsade in oss i rätt universum. Det första jag såg var en golfbana i Arvidsjaur. Det snöade.
När vi landade i Norrköping möttes vi av tusentals jublande människor. "Ni har gjort något stort för mänskligheten", stod det på banderoller.
"Härligt", tänkte jag, och började drömma om någonting annat.

Rörd

Jag har fina föräldrar. Väldigt fina. Jag tackar här, genom att publicera.

"Hej Henrik.

Läste din blogg om hur du upplever stunden. Det låter antagligen korkat om jag skriver att det som vanligt var välformulerat. Livet går upp och ner och helgens bravader har sannolikt ej påverkat din egen upplevda livssituation positivt.. Jag hade garanterat haft ångest i motsvarande ålder.
Slälv var jag "kroglejon" fram till 28 och ett halvt års ålder tills jag hade förmånen att träffa din mamma. Det var många stunder innan jag träffade Xxxx (mamma) som jag funderade på min livssituation, mening med livet och hur framtiden skulle gestalta sig. Gamla kompisar träffade tjejer och försvann, gamla komisar kom "tillbaka" efter misslyckade relationer och jag fick även söka nya kompisar att umgås/festa med. Ibland kändes livet ganska tungt som jag dock försökte kompensera med arbete och golf - fungerade dock inte alltid. Grejen är ju att man inte kan framtvinga nya relationer utan kemin måste ju stämma från början. Jag är helt övertygad att du träffar din livspartner snart, men allt måste ha sin gilla gång - livet består av slumpen oftast. Hoppas inte mitt 60-årstal ej satte griller i huvudet på dig, det var absolut ej meningen. Vi föräldrar lever med våra barn i medgång och sannerligen när det strular emot också. Hoppas du snarast hittar nya positiva infallsvinklar till livet, det är du värd. Jag är helt övertygad att med ditt positiva, ödmjuka och roliga sätt samt är en "vacker" varelse kan se framtiden med tillförsikt.

Hälsningar Pappa xxx

Mamma hälsar givetvis."

Missa inte

Maia Hirasawa; Allsång på Skansen, SVT1, 20.00.

Singel i Norrköping

Som glasfibertejp fastnar mina ögon mitt i det tomma. En stirrande kampanj mot ingenting. Min blick är ihålig, tom, som vacuum. Den fångar inte upp någon av luftens alla gasmolekyler.
Ljuden i omgivningen försöker agera periferiska inkräktare. En brännande humla. En surrande dator. Ett tutande kadaver till bilvrak. Christers hemska jingel i P3.
Jag orkar inte fäkta bort humlan, stänga ner datorn eller skjuta igen fönstret, inte ens byta kanal på webradion. Det framstår lönlöst att förlika sig mot alla marginella meningslösheter.
Framför mig bespottas jag av åsynen av alldeles för mycket text i en osammanhängande massa. Inledningen är olagligt tråkig, artikeln saknar flyt, hela reportaget behöver flytväst för att inte drunkna i en enda oduglig sörja.
På radion pratar de om fårhjärnor och beskrivningen fungerar som en ironisk handboja. En fårhjärna ligger rätt i munnen, passar in på mig i dag.
De 24.2 tryckande inomhusgraderna trugar sig på som värsta sortens tvångströja.
Jag skjuter upp deadline, byter rum, kollapsar på mage i soffan. Ett maratonlopp av trötthet i cellerna äter upp mig inifrån. I en hel månad har jag gått omkring som en gäspande zombie, med trötta, osedda ögon – mer gråa än blåa; mer ansträngda än levande.
Ny mindre identitetskris på gång. Vem är jag, vad vill jag, vad sysslar jag med. Trött på att festa bort problemen på lördagar när ångesten ändå fladdrar tillbaka som en trogen bumerang när jag vaknar till treo, huvudvärk och sol genom persiennerna. Trött på att tvingas vara kreativ varje dag. Trött på att inte vara någons, att inte ha någon, någon alldeles speciell.
Det hettar till bland halsmandlarna. Envist stretar jag emot, trycker pekfingrarna mot näsroten – där tårkanalen mynnar – och biter ihop. För vad tjänar det till? Jag har redan förbrukat mer salt i ansiktet de senaste fyra åren än jag gjort på sötpotatisen.
Trygghetstörsten gör mig uttorkad. Utan någon är jag bara halv, om ens det, aldrig hel.
Men jag vill inte ha någon. Har redan träffat så många "någon".
Jag vill ha Hon.
Finns Hon?
Pappa uttryckte i fjol en förhoppning i tacktalet på 60-årsdagen att nästa midsommar skulle jag säkert ha träffat någon. Men nu blev det ännu en midsommar som singel och som den känsliga, alltför grubblande individ jag är har det fått mig tillfälligt ur balans.
Jag lovar, jag har en blick där mina ögon lever. Ge mig tid. Jag måste bara komma dit igen, komma i fas, bort från det singelvacuum som förföljer mig. Jag har inte gett upp. Kära föräldrar, hoppas inte ni gjort det heller.

Efter tre års radiotystnad

hör min gamle chef från Spanien av sig:

Hej gamle vän,

Hur mår du? Berätta vad du gör nu för tiden.

Sven

Vad svarar man på det? Eftersom i dag är en dålig dag borde svaret lyda:

Hej där Svenne,

Jag är snart 27 men känner mig redan pensio, arbetar som prostituerad skribent, är jävligt singel, förmodligen mest trött av alla; jag lever mitt liv genom backspegeln och snoozar 30 minuter varje morgon för att jag inte har något att se fram emot. Annars är allt kanon.

Med ironiskt euforiska hälsningar,
/Honken

Men jag svarar nog något politiskt korrekt som upprätthåller min exteriör.

Skalman återberättar

"Dina drinkar hade alla tänkbara färger, former och storlekar. Gissningsvis provade du allt. Att försöka återberätta din kväll i centiliter skulle inte ens archimedes klara av. Inga ekvationer i världen får ihop det.... Men innan vi stack till varvet såg jag dig nog dricka en 7-8 grogg på fastande mage, det tror jag..."

Ok. Nu måste jag börja återbygga på den fasad som tidigare innefattade själslig respekt. Nu ska jag bli en sund människa, som dricker vatten, äter husmankost, tränar kroppen och diskuterar blockpolitik. Vi börjar med gymet ikväll. Undrar om hela lokalen gungar där också.

Midsommar 2007 (avd. karatefyllor)

1. Jag ramlade och slog huvudet i en bergsknalle.
2. Jag ramlade och slog ryggen halvt ur led på ett berg.
3. Jag poserade framför kamera med Pripps Blå-livboj.
4. Jag poserade framför kamera med tio knappar uppknäppta på skjortan.
5. Jag skickade SMS som innehöll fler kyrilliska än svenska bokstäver.
6. Jag åt brunch och ingenting mer under ett dygn.
7. Jag drack öl, sprit, cuarenta och mycket mycket mycket mer under ett dygn.
8. Det var lagom begåvat.
9. Och då går det så här...

... Däckad på däck; på båtfärden hem från Gryts varv, uppskattningsvis 03.45 och lyckligt ovetandes om den stundande bakfyllan, som blev livets hittills värsta.

De jävlarna ska skjutas

Dagens låt
Starkt. Gripande. Och medge att Annika Norlins medvetna val att sjunga på Östersunds-dialekt går hem.

En sorglig epok går mot sitt slut

Strunt samma att rad 13 i praktiken var rad 2 och att vi inte såg ett skit på grund av skitiga avbytarbås. 3-1 i seriefinalen borta mot ett svanslöst Sirius i Uppsala smakade bra till tveksam CD-musik på E4:an hem.
Efter 29 poäng på elva omgångar börjar man bli bortskämd att IFK levererar. Jag börjar undra om vi kanske kan gå igenom hela serien utan att förlora en match. För en nollelva som upplevt klubbens tyngsta epok genom tiderna är det en helt sinnessjuk tanke. Men långt ifrån orealistisk.

Aloha

Steget mellan Östergötland och Hawaii är aldrig långt.
Säg "hallå" på östgötska och du förstår varför.

Mejl-knockout

Skickade en intervjuförfrågan via mejl till en boxaryngling som jag skrivit om för ett par år sedan. Vinkeln: svensk boxnings framtid.
Svaret kom ganska snabbt:

"Hej!

Tack, jag har det bra som alltid! Självklart kan jag ställa upp på några frågor. Hör bara av dig.

Mvh/Rickard"

Problemet var bara det att jag adresserat brevet till Rickard Fagerlund, den gamle hockeybasen. Ein bisschen peinlich.
Kul med distanserat svar dock. Han har ju verbalboxats en del genom åren.