När alarmet går igång tar förvirringen fart och hjärnan skickar omedvetna nervimpulser till handen. Nypet bränner till i underarmens veck. Aj som fan. Ögonblicket finns i realtid, det som känns som en fantasi är verklighet.
Värken är befriande. Orden som dansat genom luften mellan oss är fortfarande greppbara. Meningarna har existerat, de innebär någonting, de betyder allting, de är inga glorifierade fabrikat av ingenting.
Nakna väggar omkring oss slår vakt om ögonblicken som vi börjat författa tillsammans. En öppen fönsterspringa som kastar ut currydoften, vi under ett varmt täcke som kopplar kylan i en vadderad handboja.
Hon har ögonen stängda och ser trygg ut där hon ligger med mungiporna tätt isär som en fridfull dragkedja. I total tystnad betraktar jag henne. Hon är verkligen det vackraste jag vet. Plötsligt slutar klockan att ticka, jag hör den inte, världen som jag känner den stelnar till.
Jag ler så gott det går på morgonens första rad, blir blödig och somnar om.
Alarmet går igång igen och utlöser en ny känslotsunami. Den här gången är jag lycklig och förvånad. Men jag behöver inte dubbelkolla inkorgen. Jag behöver inte nypa mig i armen. Jag behöver bara skicka ett elastiskt sneglande ögonkast till vänster.
Den här bloggen har inte sällan varit vemodets libero, min alldeles egna produkt skapad av strimmorna i dunklet.
Dagens blogg är istället en lyckans knack på axeln, en angenäm bris som smeker huden så att den gör vågen med kryddad gåshud.
Doughpleaser har funnit kärleken utan skådespels dans.
Förvånad?
Ställ dig i kö.
måndag, november 03, 2008
måndag, oktober 13, 2008
fredag, oktober 03, 2008
Avresa
Om fem timmar sitter jag på ett flyg till sydligare breddgrader. Två schizofrena delar slåss om uppmärksamheten. Den ena sidan längtar till Spanien. Den andra sidan skriker att tajmingen är kass och kommer spoliera det lilla som jag och Frackles byggt upp under de här två intensiva dejtingveckorna.
Jag hoppas inte att hon har tappat intresset när jag är tillbaka igen.
Framtiden väntar som ett osett facit.
Syrrans två döttrar har resfeber. För bara några minuter sen bevisade de att släktens gener är fortsatt begåvade:
Julia, 5: "Tror du att flygplanet är större än vårt kök?"
Amelia, snart 2: "Näää, det är som en smörkniv ungefär!"
Jag hoppas inte att hon har tappat intresset när jag är tillbaka igen.
Framtiden väntar som ett osett facit.
Syrrans två döttrar har resfeber. För bara några minuter sen bevisade de att släktens gener är fortsatt begåvade:
Julia, 5: "Tror du att flygplanet är större än vårt kök?"
Amelia, snart 2: "Näää, det är som en smörkniv ungefär!"
måndag, september 29, 2008
Höstens bästa fräknar
Mitt sensommaransikte var en glappande rullgardin. När temperaturen började sjunka gjorde humöret det också. Ljuset sipprade aldrig igenom. Nunan bleknade.
Det kändes oengagerat att fylla morgonens oskrivna blad på väsentligheter. Klockan ringde men kroppen vaknade inte. Hela jag var på snooze, hela jag tog plats i ett slags grått tillstånd där ingenting egentligen spelade någon roll.
Jag var inte nere men inte heller uppe. Jag var mellanmjölken i kyldisken, jag var Gais i tabellen, jag var mitt ute i alltings ingenting.
Sedan landade det första, rätt oskyldiga, SMS:et i mobilens inkorg. Det var den 3 september och jag var två dagar från digerdöden (28 år).
”Tjena! Sitter här med ett gäng tjejer, jag har fixat en dejt till dig :) Kul va? Kram”
Jag flinade för mig själv och ställde en motfråga utan att riktigt värdera orden i meddelandet. LT:s kompis var nyinflyttad i stan, hade nyligen blivit klar med utbildningen i Göteborg och i samma veva separerat från sin kille.
Det var inte mer med det.
Några dagar senare såg jag henne på nattklubben. Jag var onykter och svärmisk. Blev betuttad och förlägen. Som i klyschornas huvudstad tyckte jag att hon var en färgklick i centrum och att personerna runtomkring förvandlades till dystra, orörliga gestalter i svart och vitt. Hon lyste.
Dagen därpå skrev jag ett SMS till Fröken Frackles där jag välkomnade henne till Norrköping. Utan blykepsen på huvudet hade jag inte vågat ta ut svängarna, men nu halvlåg jag i soffan med bakfyllans mod och fick ett plötsligt infall att höra av mig.
Hon svarade någon timme senare. Jag minns att jag himlade med ögonen, jag brukar göra det när jag får ett välformulerat SMS. Hon lyckades förmedla känslor utan att dosera smileys. Hon skrev ”dej” och ”mej” istället för ”dig” och ”mig”. Och hon berättade att Göteborg också hade ett Palace, men där hängde tydligen fyrioplusnågontingare med desperationens blickar.
Några dagar senare träffades vi på en förfest. När hon sjöng en av alla svenska schlagerhits på Singstar skickade jag elastiskt sneglande ögonkast mot de gröna ögonen som fokuserat följde tonskalornas toppar och dalar. Hon var så vacker. I det tjejgäng som vi – halvt på skämt, halvt på allvar – kallat ”Drömfemman” hade nu en ny person kommit in och toppat uppställningen.
Det blev en kväll i promillekonversationens tecken. I sovrummet, på altanen, i taxin, i krogkön, utanför krogkön, när jag följde henne hem till porten. Med jämna mellanrum hade jag skickat ut små pilar av löjliga komplimanger – om ögonbryn och fräknar (fråga mig inte) – som fått hennes tandrader att lysa i månens sken.
Jag hann bara ta några steg längs med Nygatans sjunkande asfalt innan hon SMS-tackade för kvällen och kallade mig ”helgo”. Det fick mig omedvetet att knyta näven och sträcka händerna i luften, som om jag precis vunnit ett mästerskap. Om någon följt mitt rörelsemönster från ett fastighetsfönster skulle den sannolikt tro att en damp-skadad mentalpatient rymt från en inrättelse.
Tror ni att jag brydde mig?
Rullgardinen var uppdragen, ljuset var tillbaka, Doughpleaser slängde nostalgin åt sidan och kramade om ögonblicket.
Två veckor senare har vårt umgängesmönster blivit skarpare ifyllt. Det som ofta är en trevande ingress i en ny förbindelse mellan två människor är en snabbt skrivande brödtext som präglas av enkelhet. Det är som att vi hittar varandra utan att behöva göra oss till.
Allt har gått väldigt snabbt, som Fröken Frackles också påpekade i går. Hennes brustna hjärta på Facebook i början av augusti var en solmogen frukt av ett förhållande som länge varit på väg att ta slut. I ett år nötte de vidare i en relation som var dömd att ta slut. Men bagaget är ändå färskt och jag förstår att hon gärna åker tåg på den långsamma rälsen.
Det gör jag med.
Jag trivs med att vara jag just nu.
Doften av thailändsk hämtmat och hennes parfym är fortfarande en fläkt från gårdagen. Där hörs också ett avlägset skratt. När jag pussar henne och möts av en tandrad vet jag att hon skrattar.
Hon är höstens ansikte.
Jag tycker om det.
Det kändes oengagerat att fylla morgonens oskrivna blad på väsentligheter. Klockan ringde men kroppen vaknade inte. Hela jag var på snooze, hela jag tog plats i ett slags grått tillstånd där ingenting egentligen spelade någon roll.
Jag var inte nere men inte heller uppe. Jag var mellanmjölken i kyldisken, jag var Gais i tabellen, jag var mitt ute i alltings ingenting.
Sedan landade det första, rätt oskyldiga, SMS:et i mobilens inkorg. Det var den 3 september och jag var två dagar från digerdöden (28 år).
”Tjena! Sitter här med ett gäng tjejer, jag har fixat en dejt till dig :) Kul va? Kram”
Jag flinade för mig själv och ställde en motfråga utan att riktigt värdera orden i meddelandet. LT:s kompis var nyinflyttad i stan, hade nyligen blivit klar med utbildningen i Göteborg och i samma veva separerat från sin kille.
Det var inte mer med det.
Några dagar senare såg jag henne på nattklubben. Jag var onykter och svärmisk. Blev betuttad och förlägen. Som i klyschornas huvudstad tyckte jag att hon var en färgklick i centrum och att personerna runtomkring förvandlades till dystra, orörliga gestalter i svart och vitt. Hon lyste.
Dagen därpå skrev jag ett SMS till Fröken Frackles där jag välkomnade henne till Norrköping. Utan blykepsen på huvudet hade jag inte vågat ta ut svängarna, men nu halvlåg jag i soffan med bakfyllans mod och fick ett plötsligt infall att höra av mig.
Hon svarade någon timme senare. Jag minns att jag himlade med ögonen, jag brukar göra det när jag får ett välformulerat SMS. Hon lyckades förmedla känslor utan att dosera smileys. Hon skrev ”dej” och ”mej” istället för ”dig” och ”mig”. Och hon berättade att Göteborg också hade ett Palace, men där hängde tydligen fyrioplusnågontingare med desperationens blickar.
Några dagar senare träffades vi på en förfest. När hon sjöng en av alla svenska schlagerhits på Singstar skickade jag elastiskt sneglande ögonkast mot de gröna ögonen som fokuserat följde tonskalornas toppar och dalar. Hon var så vacker. I det tjejgäng som vi – halvt på skämt, halvt på allvar – kallat ”Drömfemman” hade nu en ny person kommit in och toppat uppställningen.
Det blev en kväll i promillekonversationens tecken. I sovrummet, på altanen, i taxin, i krogkön, utanför krogkön, när jag följde henne hem till porten. Med jämna mellanrum hade jag skickat ut små pilar av löjliga komplimanger – om ögonbryn och fräknar (fråga mig inte) – som fått hennes tandrader att lysa i månens sken.
Jag hann bara ta några steg längs med Nygatans sjunkande asfalt innan hon SMS-tackade för kvällen och kallade mig ”helgo”. Det fick mig omedvetet att knyta näven och sträcka händerna i luften, som om jag precis vunnit ett mästerskap. Om någon följt mitt rörelsemönster från ett fastighetsfönster skulle den sannolikt tro att en damp-skadad mentalpatient rymt från en inrättelse.
Tror ni att jag brydde mig?
Rullgardinen var uppdragen, ljuset var tillbaka, Doughpleaser slängde nostalgin åt sidan och kramade om ögonblicket.
Två veckor senare har vårt umgängesmönster blivit skarpare ifyllt. Det som ofta är en trevande ingress i en ny förbindelse mellan två människor är en snabbt skrivande brödtext som präglas av enkelhet. Det är som att vi hittar varandra utan att behöva göra oss till.
Allt har gått väldigt snabbt, som Fröken Frackles också påpekade i går. Hennes brustna hjärta på Facebook i början av augusti var en solmogen frukt av ett förhållande som länge varit på väg att ta slut. I ett år nötte de vidare i en relation som var dömd att ta slut. Men bagaget är ändå färskt och jag förstår att hon gärna åker tåg på den långsamma rälsen.
Det gör jag med.
Jag trivs med att vara jag just nu.
Doften av thailändsk hämtmat och hennes parfym är fortfarande en fläkt från gårdagen. Där hörs också ett avlägset skratt. När jag pussar henne och möts av en tandrad vet jag att hon skrattar.
Hon är höstens ansikte.
Jag tycker om det.
fredag, september 26, 2008
Början på en ny resa?
"[...] men jag blir alltid så förvånad
hur allting bara händer
hur livet bara börjar
Jag gläder mig åt nya krafter nu
sen du var här."
hur allting bara händer
hur livet bara börjar
Jag gläder mig åt nya krafter nu
sen du var här."
lördag, september 13, 2008
Viktig påminnelse
Orolig natt. Vaknade av en påminnelse som jag i sömnen lagt in i mobilkalendern, med väsande alarm.
Med grus i ögon läste jag vad jag skrivit:
"Höstens kalla tidvåg anträder hamnen med en tesked."
Okej.
Med grus i ögon läste jag vad jag skrivit:
"Höstens kalla tidvåg anträder hamnen med en tesked."
Okej.
fredag, augusti 29, 2008
Saker jag gjort i eftermiddag
1. Funderat på om man kan tysta tystnaden. Och i sådana fall hur. Blev inget klokare.
2. Jagat en bananfluga med nagelsaxen. Den blev vingklippt.
2. Jagat en bananfluga med nagelsaxen. Den blev vingklippt.
Syrran lurade döden
Det finns en väg till platsen där njutning möter smärta. Vi snackar om en brant karmastig på 52 grader, en färd som är 400 meter i teorin men oändlig i praktiken.
Här möts vi som trotsar naturens krafter och attackerar liftspåret mot himlen. Fel håll i backen är rätt håll för oss.
Redan efter 20 sekunder skriker kroppen efter syrgas och själen efter empati.
Vi är Yxbackens marionetter som använder blodsmaken som tändvätska och som är medicinskt dödförklarade när vi på toppen tittar ner på alla myror, som har Jursla under fötterna, Norrköping i famnen, Bråviken i blicken, en mjuk dödsbädd i fantasin.
Efter två veckor börjar vi ett stadigt gäng. Allt från avdankade division 4-spelare i fotboll till Vasaloppsveteraner och familjemedlemmar.
Ja, faktiskt. Syrran - nybliven trebarnsmor – följde med förra gången. På toppen mötte jag en syster med skakande ben, stirrig blick och öppen mun.
”Varför gick du ut så fort i början? Vi ropade ju åt dig”, sa jag och klappade henne på ryggen.
”Vadå, skrek ni att jag skulle springa saktare? Det lät som ’snabbare’. Henrik, det känns som en nära döden-upplevelse nu…”
Senare på kvällen skickade vi SMS till varandra.
”Jag är redan lam i benen. Hur ska det bli i morgon? :) Kram”
”Erkänn att du längtar tillbaka. Jag vet.”
”Nja, det var nog det jobbigaste jag gjort på länge.”
”Men du sprang hela nedvägen. Starkt. Vilken vilja.”
”Tack! Bikini…”
Mallorca-resan kryper allt närmare. En månad kvar.
Yxbacken lär står kvar.
Här möts vi som trotsar naturens krafter och attackerar liftspåret mot himlen. Fel håll i backen är rätt håll för oss.
Redan efter 20 sekunder skriker kroppen efter syrgas och själen efter empati.
Vi är Yxbackens marionetter som använder blodsmaken som tändvätska och som är medicinskt dödförklarade när vi på toppen tittar ner på alla myror, som har Jursla under fötterna, Norrköping i famnen, Bråviken i blicken, en mjuk dödsbädd i fantasin.
Efter två veckor börjar vi ett stadigt gäng. Allt från avdankade division 4-spelare i fotboll till Vasaloppsveteraner och familjemedlemmar.
Ja, faktiskt. Syrran - nybliven trebarnsmor – följde med förra gången. På toppen mötte jag en syster med skakande ben, stirrig blick och öppen mun.
”Varför gick du ut så fort i början? Vi ropade ju åt dig”, sa jag och klappade henne på ryggen.
”Vadå, skrek ni att jag skulle springa saktare? Det lät som ’snabbare’. Henrik, det känns som en nära döden-upplevelse nu…”
Senare på kvällen skickade vi SMS till varandra.
”Jag är redan lam i benen. Hur ska det bli i morgon? :) Kram”
”Erkänn att du längtar tillbaka. Jag vet.”
”Nja, det var nog det jobbigaste jag gjort på länge.”
”Men du sprang hela nedvägen. Starkt. Vilken vilja.”
”Tack! Bikini…”
Mallorca-resan kryper allt närmare. En månad kvar.
Yxbacken lär står kvar.
måndag, augusti 25, 2008
Turist i Doughpleasers hjärna
Du är en turist i hans hjärna. Inträdesbiljetten är gratis. Han sträcker fram handen och leder dig ner i vemodets källare. Du snubblar inte på trappstegen, hans fackla ljussätter mörkrets tapeter.
Det står välkommen på en skylt. Välkommen till kontoret. Det saknas möbler men inte tankar, i höga vallar dräller de fram. Du är ganska trött på dem, på honom, på mörkret, moll och depp.
Och nu står han framför dig och knorrar över ett värkande hjärta. Säger att det pulserar i otakt, som en onykters steg på ett aerobicsgolv.
Du har fått nog av hans svårmod, av hans klagande böner. Han ser det på dig, verkar nästan generad, som om han ber om ursäkt för sin existens, för sitt sätt att vara.
”Det är mitt sätt att tackla verkligheten”, viskar han, ”bloggen är min känsloventil”.
Ta mig eller lämna mig.
Han pekar på en vägg i källarens ena hörn. En dammig stencil säger att han hobbydoktorerat i vemod. Du kollar på det menlösa pappret med ögon som interpreterar det till en värdelös livsaktie och inte till ett diplom.
Han möter din tvekan och stirrar ner i backen som om den vore bottenlös. Sakta sakta sakta lyfter han nästippen och viskar vidare.
”Jag är inte bara mörker och moll och depp. Jag är också ljus och dur och hopp. Jag är lite av varje. Jag är enkel men komplex. Jag är melankolisk men optimistisk. Jag är vemodig men ganska glad. Jag är bloggen men så mycket mer.”
Någonstans bakom fasaden ser du skymten av livsglädje.
Men så vibrerar mobilen. Alarmet går igång. Du tittar på klockan. Det är dags att resa vidare, till nästa destination, till nästa hjärna. Bloggens resebroschyr har utlovat sol, högre tonarter och tips på Minnetonkas-mockasiner och marinblå jeans som passar sååå bra till creme och vitt till hösten.
Du betraktar honom i smyg, ser strimman i hans ögon. Han kan lysa. Du blir förvånad. Du tar hans hand och tillsammans åker ni vidare. Inte till mockasinernas värld, utan till en bättre.
Som turister utan karta men med en tanke.
Att hitta hem.
Det står välkommen på en skylt. Välkommen till kontoret. Det saknas möbler men inte tankar, i höga vallar dräller de fram. Du är ganska trött på dem, på honom, på mörkret, moll och depp.
Och nu står han framför dig och knorrar över ett värkande hjärta. Säger att det pulserar i otakt, som en onykters steg på ett aerobicsgolv.
Du har fått nog av hans svårmod, av hans klagande böner. Han ser det på dig, verkar nästan generad, som om han ber om ursäkt för sin existens, för sitt sätt att vara.
”Det är mitt sätt att tackla verkligheten”, viskar han, ”bloggen är min känsloventil”.
Ta mig eller lämna mig.
Han pekar på en vägg i källarens ena hörn. En dammig stencil säger att han hobbydoktorerat i vemod. Du kollar på det menlösa pappret med ögon som interpreterar det till en värdelös livsaktie och inte till ett diplom.
Han möter din tvekan och stirrar ner i backen som om den vore bottenlös. Sakta sakta sakta lyfter han nästippen och viskar vidare.
”Jag är inte bara mörker och moll och depp. Jag är också ljus och dur och hopp. Jag är lite av varje. Jag är enkel men komplex. Jag är melankolisk men optimistisk. Jag är vemodig men ganska glad. Jag är bloggen men så mycket mer.”
Någonstans bakom fasaden ser du skymten av livsglädje.
Men så vibrerar mobilen. Alarmet går igång. Du tittar på klockan. Det är dags att resa vidare, till nästa destination, till nästa hjärna. Bloggens resebroschyr har utlovat sol, högre tonarter och tips på Minnetonkas-mockasiner och marinblå jeans som passar sååå bra till creme och vitt till hösten.
Du betraktar honom i smyg, ser strimman i hans ögon. Han kan lysa. Du blir förvånad. Du tar hans hand och tillsammans åker ni vidare. Inte till mockasinernas värld, utan till en bättre.
Som turister utan karta men med en tanke.
Att hitta hem.
torsdag, augusti 21, 2008
OS-invigning
Klockan 15.09 invigdes OS. Jörgen Persson tände elden i mitt hjärta.
I två veckor har jag ignorerat det som hänt borta i Kina. Dopingen, världsrekorden, häckarna, alla dessa tårar… inget har riktigt berört mig, oklart varför.
Men så kom en 42-årig hallänning och bankade skiten ur sin åttondelsmotståndare och jag skrek rakt ut som min sexgalna granne. Skränet spelade pingpong mellan tapeterna. Glädjen åkte tsunamins rutschkana genom kroppen.
Jörgen slog ut bulgaren!
Bordtennisens Kalles Kaviar besegrade Samsonov i avgörande set!
Om Lotta Schelin var bildskön mot det, tja, eh, maskulina Tyskland så var detta fint på ett mer subtilt sätt. Mer högljutt, mindre fånstirrigt.
Tack Jörgen.
Äntligen har OS börjat.
I två veckor har jag ignorerat det som hänt borta i Kina. Dopingen, världsrekorden, häckarna, alla dessa tårar… inget har riktigt berört mig, oklart varför.
Men så kom en 42-årig hallänning och bankade skiten ur sin åttondelsmotståndare och jag skrek rakt ut som min sexgalna granne. Skränet spelade pingpong mellan tapeterna. Glädjen åkte tsunamins rutschkana genom kroppen.
Jörgen slog ut bulgaren!
Bordtennisens Kalles Kaviar besegrade Samsonov i avgörande set!
Om Lotta Schelin var bildskön mot det, tja, eh, maskulina Tyskland så var detta fint på ett mer subtilt sätt. Mer högljutt, mindre fånstirrigt.
Tack Jörgen.
Äntligen har OS börjat.
onsdag, augusti 20, 2008
Inlägg om pålägg
Lukten av jordnötssmör trycker bryskt ned två fingrar i halsen. Jordnötssmöret stinker död. Morfars död. Jag vill kräkas.
Frukosten var bara halväten när telefonen ringde, smörgåspålägget fortfarande kladdigt då mamma lyfte luren.
Hennes ansikte växlade färg på en sekund. Någonting var fel.
Morfars serveretur satt perfekt på baslinjen då kroppen plötsligt sade ifrån. Han föll ihop som en trasa. De vita kläderna smutsades ner av gruset. Livet förorenades av döden.
Mamma var blek när hon berättade vad som hade hänt. Rösten skar sig. Själv satt jag tyst på stolen i köket och stirrade på mackan. Den jävla mackan. Varför skulle jag bryta rutinerna och testa det amerikansksockriga pålägget just i dag? Hade morfar mått bra om jag ätit rökt skinka och Herrgårdsost som vanligt?
Smöret gav mig kväljningar, då som nu. Men hur jag än vrider magen ut och in får jag inte morfar tillbaka. Inte ens nio år fick jag med honom.
När jag av olika anledningar broderar minnen med ord, nämner farmors IFK-intresse, mormors slarvsylta, morfars vattenflygplan eller farfars bilintresse, så planerar mamma och pappa flyktvägar med ögonen.
Döden är ingenting vi diskuterar i vår familj.
Själv tänker jag på den nästan varje dag. På jordnötssmör, tennisplaner och om folk som ryckts ifrån mig för tidigt.
Frukosten var bara halväten när telefonen ringde, smörgåspålägget fortfarande kladdigt då mamma lyfte luren.
Hennes ansikte växlade färg på en sekund. Någonting var fel.
Morfars serveretur satt perfekt på baslinjen då kroppen plötsligt sade ifrån. Han föll ihop som en trasa. De vita kläderna smutsades ner av gruset. Livet förorenades av döden.
Mamma var blek när hon berättade vad som hade hänt. Rösten skar sig. Själv satt jag tyst på stolen i köket och stirrade på mackan. Den jävla mackan. Varför skulle jag bryta rutinerna och testa det amerikansksockriga pålägget just i dag? Hade morfar mått bra om jag ätit rökt skinka och Herrgårdsost som vanligt?
Smöret gav mig kväljningar, då som nu. Men hur jag än vrider magen ut och in får jag inte morfar tillbaka. Inte ens nio år fick jag med honom.
När jag av olika anledningar broderar minnen med ord, nämner farmors IFK-intresse, mormors slarvsylta, morfars vattenflygplan eller farfars bilintresse, så planerar mamma och pappa flyktvägar med ögonen.
Döden är ingenting vi diskuterar i vår familj.
Själv tänker jag på den nästan varje dag. På jordnötssmör, tennisplaner och om folk som ryckts ifrån mig för tidigt.
tisdag, augusti 19, 2008
Tilten runt hörnet
De två korten i handen sade mig ingenting. Knekten i hjärter och åttan i klöver utgjorde två stora frågetecken. Hur jag skulle reagera och agera hade jag ingen aning om.
Betänketiden höll på att gå ut. Någon snackade om att jag var under the gun, en annan frågade om jag vågade attackera mörkarna, en tredje hävdade att han hade en tell på mig.
Alla stirrade på mig. Och jag begrep ingenting. Termerna lät som hämtade från en Astrid Lindgren-roman. Jag var vilse som en amish i storstadsmyllret, som en indier i skid-OS. Pokermiljonären på andra sidan bordet förklarade att jag var tvungen att satsa eller lägga mig. Så jag lade mig. Rätt eller fel? Jag hade verkligen ingen aning. Ansiktet var febermossigt, pulsen tickade upp som av mjölksyraträning. Att två små kort kunde framkalla så många tankar och känslor…
Omkring 100 000 spelade händer senare ler jag åt min första pokerupplevelse. Jag betraktar mig fortfarande som en nybörjare men jag kan termerna, jag känner igen världsklasspelarna och jag vet hur jag ska agera i olika satsningsmönster.
Jag spelar poker som jag lever livet. Tålmodigt väntar jag in de bra korten på handen, och när jag väl känner tryggheten är jag beredd att satsa.
När jag är på dåligt humör, däremot, fungerar pokern som en aggressionsventil. Då är jag den jag inte är vid sidan av datorn. Jag spelar angreppslystet och struntar i följderna. Jag går för fort fram, förlorar större potter och ger mig på musen som om det vore en sandsäck.
Att inga pekdon ännu förstörts får snarare ses som ett tecken på att min kastarm aldrig blir aktuell för ett mästerskap i slägga än att jag tappat många potter.
Det finns ett ord för den känsla då man spelar vårdslöst på grund av tidigare förluster. Det kallas tilt.
Microsoft Word och poker har uppenbart aldrig korsbefruktats. Stavningsprogrammet undrade precis om jag inte menade ”tält”.
Betänketiden höll på att gå ut. Någon snackade om att jag var under the gun, en annan frågade om jag vågade attackera mörkarna, en tredje hävdade att han hade en tell på mig.
Alla stirrade på mig. Och jag begrep ingenting. Termerna lät som hämtade från en Astrid Lindgren-roman. Jag var vilse som en amish i storstadsmyllret, som en indier i skid-OS. Pokermiljonären på andra sidan bordet förklarade att jag var tvungen att satsa eller lägga mig. Så jag lade mig. Rätt eller fel? Jag hade verkligen ingen aning. Ansiktet var febermossigt, pulsen tickade upp som av mjölksyraträning. Att två små kort kunde framkalla så många tankar och känslor…
Omkring 100 000 spelade händer senare ler jag åt min första pokerupplevelse. Jag betraktar mig fortfarande som en nybörjare men jag kan termerna, jag känner igen världsklasspelarna och jag vet hur jag ska agera i olika satsningsmönster.
Jag spelar poker som jag lever livet. Tålmodigt väntar jag in de bra korten på handen, och när jag väl känner tryggheten är jag beredd att satsa.
När jag är på dåligt humör, däremot, fungerar pokern som en aggressionsventil. Då är jag den jag inte är vid sidan av datorn. Jag spelar angreppslystet och struntar i följderna. Jag går för fort fram, förlorar större potter och ger mig på musen som om det vore en sandsäck.
Att inga pekdon ännu förstörts får snarare ses som ett tecken på att min kastarm aldrig blir aktuell för ett mästerskap i slägga än att jag tappat många potter.
Det finns ett ord för den känsla då man spelar vårdslöst på grund av tidigare förluster. Det kallas tilt.
Microsoft Word och poker har uppenbart aldrig korsbefruktats. Stavningsprogrammet undrade precis om jag inte menade ”tält”.
måndag, augusti 18, 2008
Som ett brev på posten
En känslomässig blixt lyste upp rummet. Jag spände ögonbrynen så hårt att värken strålade fram längs med tinningarna. Det åskade om mig.
Solglasögonen hade fortfarande inte kommit och nu hade jag väntat i sju veckor på ingenting alls.
I Salzburg påminde jag om Tom Prahl när solen eldade på och vi supportrar som bäst försökte sångduellera med grekerna på torget.
På Sommarfesten tvingades jag plocka fram ett par gamla returglas från Medeltiden för att inte bränna ögonvitorna röda i gasset.
Och inte ens nu, i sjunde veckan, var glajorna här.
Tro fan att jag sänkte min mentala ålder till ensiffrigt och levde rövare med orden. Jag utsåg svordomarna till mitt huvudspråk, kraftuttrycken till min verbala valuta.
Men så damp det ner en avi genom brevinkastet. Hoppets rand färgade min mun bred. Äntligen hade de kommit!
Två minuter senare – jag skojar inte – lämnade jag fram den vita lilla lappen till kassörskan. Sedan kom hon tillbaka och lyfte varan som en trofé i luften.
”Jaha, varsågod.”
Hon såg misstänksam ut.
Jag tittade på förpackningen och skakade säkert på huvudet.
”Nej, det är fel. Kolla igen.”
Hon kom tillbaka med samma vara och tittade skeptiskt på mig.
”Numret stämmer med din avi.”
Bakom mig hade kön ringlat sig lång och tystnaden placerade ett rött skimmer i mitt ansikte.
Jag stirrade på förpackningen. De stora feta bokstäverna sjöng falskt för mig: ”KLAMYDIATEST”
Vad fan var det frågan om? Jag försökte förklara att jag verkligen inte beställt ett anonymt test, jag är en reko kille, men kassörskan vägrade att lyssna.
”Du säger att du beställt solglasögon. Öppna förpackningen då.”
Huvudet på ett provrör såg affärens ljus och det gick ett lätt sus genom lokalen.
”Det här är vad du har beställt. Och om du menar att det blivit fel får du faktiskt kontakta Posten”.
Jag lämnade affären så snabbt och diskret som möjligt, men skadan var redan gjord. Vanhedrad och misstrodd enligt mig själv. Sexsjuk enligt kassörskan och av folket i kön. Att tjejen bakom mig var snygg som ett IFK-emblem gjorde inte saken bättre.
På vägen hem – utan paket i handen – knappade jag in mobilnumret till Brevbäraren. Jag bad honom kolla upp vad i helvete som gått fel.
När han började skratta – bullrigt, högt och länge – insåg jag att jag åkt på årets prank.
Brevbäraren kände till att jag väntade på solglasögonen och hade lömskt skickat en osannfärdig avi till min hemadress.
Sedan dess har jag inte besökt affären mer än av tvång. Att dras med en klamydia-stämpel i pannan är flera resor värre än att sakna ett par sketna solglasögon.
Solglasögonen hade fortfarande inte kommit och nu hade jag väntat i sju veckor på ingenting alls.
I Salzburg påminde jag om Tom Prahl när solen eldade på och vi supportrar som bäst försökte sångduellera med grekerna på torget.
På Sommarfesten tvingades jag plocka fram ett par gamla returglas från Medeltiden för att inte bränna ögonvitorna röda i gasset.
Och inte ens nu, i sjunde veckan, var glajorna här.
Tro fan att jag sänkte min mentala ålder till ensiffrigt och levde rövare med orden. Jag utsåg svordomarna till mitt huvudspråk, kraftuttrycken till min verbala valuta.
Men så damp det ner en avi genom brevinkastet. Hoppets rand färgade min mun bred. Äntligen hade de kommit!
Två minuter senare – jag skojar inte – lämnade jag fram den vita lilla lappen till kassörskan. Sedan kom hon tillbaka och lyfte varan som en trofé i luften.
”Jaha, varsågod.”
Hon såg misstänksam ut.
Jag tittade på förpackningen och skakade säkert på huvudet.
”Nej, det är fel. Kolla igen.”
Hon kom tillbaka med samma vara och tittade skeptiskt på mig.
”Numret stämmer med din avi.”
Bakom mig hade kön ringlat sig lång och tystnaden placerade ett rött skimmer i mitt ansikte.
Jag stirrade på förpackningen. De stora feta bokstäverna sjöng falskt för mig: ”KLAMYDIATEST”
Vad fan var det frågan om? Jag försökte förklara att jag verkligen inte beställt ett anonymt test, jag är en reko kille, men kassörskan vägrade att lyssna.
”Du säger att du beställt solglasögon. Öppna förpackningen då.”
Huvudet på ett provrör såg affärens ljus och det gick ett lätt sus genom lokalen.
”Det här är vad du har beställt. Och om du menar att det blivit fel får du faktiskt kontakta Posten”.
Jag lämnade affären så snabbt och diskret som möjligt, men skadan var redan gjord. Vanhedrad och misstrodd enligt mig själv. Sexsjuk enligt kassörskan och av folket i kön. Att tjejen bakom mig var snygg som ett IFK-emblem gjorde inte saken bättre.
På vägen hem – utan paket i handen – knappade jag in mobilnumret till Brevbäraren. Jag bad honom kolla upp vad i helvete som gått fel.
När han började skratta – bullrigt, högt och länge – insåg jag att jag åkt på årets prank.
Brevbäraren kände till att jag väntade på solglasögonen och hade lömskt skickat en osannfärdig avi till min hemadress.
Sedan dess har jag inte besökt affären mer än av tvång. Att dras med en klamydia-stämpel i pannan är flera resor värre än att sakna ett par sketna solglasögon.
söndag, augusti 17, 2008
Sveket mot mig själv
När jag vaknar är halva sängen ockuperad. I djupa suckar drar hon in andan och skjuter omedvetet huvudet åt sidan. Favoritkudden har bytt ägare.
Jag vill bara titta bort. Snurra tiden tillbaka. Vakna själv.
Men nu tvingas jag stå mitt kast. Jag har bäddat situationen med ett obekvämt täcke och får skylla mig själv.
Jag var i behov av värme, av närhet, av någon. Så jag svarade på det sena SMS:et. Jag klarade inte av att bli bekant med natten på egen hand.
I flera månader har jag avstått ifrån att gå och lägga mig med tjejer jag inte är intresserad av men på några minuter bröt jag löftet och svek mig själv.
Allt för priset av ett mättat närhetsbehov.
Nu ligger hon här och andas tungt, tjejen som inte utmanar mig verbalt, som inte stimulerar mig intellektuellt, som knappt ens attraherar mig.
Det är ett slags utnyttjande, ett exploaterande av en människas tid och jag skäms varje sekund innan jag åter blir själv i lägenheten.
Vi talar om meningslösheter och om ingenting innan vi frukostlöst säger hejdå. "Jag måste iväg och träna", skyller jag på.
Hon nickar misstroget och stänger igen dörren.
I sovrummet ligger favoritkudden skrynklig och symboliserar min karaktär.
Jag vill bara titta bort. Snurra tiden tillbaka. Vakna själv.
Men nu tvingas jag stå mitt kast. Jag har bäddat situationen med ett obekvämt täcke och får skylla mig själv.
Jag var i behov av värme, av närhet, av någon. Så jag svarade på det sena SMS:et. Jag klarade inte av att bli bekant med natten på egen hand.
I flera månader har jag avstått ifrån att gå och lägga mig med tjejer jag inte är intresserad av men på några minuter bröt jag löftet och svek mig själv.
Allt för priset av ett mättat närhetsbehov.
Nu ligger hon här och andas tungt, tjejen som inte utmanar mig verbalt, som inte stimulerar mig intellektuellt, som knappt ens attraherar mig.
Det är ett slags utnyttjande, ett exploaterande av en människas tid och jag skäms varje sekund innan jag åter blir själv i lägenheten.
Vi talar om meningslösheter och om ingenting innan vi frukostlöst säger hejdå. "Jag måste iväg och träna", skyller jag på.
Hon nickar misstroget och stänger igen dörren.
I sovrummet ligger favoritkudden skrynklig och symboliserar min karaktär.
Framtidens ögon
Ett rödsprängt öga är min kavaljer i spegeln. Ett lysrör i badrummet försummar nattens oroliga himmel och kammar lördagens lugg åt sidan.
Det promille som flutit ut i blodet och som skulle vara min tillfälliga räddare har blivit ett kroppens toxin som nu plötsligt befriar alla negativa impulser. Jag släpper ut allting, låter väggarna förvara mina känslor.
Det blir ingen utgång, jag orkar inte möta vimlets ögon.
Snart ska jag gå till sängs med plågornas brynja. Värkens rustning saknar koden att förlösas, ensam ska jag möta ensamheten och grubblandet.
Som spöregn ska saltet tappas över kinderna. Anletssidor som är mjuka av ansiktskrämen och fläktar Lacostianskt av rakvattnet men som i övrigt är ograverade av kärlekens sommartänder.
Svedan är nattens kappsäck som jag bär med hjärtat, det som en gång pulserade av hopp och ljusa prognoser men som i dag har brakat samman och utgör ett fett error.
De är skrivna med missmodets tecken.
Det promille som flutit ut i blodet och som skulle vara min tillfälliga räddare har blivit ett kroppens toxin som nu plötsligt befriar alla negativa impulser. Jag släpper ut allting, låter väggarna förvara mina känslor.
Det blir ingen utgång, jag orkar inte möta vimlets ögon.
Snart ska jag gå till sängs med plågornas brynja. Värkens rustning saknar koden att förlösas, ensam ska jag möta ensamheten och grubblandet.
Som spöregn ska saltet tappas över kinderna. Anletssidor som är mjuka av ansiktskrämen och fläktar Lacostianskt av rakvattnet men som i övrigt är ograverade av kärlekens sommartänder.
Svedan är nattens kappsäck som jag bär med hjärtat, det som en gång pulserade av hopp och ljusa prognoser men som i dag har brakat samman och utgör ett fett error.
De är skrivna med missmodets tecken.
onsdag, augusti 13, 2008
In your face
Inspirerad av Cliff Hanger surfade jag in på Face Recognition för att ta reda på vilka kändisar som påminner mest om mig. Eller om det var tvärtom.
Programmet scannade in mitt ansikte och plockade ut de ansikten som överensstämde mest.
Nu sitter jag och bläddrar i almanackan och undrar varför inte första apriluppslaget är här.
Programmet scannade in mitt ansikte och plockade ut de ansikten som överensstämde mest.
Nu sitter jag och bläddrar i almanackan och undrar varför inte första apriluppslaget är här.
Objuden nattgäst
Den ironiska uppercuten träffar mig klockrent i ansiktet. Som en mental blåtira. Som en psykisk fläskläpp. Som på ett fiktivt oläkt stygn.
Mitt senaste blogginlägg fyllde sitt syfte i 14 timmar. Sedan landade det en tjej i drömmen igen. Och tillbaka på banan välkomnar vi: X1.
Hon har inte spökat på ett tag, hållit sig borta från avspärrningarna, haft besöksförbud i min hjärna.
Visst – jag har kommit över henne. Det skedde i många olika etapper men jag kan peka ett specifikt finger på när hon verkligen slutade existera som en påfrestande vålnad. Hösten 2007. Fuengirola. Här skrev vi ingressen till vår berättelse, här stängde jag igen boken.
Jag satt på en balkong och lät pekfingertoppen flyga över mobiltangenterna. Det handlade om minnen, om svunna tider, om nu och då men också sen. I ett SMS på nästan 1 300 tecken sade jag adjö. Jag citerade ett kort utdrag från Tidvis och jag citerade ett längre utdrag från tankar jag själv producerat och burit med mig.
När meddelandet levererats tryckte jag kinden mot huvudkudden och somnade snabbt som en vagabond redo att gå resa vidare.
Och det gjorde jag.
Men i natt var hon tillbaka och jag vaknade med en klump i magen. Med ett för mig symboliskt självplågande plockade jag fram hennes mejlmapp och läste det sista brevet innan vi bröt.
"----- Original Message -----
From: Xxxxx Xxxxxxxx
To: xxxxxx.xxxxxxxx@telia.com
Sent: Wednesday, March 02, 2005 10:26 PM
HEJ!
Skulle vilja skriva hela natten om allt möjligt som hjärnan sprutar ur, om hur mycket jag tycker om dig, hur söt du är, hur bra jag trivs i ditt sällskap, hur stolt jag är över dig med dina enorma arbeten och nu även detta på aftonbladet..... jag skulle kunna skriva om mina dagar här nere, snöovädret, sommaren som snart är påväg och tja ALLT.... men nu sitter jag vid ett modem som knappt klarar av att leverera mail innehållandes tio meningar så jag måste fatta mig lite kortare än så.
Det jag då passar på att säga är förstås, JAG ÄLSKAR DIG och SOV SÖTT GULLET!
Kyss, från mig, lilla mig!"
Hur jag än läser och hur jag än vrider på det kan jag inte se annat än ord utan mening, bokstäver utan syfte.
Hon får inte återvända. Den dörren är stängd. Hon är inte välkommen tillbaka.
Hejdå.
Mitt senaste blogginlägg fyllde sitt syfte i 14 timmar. Sedan landade det en tjej i drömmen igen. Och tillbaka på banan välkomnar vi: X1.
Hon har inte spökat på ett tag, hållit sig borta från avspärrningarna, haft besöksförbud i min hjärna.
Visst – jag har kommit över henne. Det skedde i många olika etapper men jag kan peka ett specifikt finger på när hon verkligen slutade existera som en påfrestande vålnad. Hösten 2007. Fuengirola. Här skrev vi ingressen till vår berättelse, här stängde jag igen boken.
Jag satt på en balkong och lät pekfingertoppen flyga över mobiltangenterna. Det handlade om minnen, om svunna tider, om nu och då men också sen. I ett SMS på nästan 1 300 tecken sade jag adjö. Jag citerade ett kort utdrag från Tidvis och jag citerade ett längre utdrag från tankar jag själv producerat och burit med mig.
När meddelandet levererats tryckte jag kinden mot huvudkudden och somnade snabbt som en vagabond redo att gå resa vidare.
Och det gjorde jag.
Men i natt var hon tillbaka och jag vaknade med en klump i magen. Med ett för mig symboliskt självplågande plockade jag fram hennes mejlmapp och läste det sista brevet innan vi bröt.
"----- Original Message -----
From: Xxxxx Xxxxxxxx
To: xxxxxx.xxxxxxxx@telia.com
Sent: Wednesday, March 02, 2005 10:26 PM
HEJ!
Skulle vilja skriva hela natten om allt möjligt som hjärnan sprutar ur, om hur mycket jag tycker om dig, hur söt du är, hur bra jag trivs i ditt sällskap, hur stolt jag är över dig med dina enorma arbeten och nu även detta på aftonbladet..... jag skulle kunna skriva om mina dagar här nere, snöovädret, sommaren som snart är påväg och tja ALLT.... men nu sitter jag vid ett modem som knappt klarar av att leverera mail innehållandes tio meningar så jag måste fatta mig lite kortare än så.
Det jag då passar på att säga är förstås, JAG ÄLSKAR DIG och SOV SÖTT GULLET!
Kyss, från mig, lilla mig!"
Hur jag än läser och hur jag än vrider på det kan jag inte se annat än ord utan mening, bokstäver utan syfte.
Hon får inte återvända. Den dörren är stängd. Hon är inte välkommen tillbaka.
Hejdå.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)